Jessica Eldenstjärna är en illustratör som snart är aktuell med en bok tillsammans med den enormt produktive Martin Widmark och sångerskan Louise Hoffsten. Exakt vad det ska vara för bok kan jag dels inte avslöja och dels inte säga något om eftersom jag ännu inte riktigt har greppat det hela, men bra blir det säkert.

Bonnierförlagen behövde pressbilder på Jessica inför marknadsföring och lansering av boken, och författarporträtt är något jag alltid gillat. Så varför inte?

Efter att ha kollat runt lite på nätet och fått en liten liten uppfattning vad hon kunde passa i för ljussättning, slog jag till på en beautydish plus en stor softbox octa bakom. Vilket visade sig bli bra. Tycker jag.

Som modellen såg fotostudion

Där någonstans mitt bland en 150 cm stor Profoto Softbox Octa och en vit Profoto Softlight Reflector (beautydish) med raster, stod jag och min kamera (en Nikon D700 med 85 mm/1.4 när jag ändå rabblar varumärket och modellnamn). Lite trångt kan jag meddela.

För att göra fotostudion ännu mindre klämde jag även in en Chimera reflexskärm (silver) på stativ mellan mig och Jessica. Den här ramen är nästan 1 x 1 meter och kanske aningens otymplig till just detta ändamål. Ska nog införskaffa en lite mindre att ha för de tillfällen man vill komma lite närmare.

Det är kanske inte riktigt som en ringblixt, att ha en stor ljuskälla bakom sig när man fotograferar, fast resultatet blir lite åt det hållet. Väldigt ljust och öppet helt enkelt, sen kan man såklart experimentera med styrkeförhållandet mellan fyllnadsljus och huvudljus för att skapa ljusare eller mörkare skuggor.

Sen underlättar det som vanligt att ha någon framför kameran som faktiskt gillar det, kanske en vanesak för vissa, eller en inställningsfråga, men allt blir i alla fall så mycket lättare. Inte ett endaste ord om jämförelsen med tandläkare eller något sånt.

Bakgrunden är förresten vit och hon står väldigt väldigt nära den. Men det kanske syns tydligt?

Mimaren och ståuppkomikern Lasse Nilsen har jag fotograferat förut, dels bilder till affischen för hans föreställning ”Mim” (som för övrigt var fantastiskt kul) och dels tillsammans med hans kollegor i ”Lobbyn”. Hans fru Lena Nilsen, som också är mimare (och lärare, och clown m.m.), har jag däremot inte fotograferat tidigare.

Nu fick jag chansen när de behövde nytt pressmaterial för deras föreställning ”Den radiostyrda mannen” som de har kört av och till under massor med år. Själv fick jag en liten förhandstitt i fotostudion.

För det mesta brukar min fotostudio räcka alldeles utmärkt för större delen av de studioplåtningarna jag gör, men just denna gång kändes den aningens för liten. Mest för att man skulle velat ha en stor scen de kunde agera på, inte vara begränsad av hur bred en pappersbakgrund är.

Eftersom de är två stycken, och gärna ska få lite plats att göra sina små trick med mim och annat de är experter på, kändes det enklast att ha en ljussättning som bara kom från ett håll. Att jag skulle bli tvungen att frilägga dem och skuggorna kändes rätt självklart redan från starten.

Ljussättningen var snarlik den jag använde när jag fotograferade Lasse Nilsen som mimare inför hans show, men då hade jag inga skuggor kvar alls.

Jag ska försöka gå in i detaljer i ett senare inlägg när jag har mer tid, nu får det bara bli en bild tyvärr. Och jag vet inte om den förmedlar helt det lätt galna i hur omöjligt det ser ut i verkligheten (han borde inte kunna stå så utan att falla). Fast med två proffs vore det väl kanske konstigt annars?

Kanske ska nischa mig som mimfotograf? Man har i alla fall inte tråkigt på jobbet, det är en sak som är säkert.

Nyligen hade jag tre olika porträttfotograferingar inbokade under samma dag med tre olika kunder, två av dem var affärsporträtt av chefer och entreprenörer, och den tredje var pressbilder för Louise Hoffsten.

Jag ville hitta en grundljussättning som jag kunde använda för alla tre porträttfotograferingar, som enkelt kunde ändras så allt inte såg likadant ut (kan ju vara lite trist att bara ta likadana bilder hela tiden).

Lösningen blev en ljussättning med bara en blixt, en Profoto D1 250 Air med en Magnum-reflektor, som jag lät lysa genom en stor diffusionsduk på ram (Chimera). Plus en reflexskärm, silverfärgad, underifrån, som upplättning.

Ljussättningsdiagram, en blixt

Huvudljuset (och det enda ljuset i denna ljussättning) kommer från ganska högt upp, jag skulle gissa att blixten är ca tre meter upp i luften.

Reflektorn har ett bikakeraster monterat på sig, för att ljuset inte ska spridas över en alltför stor yta (det blir också mindre ljus totalt i rummet som man måster hantera på något sätt).

På ett annat stativ finns en 1 x 1 meter stor silverfärgad reflexskärm som studsar upp lite ljus underifrån. Effekten syns tydligast på de sittande porträtt jag tog av Louise Hoffsten, eftersom hennes ansikte då kom relativt nära reflexskärmen, på de stående porträtten lättar den mest upp litegrann.

Resultatet blir ett rätt stort men hårt ljus, fast utan den där utfrätande effekten som hårt ljus kan ha rätt ofta. Är det då osminkade varelser framför kameran kan det bli mycket hudretusch för att rädda tillbaka alla blanka pannor.

Bakgrunden blir också hyggligt jämt belyst, även om det är en viss övergång från lite mörkare till lite ljusare, höger till vänster

På bilden till höger (den stående) kan man se en softbox titta fram lite bakom vikväggen, den använde jag inte för porträtten med skateboard utan för några affärsporträtt senare under dagen (se exempel nedan).

Den svarta vikväggen är bara där för att behålla skuggorna på skuggsidan mörka, annars hade ljuset studsat på den vita väggen som inte är långt bort, och halvt tagit bort effekten av ett kontrastrikt ljus.

En grej som den här ljussättningen blir extra känslig för är ju vinkeln på personen man fotograferar, huvudet då mest om man pratar porträtt. Vänd mot ljuset, som nedan, och det blir väldigt varm och öppet, kontra vänd mer direkt mot kameran då skuggorna nästan tar över (speciellt om man har keps).

Jag hade som sagt detta huvudljus som bas i tre fotograferingar på en dag, men med ganska enkla medel gick det att få fram hyfsat varierade bilder från denna grundingrediens, lite kantljus t ex.

För affärsporträttet av mannen i kostym lade jag bara till en softbox snett bakifrån för att få till ett kantljus som ger lite dimension till porträttet. Hade personen haft långt hår skulle det bara träffa håret och sätta ljus i det.

Just denna bild visar på ett litet problem jag stötte på, nämligen att ljuset från ovanför diffusionsskärmen kunde missa målet om jag inte vinklade det rätt.

Det som hände var helt enkelt att lite av ljuskäglan gick utanför diffusionsmaterialet och studsade direkt på den silverfärgade reflexskärmen och gav en rätt skarp reflektion mitt på hans kavaj (kan ju även ha varit direktljus också), ungefär där den knäppta knappen är. Men, men, det var rätt lätt att ordna.

Nu blev inte det här vad jag hade tänkt mig från början, nämligen att försöka simulera solljus som mjukats upp av ett parasoll eller segel. För det kommer det nog krävas lite mer experimenterande, och kanske någon annan typ av ljuskälla som bryts genom något annat material.

Fast det blev en väldigt skön grundljussättning som går att utveckla i många riktningar, om man vill ha ett grundljus som ger både tydliga skuggor men ändå ett rätt stort ljus.

Just nu håller jag på med att fotografera till en bok om hur du kan virka lika fina och aptitretande bakverk som de i bilden ovan. Boken kommer ges ut på Berghs Förlag, och tjejen bakom alla instruktioner och det virkade heter Jennie, lärare i textilslöjd, så hon kan sina saker (här är hennes hemsida om pyssel och hennes blogg).

Mitt uppdrag är att fotografera alla bilder till boken, från författarporträtt (som jag gör rätt ofta), till produktfotografering (även om det kanske gränsar till matfotografering, något jag inte gör ofta alls).

En liten inblick i ett projekt som precis påbörjats, kan man nog kalla det här inlägget, brukar sällan skriva något innan allt är klar, men nu så.

Fotostudio, naturligt ljus och rekvisita

Första dagen började jag med att sätta upp fotostudion för produktfotografering med blandade underlag och utbytbara bakgrunder. Köpte på mig lite olika pappersark, mönstrade och enfärgade, på Mattonbutiken och testade lite olika ljussättningar.

Sen kom två från bokförlaget, tillsammans med författarinnan och hennes man (som hade åkt ned från Norrland bara för detta). Dagen innan hade det regnat men vi hade tur och fick bra väder.

Men bra väder kräver ofta lite hjälp för att slippa få porträtt med hårda kontraster och djupa skuggor, så bordet hon skulle sitta vid byggdes in med en diffusionskärm och en reflexskärm för att mjuka upp ljuset lite. Sen provade vi lite andra ställen också, fast då utan kakfat som rekvisita.

När detta var klart begav vi oss till innergården där jag bor vid Odenplan, där är det i princip aldrig direkt solsken och ofta ett väldigt vacker ljus som studsar mellan väggarna och reflekteras av fönster.

Naturligt ljus skiftar, hela hela tiden

Och har man tur kan man flytta fotoplatsen till där solen strimmar ner genom löven och skapar små mönster av ljus som ser väldigt snyggt ut. Men det gäller att flytta med allt, för solen och löven är sällan så länge på samma plats och i samma vinklar. Men med virkade saker var det inte så tungt.

Det naturliga och självklara problemet som uppstår med fotografering i naturligt ljus är att det skiftar och ändrar sig hela tiden. Åtminstone när det är så många parametrar som där vi var (solens vinkel, husen, fönstren, löven och molnen).

När jag hade tagit tre-fyra exponeringar av en bild såg alla helt olika ut. Det där lilla blänket från solstrimman som träffade toppen av ett bakverk helt perfekt var som bortblåst i nästa bild, och hamnade kanske på en annan del i bilden på den tredje. Men, det är väl charmen på något vis också.

När vi klarat av 3-4 av bilderna till boken som skulle vara i utomhusmiljö och naturligt ljus var det dags för mig att bege mig till fotostudion för att fortsätta med studiobilderna som krävde betydligt mer trixande.

Jag hann med några bilder innan det var dags att hämta på dagis, och fortsatte dagen efter då Jennie kom förbi och kompletterade med några ”action”-bilder när hon sitter och virkar.

Just ordet action kanske låter fånigt, men när man ser någon som kan virka så är det full fart som gäller. Det ser så lätt ut också, men så är det väl med allt när man tittar på de som kan det. Lite som att knyta skorna.

För utomhusbilderna förlitade vi oss helt på skugga eller diffusionsskärmar, plus tog även lite hjälp av en reflexskärm här och där.

Det återstår några produktbilder i studion innan jag är klar och kan leverera ett urval till förlaget som de sedan kommer välja från. Sen är det dags att retuschera dem och anpassa för tryck så det bara är för dem att börja med sättningen.

Fotografera i kvadratiskt format

En klurig grej med denna fotografering är att i princip alla bilder kommer användas i det kvadratiska format som boken kommer ha. Det är lätt att råka glömma bort ibland när man komponerar bilderna, så att vid en 1×1-beskärning hamnar viktiga delar utanför bildytan.

För t ex den första bilden är det väl inte så stor fara, den är relativt enkel att förlänga i olika riktningar, men en utomhusbild är i princip omöjlig att justera så, och blir därmed oanvändbar.

Ett otroligt kul fotouppdrag som jag kommer återkomma till när allt är färdigfotograferat och utvalt.

Sen har jag förresten en Facebook-sida, men det kanske jag sagt redan?

Om ni ursäktar den sura modellen (jag brukar tyvärr se rätt uttråkad ut när jag testar ljussättning och behöver använda mig själv som provdocka, så är det bara) kan jag meddela att jag äntligen har fått fotografera studioporträtt och samtidigt använda fyra olika blixtar med fyra olika färger på färgfiltren.

Bilder är ute på en urvalsrunda just nu, så jag kan bara visa upp den trista testbilden med mig själv, sen kommer såklart slutresultatet vara mer genomarbetat på alla sätt. Uppdraget var i alla fall för ett bokförlag som behöver författarporträtt av en författare och en illustratör som snart ska släppa en bok och aliens och UFO.

Så vad skulle passa bättre än en 80-talsljussättning som skulle älskas av många synthband eller brittiska science fiction tv-serier med kulisser av papp. Det fina i kråksången är att när man använder ett mörkblått, ett ljusblått, ett knallrött och ett skrikigt grönt färgfilter till ljussättningen behöver man inte alls bekymra sig om naturliga hudtoner. För de finns inte, inte någonstans i bilden.

Återkommer med de färdiga bilderna när jag är klar med dem.

När det gäller porträttfotografering i fotostudio brukar jag nästan alltid använda en vit bakgrund, ibland ljussatt så den kanske inte är kritvit, och ibland en grå om det ska bli lite mörkare bakgrund. Svart blir det någon gång då och då, men de gångerna är rätt lätträknade.

Så jag äger tre pappersbakgrunder, en Super White, en neutralt mellangrå jag har glömt namnet på och en svart. När ett konsultföretag hörde av sig nyligen och ville fotografera porträtt med blå bakgrund tänkte jag först köpa en blå pappersbakgrund på rulle, men bestämde mig snabbt för att istället använda en tygbakgrund då det inte skulle vara helkroppsbilder.

Tygbakgrund tycker jag nog annars inte är så användbart, men i det här fallet kändes det som en prisvärd och enkel lösning. Jag hade ändå tänkt att frilägga porträtten och ersätta bakgrunden i Photoshop, men det underlättar otroligt att ha en kulör som ligger hyfsat nära den man vill ha för att slippa problem med kanterna kring hår och andra detaljer.

Uppställningen i fotostudion

Såhär såg det ut när alla blixtar, stativ och bakgrunden var uppsatta inför porträttfotograferingen. Det blå som utgör bakgrunden är ett lite stretchliknande blått tyg uppspänt på en ca 2 x 2 meter stor ram (Chimera) och en massa klämmor för att det ska bli hyggligt slätt.

Inget separat bakgrundsljus

För att bakgrunden skulle vara tillräckligt stor för de halvkroppsporträtt som togs var modellerna denna gång tvungna att stå ganska nära bakgrunden, eller snarare, bakgrunden kunde inte vara så långt ifrån att det skulle gå att belysa den separat och på så sätt få till en bra effekt som kunde användas.

Genom att inte belysa den blå bakgrunden direkt (förutom det ljus som ändå träffade den) minskade också risken för att det ska studsa blå reflektioner tillbaka på de jag fotograferade, det kan bli ganska trist att i efterhand upptäcka att de fått blå kindkanter som behöver justeras i Photoshop.

Ljussättningsdiagram

För dessa porträtt använde jag två studioblixtar, Profoto D1 250 Air, den ena som huvudljus med en Profoto Softbox Octa (150 cm) och den andra snett bakifrån med en Strip Softbox som även hade en Stripmask för att göra ljuset smalare ändå.

Huvudljuset var placerat rätt högt upp för att få till lite skugga under nästippen och hakan på de jag fotograferade, och för att lätta upp de skuggorna monterade jag en rund silverfärgad reflexskärm på ett stativ under Octan.

På vänstra sidan sett från kameran ställde jag en svart vikvägg för att öka kontrasten och stoppa reflekterat ljus från väggarna.

Lite närmare kameran stod en stor reflexskärm som lättade upp lite av skuggorna på skuggsidan, men den var också lite blockerad av vikväggen så skuggorna på huvudets kant fick vara riktigt mörka.

Även om jag ofta tycker porträtt med färgad bakgrund där man inte ser någon skugga på bakgrunden automatiskt ser lite onaturliga ut kan det bli aningens bättre om man antingen har en väldigt mörkt skuggkant mot bakgrunden eller ett kantljus som skapar det motsatta.

Till skillnad från pappersbakgrunder som går att få väldigt släta (om man inte har för långt skärpedjup där alla detaljer syns i bakgrunden) är det svårt att få en tygbakgrund jämn, tycker jag.

Men det var inte poängen heller riktigt, huvudsaken var att det var hyfsat rätt kulör på bakgrunden så det skulle bli lättare att frilägga personerna och sedan ersätta med en tonad bakgrund i Photoshop. Det sparar dels mycket tid jämfört med om porträtten skulle behöva friläggas från en vit eller svart bakgrund, och dels för att man kan garantera att alla bakgrunder ser lika ut.

När alla i personalen var fotograferade och hade valt vilka bilder de ville använda gjorde jag först en enkel lagermask i Photoshop som jag justerade med det numera otroligt användbara och fantastiska Refine Mask i Photoshop CS5.

Det gör verkligen vanliga friläggningar så otroligt mycket enklare än vad de var i tidigare versioner även om man ibland måste ta till lite mer avancerade metoder. Men för det mesta går det bra med bara lite justeringar av standardinställningarna för att ha en bra utgångspunkt att fortsätta småpilla från.

Fördelen med att ha använt rätt kulör på bakgrunden redan vid fotografering ser man så fort det dyker upp någon med lite hår och man zoomar in bland lockarna.

Hade det varit taget mot vit, svart eller någon annan bakgrund skulle det vara ett rätt stort jobb att få bort det ljusa eller mörka eller valfri kulör från allt hår som släpper igenom lite av bakgrunden. Och så kul är det inte med friläggning att man gör det i onödan.

När lagermasken var klar för respektive person kopplade jag den till en lagergrupp där jag lade till en Gradient Fill som tonades från en blå ton till en annan, båda färgtonerna plockade jag upp från ljusare och mörkare partier av bakgrunden på bilden för att det skulle kännas naturligt.

Egentligen kan man såklart lägga lagermasken direkt på justeringslagret för toningen, men jag brukar försöka gruppera justeringslager i grupper som får sina respektive masker utifrån vilken del av bilden de påverkar. Nu var det bara en toning, så det kanske var lite onödigt, men rutiner sitter i.

Fördelen med Photoshop-bakgrund

Så fort man ska göra porträtt (eller produktfotografering) mot en bakgrund som inte är helt jämn dyker det upp problem med hur toningen är anpassad gentemot personen/produkten. Eftersom alla är olika långa och kanske inte står på exakt samma plats i studion kommer den lilla bakgrundstoningen att hamna på olika ställen i bilden relativt till saken i förgrunden.

Och även om man kan be de korta att stå på något för att bli längre kommer det ändå att variera. Används sedan bilderna bredvid varandra som de oftast gör på t ex kontaktsidor eller i årsredovisningar blir det inte så snyggt.

Plus att om man ska komplettera med nyanställda eller fler produkter eller nya styrelsemedlemmar kan det vara svårt att få till samma ljussättning på allt som ska vara med i bild, dvs personen och bakgrunden.

Därför är det så lätt att göra det hyfsat rätt i studion för att slippa problem vid friläggningen och sedan bara duplicera lagret från en Photoshop-fil till en annan, och vips, allt håller samma stil.

Har jag missat något eller förklarat sluddrigt får ni gärna skriva en kommentar, eller bara skriva en för att det är roligt.

Profoto USA har en blogg jag följer, och om du vill hitta bra inlägg om ljussättning, rätt ofta med ”behind the scenes”-filmer och bilder kan jag rekommendera den en plats i din RSS-läsare.

De har varit vänliga nog att ta med några av mina inlägg och bilder tidigare, porträtt med hårt ljus och klädfotografering (finns även på svenska här och här), och nu var det dags igen.

Denna gång valde de att visa upp mitt inlägg om en studiofotografering med fotomodell jag gjorde för ett tag sedan, ”Female Model Portrait & Setup”, även denna finns på svenska här.

Det är såklart alltid fantastiskt kul att få länkar från diverse olika håll, men när det blir ett blogginlägg från de som gör blixtarna och ljusmodifierarna jag använder är det extra smickrande.

Plus att det såklart ger väldigt mycket mer trafik och besök, från väldigt intresserade människor. Profoto är internationellt inte lika aktiva på Twitter, och har ingen blogg som jag vet om. Vilket är lite märkligt när det vore så enkelt att just göra såhär, kolla runt på nätet efter fotografer som kan visa upp resultatet av deras produkter.

Om du gillar Twitter, finns de även där (@profotousa). Eller gå med i deras Flickr-grupp. Där finns det massor med bra fotografer som man kan fråga eller bara inspireras av.

När det gäller ljussättning av porträtt i fotostudio har jag några standarduppställningar jag utgår från, och anpassar sedan med variationer efter vad kunden vill ha och även efter hur han/hon ser ut, om det är enskilda porträtt det handlar om.

Det går såklart att göra samma i miljö om man vill, lite oskarp bakgrund kan ju addera en dimension, men blir svårare att återskapa om företaget behöver komplettera med porträtt i framtiden.

Just den här uppställningen tycker jag fungerar bra för de flesta ansikten och speciellt bra för profilbilder eller om det ska vara flera porträtt i en layout, t ex på en kontaktsida eller i en årsredovisning där man presenterar styrelsen eller ledningsgruppen med små ansiktsporträtt.

Blixtuppställning i fotostudion

Klicka här för fler inlägg med ”behind the scenes”-bilder.

Det är inte världens största fotostudio jag har, men den räcker alldeles utmärkt för porträtt och även produktfotografering, bara det får plats dvs. Modellen, i detta fall en IT-konsult, stod på den lilla biten silvertejp på golvet, mitt emellan den svarta vikväggen och stativet i bild.

Resten av ytan fylldes med stativ och annat man behöver. En stillastående person behöver ju inte så mycket plats, speciellt inte om det ska vara ansiktsporträtt, eller halvkropp.

Ljussättningsdiagram för affärsporträtt

Klicka på illustrationen för arkiv med alla ljussättningsdiagram

För att fotografera detta porträtt använde jag en ljussättning med tre blixtar, men om man kan hoppa över kantljuset kan det räcka med två stycken blixtar. En blixt för huvudljus (main/key light), en för upplättning av skuggor (fill light) och den tredje för kantljus bakifrån (rim light).

Huvudljus

Huvudljuset kom från höger, sett från kameran. En Profoto D1 250 Air med en vit Softlight Reflector (beautydish) snett ovanifrån relativt nära modellen för att skapa skuggor på andra sidan ansiktet och en liten skugga under näsa och haka. Vill man göra detta ljus mer dramatiskt kan man alltid begränsa ljusets spridning med ett raster.

Vikvägg för att öka kontrast

När jag fotograferade detta porträtt var det fortfarande vinter, massor med snö ute och en ganska solig dag. Så ljuset som kom in genom fönstret var starkt, och kallt. För att slippa hänga upp en gardin ställde jag i stället en sk bookend, dvs en vikvägg målad svart för att blockera det ljuset. Den gör även att kontrasten ökar på skuggsidan, vilket ger lite djupare skuggor där.

Upplättning för detaljer i skuggorna

Bilderna skulle levereras i både svartvitt och färg, så jag justerade kontrasten på den svartvita versionen i efterhand, och ljussatte för ett lite mildare porträtt i färg. Det är alltid lättare att ljussätta och fotografera med lite mindre kontrast och justera det i efterhand, än att försöka göra tvärtom.

Upplättningen från vänster kom från en annan Profoto D1 som studsades i ett svart/vitt paraply och sedan diffuserades/mjukades upp ytterligare genom en diffusionsskärm, en Chimera-ram med halvgenomskinligt, nästan mjölkvitt material.

Resultatet blir en ren upplättning som bara minskar kontrasten och inte ger något direkt blänk i ögonen tack vare vinkeln och att effekten på denna relativt sett var ganska låg jämfört med huvudljuset.

Kantljus för mer djup på kroppen/huvudet

Det går som sagt att göra ungefär detta porträtt med bara två blixtar, men den tredje lägger liksom till en dimension då huvudet definieras lite bättre av att få ljus snett framifrån som ger skuggor på ena sidan och sedan ett ljusare parti, kantljuset, som gör att det hela känns mer tredimensionellt.

Beroende på vilken ljusmodifierare man använder kan detta även ge ljus åt bakgrunden, men i det här fallet räckte det med de två blixtarna framifrån så det inte blev helt vitt. En Profoto Compact 300 med en Zoomreflektor där jag hade tejpat på två lager ND-filter för att få ner ljusstyrkan till något som fungerade relativt till D1:orna som går att ställa ner mycket mer.

Lightroom och Photoshop

När fotograferingen var klar gjorde jag konverteringen från RAW-filer i Lightroom med vitbalans och lite grundinställningar för att sedan göra resten i Photoshop. För färgbilden var det mest att dämpa blänk i pannan, ta bort lite småsaker och allmänt städa upp bilden.

För den svartvita varianten lade jag till lite kontrast och ökade svärtan med hjälp av ett justeringslager i Photoshop, Gradient Map med blandningsläge Soft Light där opaciteten drogs ner till 20-30 procent. För att inte kontrasten skulle ökas överallt, t ex mitt i ansiktet där effekten blir att rynkor och porer förstärks, lade jag till en lager mask där jag med en mjuk pensel målade över allt jag inte ville skulle påverkas.

När allt var klart skärpte jag bilderna med ett High Pass-lager, med reducerad opacitet, också detta med en lagermask för att inte skärpa sådant som redan var oskarpt, och gärna fick vara det. Ett bra sätt också om man vill undvika att skärpa brus också.

Alla porträtt fotograferades med en Nikon D700, ett 85mm/1.4-objektiv där slutartiden var 1/200s och bländaren f/4. ISO 200 på alla bilder.

Jag brukar leverera mina porträtt i både färg och svartvitt till kunderna, det finns en poäng dels i att man ger lite mer utan att det tar så förskräckligt mycket mer tid, och dels slipper man att kunden själv bara gör om bilden till svartvitt med ibland rätt trist resultat. Ett enkelt sätt att leverera mervärde.

En liten förbättring på bloggen har dykt upp nyligen, och fler ska det bli så snart jag har tid att förenkla och rensa upp lite bland de snart 500 inläggen. Det går fortfarande utmärkt att söka uppe i vänstra hörnet, men det kan ibland ge lite väl många resultat.

Jag har börjat med att göra direktlänkar till alla olika ljussättningsdiagram jag har tillsammans med förklaringar och exempelbilder. Nu kan du klicka på respektive ikon i högerspalten för att visa alla inlägg som har diagram över ljussättningar som använder en, två, tre eller fyra blixtar.

Eller klicka på valfritt diagram så kommer alla inlägg med diagram fram.

Framöver ska jag försöka sortera och etikettera inläggen så man också enkelt kan visa alla porträtt tagna med en beautydish som ljussättning (t ex det svartvita porträttet på Tor Svae ovan), eller de som använt reflexskärm och naturligt ljus.

Till dess kan du klicka på relevant tagg/etikett underst i varje inlägg, före kommentarsfältet så blir det samma sak.

Har du idéer eller förslag på förbättringar? Skriv gärna en kommentar.

Här är en annan bild från senaste modellfotograferingen jag gjorde (läs inlägget om du vill se diagram och bilder från fotograferingen), samma ljussättning och inställningar som tidigare, men ett lite annan utsnitt och aningens ljusare efterbehandling.

Hur mycket jag än försökte att göra ett superperfekt retuschjobb drog jag till slut ned opaciteten på det mesta tills det blev en rätt vanlig bild igen. Jag kan verkligen uppskatta bra genomförda modellbilder där varenda detalj är så genomarbetad att man blir alldeles matt, men har verkligen svårt att gå så långt själv. Utan de små imperfektionerna blir det inte lika intressant, tycker jag nog.

Kalla mig diskbänksrealist, för det kanske jag är?