Jag har två Facebook-sidor för min fotografverksamhet, en kopplad till den svenska bloggen (som du läser nu) och en för den lite mindre men mer fokuserade och nischade engelska bloggen om främst ljussättning och fotografering.

Den svenska Facebook-sidan startade jag för att slippa trötta ut mina vänner och bekanta med ständiga uppdateringar om jobb, men de som ville fick såklart följa den om de ville. Efter det har den växt organiskt genom bloggen och Twitter.

Min engelska sida däremot har jag bara marknadsfört via den engelska bloggen, och den har växt sakta men säkert. För några dagar sedan hade jag 268 följare, och då fick jag ett sug efter att passera 300-strecket. Vilket jag lyckades med på ungefär 15 minuter utan att lägga en enda riktig krona på det.

Låtsasbudget från låtsasaktier

Empire Avenue är en social aktiermarknad där du skapar ett gratis konto och kopplar dina sociala medier till det. Utifrån din verksamhet i sociala medier får du en poäng som används för att ge dig pengar, även kallade ”eaves”.

När du sedan börjar använda dessa pengar för att köpa aktier i andra kommer din aktiekurs att stiga, och utifrån det och dina investeringar, att ge avkastning.

Få ”betalt” för sociala medier

Jag är inte världens mest aktiva när det gäller sociala medier, ibland kommer jag igång, men det kan gå dagar eller veckor när jag inte gör så jättemycket. På Empire Avenue finns folk som gör det där dygnet runt, och har aktiekurser man inte tror kan finnas på riktigt. Men men, lite funkar också.

Mina sociala nätverk eller liknande tjänster jag har kopplade står och tickar på dagligen, så jag behöver inte logga in på EA varje dag. Det är mer ett kul tidsfördriv lite då och då, men om man inte gör helt fel kan man faktiskt samla på sig rätt mycket låtsaspengar utan att göra någonting alls.

Använd dina låtsaspengar

Du kan tjäna pengar på att få avkastning från andras aktier, dvs dina investeringar, eller så kan du genomföra ”Missions” som andra har lagt ut. Det kan vara allt från att retweeta någons tweet, gilla en Facebook-sida, skriva en kommentar på Flickr eller något annat som hjälper till att bli mer inflytelserik på nätet. Klout.com är rätt populärt att få hjälp med också.

Efter ett hetsig jobbperiod hade jag inte loggat in på flera veckor, och vips hade jag massor med pengar på mitt konto. Då provade jag att skapa ett eget uppdrag för att just få fler som följde min engelska Facebook-sida.

Det kostar lite låtsaspengar, men de ska ju användas till något. Och efter ungefär femton minuter när jag hade lagt ut mitt uppdrag hade jag 40 nya som följde min Facebook-sida. Utan att det hade kostat ett endaste öre.

Rätt kul grej, och jag kan varmt rekommendera att du skapar ett gratis konto, bara för att se hur det funkar. Det kanske dyker upp ett tillfälle då du vill få lite mer respons på något du gör i sociala medier. Då kan det vara skönt att betala med låtsaspengar istället för att betala med riktiga.

Sen kan man fuska och faktiskt betala dollar för att få mer låtsaspengar, men det tar ju bort charmen och utmaningen lite grann.

Det finns några olika tjänster på nätet som knyter ihop din aktivitet i dina sociala nätverk, och en av de senare som är i privat beta-stadie heter Connect.me.

Själva grundidén enligt dem är att du med hjälp av dina konton och kontakter på Twitter, Facebook och LinkedIn (kommer säkert möjlighet att länka in andra framöver) skapa ett slags kort som du kan använda och länka till för att visa vad du gillar, vad du är bra på och vilka intressen du har. Som folk sedan kan gå i god för, så du får någon slags poäng för det du säger dig vara bra på.

Vill du ha en inbjudan kan du alltid lägga till mig på Twitter eller LinkedIn, och skicka ett DM, så kommer du få en inbjudan och kan börja bygga upp ditt kort.

Om det här kommer bli den nya standarden för hur folk identifierar sig på nätet vet jag inte, men min filosofi brukar vara att registrera mig för de flesta tjänster mest för att jag vill äga mitt eget namn på nätet. Och det kostar såklart inget, bara lite tid.

Det kanske inte räknas som marknadsföring i sociala medier, men att hitta nya sätt för att knyta ihop sina nätverk kan det aldrig vara helt fel.

När jag hjälpte en kund förra året med att fotografera deras personal spridd över hela landet på diverse lokalkontor, stora som små, i de flesta större orter blev det tydligt att hitta en fotograf i en viss ort/stad inte var det lättaste.

Förfrågan från kundens reklambyrå var ursprungligen att fotografera på varenda kontor, men det blev, efter en grov tidsuppskattning som landade på över en månad ute på vägarna, inget jag varken var sugen på eller kände var möjligt med familj och barn. Så kul är det inte att bo på hotell.

Istället föreslog jag att mitt uppdrag kunde vara att täcka in Stockholmsområdet och lite orter som gick att planera in med bilresa en eller två dagar från Stockholm. För resten av orterna fick jag föreslå lämpliga fotografer på andra orter. Det var inte så lätt, men ganska intressant.

Har du skrivit ut vilken stad du jobbar i?

Vill du att kunder ska hitta dig lättare som fotograf måste man vara övertydlig. Riktigt helt otroligt övertydlig, eftersom folk knappt läser vad det står i sökresultaten nuförtiden. Eftersom uppdraget gällde företagsfotografering, eller närmare bestämt personalfotografering, var det det jag sökte efter på Google, tillsammans med orterna jag hade fått i uppdrag att hitta fotografer på.

Hade jag letat efter fotografer som vände sig till privatpersoner med t ex babyfotografering eller bröllopsfotografering har det inte varit så svårt. Där verkar lokala fotografer vara mer tydliga med var de erbjuder sina tjänster än för företagsfotografering. Av någon märklig anledning.

Sök på din egen ort

Gör en sökning på ”fotograf” + ”orten där du jobbar” för att se var du hamnar. Och om din hemsida dyker upp i den listan, vad syns då? Är det tydligt om du har studio och/eller fotograferar på plats hos kunden. Vad ser kunden egentligen, är det mest navigeringstext med i sökresultatet kanske du får kolla på hur du ändrar hemsidan så det blir bättre?

Ha med adressen överallt

Den grej som jag alltid har haft nytta av med fotostudio i centrala Stockholm är att snabbt kunna visa kunderna exakt var jag finns. En adress och en tunnelbanestation eller liknande lättidentifierbar plats, t ex Odenplan, gör att speciellt företagskunder ser direkt om det kommer bli enkelt att anlita mig, eller en dagsutflykt.

Adressen till din fotostudio, om du jobbar så, borde finnas med på varenda sida. Det är ju ganska lätt gjort med mallar oavsett hur du har byggt din portfolio/hemsida. Samma gäller såklart kontaktuppgifter som telefonnummer och e-postadress. Man vet ju aldrig vilken sida kunden landar på när de har hittat dig, och verkar det för svårt att få kontakt går de kanske till nästa på listan via Google?

Var lokal eller gärna superlokal

Jag har fått många återkommande kunder inom snubbelavstånd från där jag har min fotostudio, just av den enkla anledningen. Kan man göra fotograferingen i anslutning till en lunch eller för återkommande grejer är det skönt om det är nära.

Och nära är såklart olika i olika städer, i Stockholm är t ex Kungsholmen och Vasastan rätt skilda marknader för många kunder. Har de kontor på Sveavägen blir det lätt att de inte lämnar Norrmalm för att fotografera personalen, och vice versa för förorter.

Samma gäller för sökningar, se till att ha med identifierbara platser i texten på hemsida, så kommer fler att hitta dig på olika sätt. Och snabbt bli säkra på att du verkligen är den fotograf som kommer vara närmast. Eller tillräckligt nära.

Företagsfotografering eller privatpersoner?

Det här var nog det klurigaste under projektet med personalfotografering över hela Sverige, att hitta de som erbjöd företagsfotografering. I många fall är ju ett porträtt ett porträtt, oavsett vem som är på det. Men några fotografer jag hittade på några orter ratades av kunden för att de kändes för inriktade på t ex bröllop, de letade ju efter en företagsfotograf. Även om de hade studio och var jätteduktiga på porträtt, åtminstone som jag såg det som fotograf, kändes det inte rätt för dem.

Vissa fotografer har olika hemsidor för olika delar av verksamheten, en för privatpersoner på en viss adress och under ett namn, och en annan för företag med mer tydlig profil för sånt. Och det är inte en så dum idé, även om det kanske innebär merarbete när man ska uppdatera.

”Jag fotograferar det mesta”

Tidigare brukade jag säga ungefär så, vilket ledde till att det blev svårt att vara tydlig. Nu marknadsför jag mig mest med porträttfotografering av olika slag åt företag, produktfotografering och reportagefotografering. Det får räcka.

Jag tycker jag är väldigt tydlig med att jag jobbar mot/åt/för företag, men ändå får jag ofta förfrågningar från privatpersoner, så uppenbarligen är jag inte tillräckligt tydlig, eller så är det just det att folk faktiskt knappt läser det man skriver.

När jag letade fotografer åt den här kunden var det väldigt svårt att se om de där fotografen som tog bra bilder hade utrustning för att fotografera på plats hos kunden. Det kan låta självklart för alla som har den typen av utrustning, men för kunder som letar är det inte alls så självklart. Bättre att vara övertydlig och skriva ut det, kanske inte med stora bokstäver, men nästan.

Använd alltid kartor

Vill du att dina kunder ska hitta dig lättare är ju kartor ett rätt enkelt och beprövat sätt, speciellt om du ser till att också använda ditt Google-konto tillsammans med Google Maps och därmed ha chansen att hamna i sökresultatet på en karta med tillhörande lista. Det där verkar Google förresten ändra på rätt ofta, ibland är det många sökresultat som är via karttjänsten och ibland är man med, och ibland inte.

Det är ju ganska enkelt att åtminstone länka till kartor på Google, Hitta.se eller Eniro, då kan kunderna snabbare se var du finns istället för att försöka tyda en hemritad karta som man kanske inte vet är upp eller ner.

Se förresten också till att adressen är till ditt kontor och inte din bostad, annars blir det svårt att få rätt kunder eller bara jobbigt om de ringer på hemma en morgon.

En gång till, var supertydlig

Det är väl en summering av det hela, kunder är inte lata, men de orkar nog inte leta ihjäl sig för att hitta just dig. Och med trenden att sökningar blir längre och längre, dvs innehåller fler ord för att kunder vill kunna avgränsa sin sökning och hitta just precis det som de letar efter, då finns det en poäng att hjälpa dem göra just det.

Och det gäller såklart inte bara var du erbjuder dina tjänster, utan vilka tjänster det nu är och på vilket sätt. För det är inte många som orkar kontakta dig för att fråga. Den absoluta majoriteten av mina kunder är nog rätt ovana bildköpare, så kan jag hjälpa dem att bli bättre beställare blir livet enklare för mig också.

Om de nu hittar mig dvs.

Jaha. Oj. Då har jag hunnit fylla 40.

När jag skrev mitt födelsedagsinlägg för exakt ett år sedan var livet väldigt annorlunda. På många sätt. Då var jag visserligen fotograf, jag hade kontor på samma ställe och ungefär samma kläder som jag har idag (minus några kräkfläckar på axeln). Använde samma kamera, samma blixtar och hade nog ungefär samma stil på mina bilder.

Men då hade jag ett barn, inte tre. Och det är väl den stora, stora skillnaden.

Någon 40-årskris har jag inte märkt av än, hade nog min när jag fyllde 30, sedan dess har jag nog bara blivit lugnare och lugnare i sinnet. Med mindre tid för arbete får man helt enkelt se till att jobba smartare, inte hårdare, och inte stressa upp sig så man missar allt det andra. Eller gnälla för att det inte går som man vill. Eller för att kunderna inte förstår.

De kommande åren kommer bli intressanta, har funderat lite på vilken riktning jag vill utvecklas och det börjar bli dags att faktiskt ha en plan. Exakt hur den ser ut är lite oklart än så länge, men tror att det kommer bli bra.

Jag har åkt slalom mellan några olika karriärer som har mycket gemensamt de senaste 10-15 åren, och är det något man lär sig av åldern är det att man ska vara väldigt tacksam att man kan göra det man vill. Och samtidigt hinna med allt runtomkring. Och vara frisk.

Nu ska jag försöka börja jobba igen. Lite motvilligt.

Efter en höst som gick från galet intensiv och fullbokad till nästan två månaders stand-by före årsskiftet inför förlossningen av de små killarna ovan börjar det bli dags att tänka på arbete igen.

Som tvillingpappa får man 20 pappadagar, och de försvann rätt fort. Blöjhinken jag köpte i något tafatt försök att vara förberedd har visat sig vara en god investering, samma gäller sterilisatorn för nappflaskor som man kan köra i mikrovågsugnen (rekommenderas varmt om man inte älskar att koka saker).

Sett ur ett företagarperspektiv, och även som delförsörjare av en familj där det plötsligt måste köpas in många par skor per säsong, är försörjning via föräldrapenning inte något man blir fet på. Så hur mycket det än tar emot att inte vara hemma på heltid ska jag försöka så smått att boka in jobb.

Av någon underlig anledning var min vår otroligt bra, hade så full beläggning fram till midsommar då vi tog semester att det inte fanns någon stress alls för att det gick massor med veckor utan att en endaste faktura skickades.

Samma gällde efter sommaren då det bokades upp fotograferingar utan att jag riktigt fattade vad som hände, vips var det november när slemproppen gick och vi fick ändra lite i all planering. För att tvillingarna inte skulle komma ut för tidigt var det sängläge för en av oss, och rejält minskad arbetstid för den andra, dvs jag.

Av en lika underlig anledning passade det rätt bra, jag var ganska utmattad och hade klarat av i princip alla stora och små leveranser jag hade på listan. Att ställa om till lämning, hämtning och allt annat en pappafågel kan göra för att känna att han bidrar med något var väldigt skönt.

Hade det inte varit en väldigt bra vår, rent ekonomiskt, och en minst lika bra höst, skulle man som egenföretagare lätt bli väldigt stressad. Som tur var blev det inte så, utan det blev någon slags vila ändå. Mitt i all oro för en för tidig födsel och allt vad det kunde innebära.

De jobbförfrågningar som har kommit in under tiden jag knappt kunnat/velat jobba har jag skickat vidare till några andra fotografer jag vet gör ett bra jobb. För några år sedan hade jag nog bara tackat nej och låtit kunden leta själv, men nu känns det lyxigt att kunna både ge andra uppdrag och även känna att kunden får hjälp. För stamkunder har jag försökt göra jobben, dem vill jag ju inte förlora.

Man kan visst göra saker om ett tag

Sen är det något väldigt intressant det här med att få barn, speciellt tvillingar. Många som har hört av sig före jul har sagt att de gärna väntar till efter jag har börjat jobba igen. Det känns otroligt sympatiskt att kunderna väntar på en, fast å andra sidan brukar jag nog vara rätt dålig på att försöka planera in saker längre fram. Vill gärna göra uppdrag så snart det går.

Det är verkligen en lärdom att försöka komma ihåg, att allt inte alltid är så otroligt bråttom som det först verkar. Bara man bokar in något, annars rinner det nog ut i sanden, dvs inte blir ett uppdrag. Det gäller bara att fråga.

Nu är det i alla fall dags att börja boka in saker, ringa stamkunder och allmänt säga att det är dags att börja tjäna pengar igen. För det kommer behövas. Blöjor är inte billigt, och hastigheten som två små killar går igenom ett paket är skrämmande.

Och det vore skönt om jag kunde behålla en hyfsad buffert när det är dags att vara pappaledig igen, om ungefär ett år eller så.

Via någon automatisk tjänst fick jag reda på att jag har varit på Twitter hela tre år idag, exakt vad det har gjort för nytta har jag inte riktigt klurat ut än. Mitt deltagande på Twitter är väldigt sporadiskt, ibland några tweets och konversationer, men för det mesta rätt tyst.

Här finns förresten jag på Twitter (@stefantell). Följ gärna.

Och så kan jag tycka lite synd om de internationella följarna jag har som bara får automatiska RSS-utskick via Feedburner när jag har skrivit ett nytt inlägg på den engelska bloggen.

Men, det är som med allt annat på internet, bra att vara med, hur lite man än är det. Om så bara för att lära sig lite. Plus att faktiskt se till och äga sitt namn på så många ställen som möjligt, det skadar aldrig att ha kontroll över det.

Sen är det en poäng att ha så många kanaler öppna som man orkar. antingen som marknadsföring eller bara för att nätverka, för vissa gillar att kommentera på bloggen, andra retweetar glatt på Twitter och några vill helst kommunicera på Google+ eller Facebook. Har man inte tid behöver man ju inte vara aktiv just då.

Efter nästan nio månaders väntan blev vår familj två personer större. I somras fick vi veta att Viggo (nu 3,5 år) inte bara skulle bli storebror utan att vi även skulle bli fem stycken totalt istället för fyra som vi hade trott.

Två dagar in på 2012 kom Beppe och Hannes ut (3,2 resp 3,1 kg och 50 cm), välmående och fina. Så nu är livet helt annorlunda igen, även om de mest sover. Eller äter.

Än så länge.

Ni som följer mig på Twitter eller Facebook kanske har sett att Empire Avenue har dykt på sistone. Jag vet inte varför jag inte hittat dit tidigare, men det kanske är tur det, för det är ganska beroendeframkallande.

{EAV:3be41e305e421bb4}

Anledningen till att jag skriver det här korta blogginlägget är mest för att verifiera mina bloggar för systemet. Därav koden ovan. För er som ännu inte provat går det i korthet ut på att man registrerar sig där och kopplar alla de sociala nätverk och liknande man är med i till kontot.

Utifrån ens aktivitet på Twitter, Facebook, Foursquare, Instagram, LinkedIn, Flickr, YouTube, Wordpress.com och några andra nätverk, plus de bloggar man äger, kan man sedan tjäna låtsaspengar som man kan handla låtsasaktier i andra för.

Ska skriva lite mer om det senare, för det finns rätt mycket man kan göra på ett ställe som Empire Avenue om man vill få hjälp med sin marknadsföring socialt på Internet.

Eller så är det bara roligt att se hur kurvan (förhoppningsvis) pekar uppåt och man kan bli miljonär virtuellt. Skaffa ett konto här, så får du 2.000e (deras interna valuta) extra att köpa saker för.

Nu när 2011 snart är till ända, börjar det bli dags att syna siffrorna, och se hur det har gått med allt. Som en liten mjukstart kollade jag på Google Analytics för att se från vilka länder alla som läser denna blogg, min engelska blogg och tittar på min portfolio kommer ifrån.

Det kanske vore lättare att skriva från vilka länder det inte kommit några besökare, men mina geografikunskaper kan inte längre säga exakt vad länderna heter där det är den ljusaste kulören på Afrika-kartan. Ska kollas upp.

133,068 besök från 172 länder

Enligt statistiken har det varit besökare från 172 länder (om man ska utgå från Googles definition), eller kanske snarare 171 länder eftersom (not set) inte kan vara ett land. Anledningen till att jag tar ”besök” istället för ”besökare” är för att det är ett hyfsat neutralt besök. Man kan ju aldrig egentligen veta hur många unika besökare det är, om man inte frågar alla.

Topp 20 besökande länder

1. Sverige (57,631)
2. USA (20,562)
3. England (4,653)
4. Spanien (4,082)
5. Tyskland (3,912)
6. Kanada (3,436)
7. Frankrike (2,510)
8. Norge (1,684)
9. Finland (1,645)
10. Indien (1,639)
11. Indonesien (1,597)
12. Polen (1,568)
13. Australien (1,430)
14. Holland (1,378)
15. Danmark (1,239)
16. Ryssland (1,176)
17. Thailand (1,113)
18. Brasilien (1,007)
19. Italien (904)
20. Filippinerna (801)

Kanske en ganska okonstig lista, med några få överraskningar. T ex Indonesien på nummer 11 och Thailand. Och kanske Filippinerna. Fast det räcker ju med att det är några ivriga besökare, eller att det hamnar en länk på något forum där för att det ska kunna bli lite statistik.

Grannländer skiljer sig åt

Det här är ju inget som på något sätt påverkar mitt arbete, egentligen. Jag har aldrig fått några uppdrag från Indonesien även om jag har fått hyfsat många besök därifrån. Men det är kul. Tidigare i år fick jag ett mail från en kille i Ecuador som ville ha lite råd om vilka Profoto-blixtar han skulle köpa till den fotoutbildning han var lärare för. Och han frågar mig, i Sverige.

Tillbaka till grannländer, Ghana har t ex besökt mig 105 gånger, medan Elfenbenskusten bara varit här två gånger. Iran kom hit 486 gånger, medan Irak bara var här 29 gånger. Libyen två gånger mot 137 besök från Egypten. Pakistan 201 gånger mot Afghanistans två gånger. Och så vidare.

Skriv på engelska, få internationella besök

Det är väl kanske slutsatsen på detta, eftersom jag har en engelsk blogg med ett ganska tydligt fokus blir det lätt att få besök från alla möjliga länder. Just fotospråket är ju rätt internationellt, fototermer utgår ofta från engelska och de som söker information kan hyfsat enkelt förstå vad det står.

Ett kort tag för något år sedan funderade jag på att lägga in länkar till automatöversättning av bloggen. Jag hittade t om ett Wordpress-plugin som kunde översätta hela bloggen och göra flera språkversioner, ungefär som jag har på engelska och svenska idag. Fast för allt innehåll, bara att trycka på en knapp.

Men, efter att ha provläst något inlägg som var översatt av en robot skippade jag det och skriver nu bara utvalda saker på engelska, även om det tar betydligt längre tid. Sen vore det synd att ha en blogg på franska utan att kunna svara på kommentarer.

Vill ni ha besök från hela världen till er blogg, skriv på engelska så kommer de att komma förr eller senare. Sen brukar det bli relativt sett mycket mer kommentarer eftersom folk kommer från hela världen och inte behöver vara blyga. Det är nog min sista slutsats av detta.

Ibland klagar jag för mig själv (och kanske andra som har oturen att lyssna) att det är många läsare men få kommentarer på den här bloggen, sen får jag ett mail via min engelska blogg där en kille skriver såhär:

Hi Stefan,

I think reading your blog, the day before my first corporate assignment, may have saved my life .

First of all, the clam shell technique proved the be very flattering for the sales and management team and they quite liked the results.

Secondly, when I entered the offices, I saw that all walls (no exceptions) were (very) dark grey and I was instructed to have a white background. Your simple trick of using white paper sticked to the wall, was all I needed.

So, thanks for that.

Då blir man glad, räddar liv gör jag  ju annars rätt sällan i mitt yrke. Sen får jag nog säga till försvar för läsare av den svenska bloggen att det visst kommenteras, och interageras, kanske mer på min Facebook-sida än i kommentarsfälten, men det kanske också har att göra med att jag har inbjudit mer till kommentarer den senaste tiden. Exakt hur vet jag inte, men mer liv har det blivit.

Har du några idéer om hur jag kan få fler att kommentera är du mer än välkommen att skriva en kommentar, du får såklart också maila. Det är ju kul att ha besökare, men ännu mycket roligare är när de säger något.