Nikon D700 + 24-70/2.8. 24mm. 1/2500s @f/2.8. Spotmätning

Fotografering till tidningsartiklar gör jag inte så värst ofta, men det är alltid roligt när det blir av. Det är oftast snabba uppdrag, boka en tid med en man vid Hötorget och ta några bra bilder till ett reportage, vi litar på dig.

Det var ungefär så det gick till när jag fick chansen att fotografera Erik på en takterrass ovanför Sveavägen mellan Hötorget och Sergels Torg i centrala Stockholm. Vädret kunde varit bättre, men det regnade åtminstone inte.

Molnigt och mulet är klurigt för porträtt

Det här med att mulet väder ska vara det bästa att fotografera i håller jag nog inte med om. Visst, skarpt solljus kan vara knivigt, men då har man åtminstone lite ljus och skuggor att leka med. En riktigt gråmulen dag gör att allt blir grått, rätt trist och ger väldigt mörka skuggor under ögonen.

Nikon D700 + 24-70/2.8. 56mm. 1/2500s @f/2.8. Spotmätning

Som tur var fanns det rätt mörka moln på himlen som gjorde att allt inte bara blev en grå sörja, så det var bra. Lite kontrast är ju alltid kul att ha ibland.

Jag hade en tanke om att ta med mig någon blixt för att göra något mer, men satsade på att använda befintligt ljus och låta alla skuggor få vara kvar där de är. Hade jag haft en ringblixt, typ Orbis eller RayFlash, skulle det kunnat ha varit ett bra alternativ.

Enligt devisen ”if you can’t beat them – join them” satsade jag på några olika porträtt med olika bakgrund där det fick vara lite gråare och tristare, och jag är nöjd med resultaten. Utan den bakgrund av grå byggnader och en fantastisk utsikt hade det säkert inte blivit lika roligt.

Nikon D700 + 24-70/2.8. 70mm. 1/100s @f/4. Spotmätning

Inomhusporträtt, stora fönster & vita väggar

Inomhusporträtten var något annat, där fanns det stora fönster i alla väderstreck, så det var bara att välja ett ljus och en miljö som kändes bra. En liten fåtölj i ett hörn mot vita väggar kändes enkelt och lättanvänt.

Det lilla hörnet gav både lite upplättningsljus på skuggsidan och gjorde att bakgrunden inte blev helt vit utan blandat grå och vit på ett väldigt rakt sätt.

10-15 minuter senare var jag iväg med mina bilder för att göra ett urval i Lightroom 3, välja ut ett gäng som jag justerade färgerna på och rätade upp/beskar för att få linjerna bättre. Sen var det bara att ladda upp leveransen på ftp och maila tidningen.

Sen är det något visst att fotografera fotovana människor, väldigt enkelt.

Om man ska fotografera porträtt utomhus och inte har med sig någon blixt men ändå vill att bilderna ska kännas lite ljussatta går det att fuska lite. Senaste gången jag gjorde en reportagefotografering för en liten branschtidning fick jag chansen att prova på detta. Eller snarare, det blev så och det funkade bra.

Det enda man behöver är en plats i skuggan och lite reflektioner från en husfasad eller ännu hellre ett fönster. Bilden ovan är fotograferad i Sergelgången (centrala Stockholm mellan Hötorget och Sergels torg), omgärdad av ganska så höga hus (Hötorgsskraporna) som alla har många och stora fönster.

Fuska till solljus i skugga

Klockan var lite efter tio på förmiddagen i slutet på augusti och det var strålande sol med lite moln, solen stod inte så högt än och markplanet låg i skugga. Det solljus som nådde ner på marken var just sådant som hade reflekterats i något av alla fönster på höghusen. Lite här och där fanns det små solfläckar på gatustenarna.

Ganska perfekta förutsättningar för att fuska till sig lite blixtljus (eller snarare solljus) utan att behöva släpa på tung utrustning alltså. Vill man ha effekten av en reflexskärm kan man ställa personen som ska fotograferas nära en ljus fasad eller ett fönster, det brukar kunna göra bilderna lite roligare. Det känns som det är någon slags tanke om ljussättning bakom bilderna i alla fall men betydligt enklare att prova sig fram än med blixtar.

Leta upp bra ljus genom att titta på folk

Enklaste sättet att hitta ställen där det finns bra ljus är att ägna några minuter åt att titta runt lite och se hur ljuset faller på alla de människor som går förbi. Sen måste man såklart vara hyfsat snabb eftersom solen rör på sig och ljuset inte kommer stanna kvar på samma plats så värst länge. Men det ger några bra startpunkter.

Innan jag träffade Pia Gideon (tidigare chef på Ericsson och numera styrelseproffs m.m.) som jag skulle fotografera gick jag ett varv kring kvarteret där fotograferingen var tvungen att ske eftersom vi hade rätt lite tid på oss. Ljusgården mellan höghusen där det finns en restaurang som inte hade öppnat än var en given plats (bild nedan), men något utomhusporträtt kändes bra att ha med i leveransen till tidningen också.

Porträttfotografering utomhus är oftast ett trixande för att inte få för hårt ljus eller för mörkt under ögonen eller kisande människor på bilderna. Ljuset inne i ljusgårdar av olika slag brukar vara rätt skönt, och kan man t ex sätta personen vid ett bord som är lite blankt (och där det står vita tallrikar och servetter uppdukade) blir det ännu bättre.

Totalt sett tog fotograferingen max tio minuter och förberedelserna kanske en kvart till, men det är väldigt skönt att ha tittat ut några fotoplatser i förväg så att man inte blir stressad av att tiden går och miljön är svår.

Alla bilder fotograferade i befintligt ljus med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv. Justerade i Lightroom 3 för att styra färgtemperaturen som jag ville ha den (grundljuset i skuggan skulle ju helst förbli lite kallt blå så de varmare reflektionerna från solljuset gjorde att hon stack ut lite).

Bilderna kommer i tidningen Professionellt Styrelsearbete som ges ut av StyrelseAkademien. Ett ganska hårt nischat magasin, kan man säga. Ett roligt uppdrag hursomhelst.

Ibland är det enklaste också det bästa, både när det gäller porträttfotografering och ljussättning. Kanske blir tjatigt till slut, men bästa sättet att lära sig något är att göra det tillräckligt många gånger tills det sitter. I ryggmärgen. Inte alltid lockas av att göra något helt nytt (även om det såklart är bra om man vill lära sig något nytt).

Den mest flexibla ljussättningen

Jag fotograferar rätt mycket porträtt till företag, allt från personalfotografering till styrelseporträtt och bilder till reportage och reklam. Det finns nog ett ansikte med i säkert 90% av de bilder jag tar. Eftersom alla ansikten är olika, alla har olika hudtyper, alla har olika frisyrer osv osv, så finns det en poäng med att hitta en ljussättning som fungerar med minsta gemensamma nämnare. Den blir nästan automatiskt den bästa och mest flexibla.

Mer exempel och ljussättningsdiagram längre ner på sidan

Ljussättning för alla

I min bok är nog den mest användbara ljussättningen den som klarar av långa som korta personer, tjocka och smala, de med hår och de utan, ljus hy eller mörk, små ögon och stora, plus att den ska ge ett livfullt intryck hos personen (ljus i ögonen, oavsett storlek).

Sen skadar det inte om bilderna blir bra i både stora och små format (det är inte alltid så självklart). Blir porträtten lika bra i svartvitt som färg är det såklart också ett plus. Utan att behöva bli tråkiga och platta.

Med eller utan bakgrund

Viss ljussättning fungerar jättebra i en viss miljö men faller platt om man skulle få för sig att frilägga personen på bilden, det omvända är ju rätt vanligt det också. Det mest praktiska är såklart om det kan fungera som en grundljussättning man kan bygga vidare på beroende på vilken miljö man hamnar i.

Ska gärna fungera i små lokaler också

Det kanske är det sista men ack så viktiga punkten, för det där konferensrummet som man blev lovad att kunna bygga om till en tillfällig fotostudio visar sig ofta vara betydligt mindre än vad som är roligt eller användbart.

Takhöjden är kanske det minsta problemet, för är det alldeles för lågt kan man alltid låta de som ska fotograferas sitta på en stol, och kanske vid ett bord (som då kan extraknäcka som reflexskärm).

Ljus vi är vana att se

Alla som har läst en serietidning eller kanske t om försökt lära sig teckna vet att det ska vara en liten skugga under näsan, lite skugga under hakan och gärna något som definierar käkbenet litegrann. Och ofta att ljuset kommer lite från sidan så att ansiktet känns lite mer tredimensionellt, t ex utmed ena kinden.

Kolla t ex på den klassiska tecknaren och instruktören Andrew Loomis och hans anatomiböcker för tecknare, finns att beskåda på Fineart.sk gratis om man kan tåla att de dyker upp litet nakenbilder ibland (inget att oroa sig för egentligen då det bara är som krokimodeller fast på nätet).

Det mesta av hans lektioner bygger på ungefär samma ljussättning, lite hårt ljus för att det ska vara enkelt att rita en förenkling av ansiktet, och lite uppifrån från sidan. Och det är väl så det blir enklast, när ansiktet delas in några olika plan/skivor/delar/områden med väl definierade kanter.

Ljussättning med två blixtar

Krångligare än såhär behöver det nog inte vara för att få till bra porträtt som fungerar för olika ansiktstyper. En beauty dish som huvudljus och en softbox som kantljus (och även för att lysa upp den vita pappersbakgrunden).

Det går såklart att använda ett silverfärgat eller vitt paraply som huvudljus, eller en softbox. Placeras de en så pass lång bit ifrån ansiktet som här blir de ändå mest en rätt liten ljuskälla som kommer ge ett relativt hårt och kontrastrikt ljus med tydliga skuggor. Vill man ha mer skugga på ena sidan av ansiktet är det bara att flytta blixten längre från kamerans ”axel”, i det här fallet mer till vänster.

Lätta upp skuggor

Blir skuggorna för mörka kan man placera en reflexskärm till höger om modellen sett från kameran så kommer det genast bli mjukare kontraster. Alternativt placera modellen hyfsat nära en vit vägg, så behöver man ingen extra utrustning.

Effekten av kantljus

Kantljuset som kommer snett bakifrån kommer troligtvis att ge olika resultat på olika personer, se exempel ovan. Det finns en poäng med att inte ha det för lågt då det kan lysa upp hakan underifrån bakifrån för mycket, och då försvinner skuggan under hakan som är rätt bra att ha där.

Beroende på om modellen har en stor frisyr eller väldigt mycket skägg kommer effekten att variera. Men på exemplen ovan är det mer att det visar på skillnader i hudtyp och struktur. Vill man minska släpljuseffekten (som förstärker strukturen i huden) kan man alltid försöka att mjuka upp ljuset ytterligare, med något slags diffusionsmaterial.

Tänk på öronen

Det klurigaste (nästan) med kantljus bakifrån är nog att hitta en vinkel så att ljuset inte lyser genom örat på modellen, inget problem såklart om det finns en frisyr som örat kan gömma sig i. Eftersom öron är rätt tunna och fulla med blodkärl är det lätt att det ser som som något väldigt rött, och det är inte så kul. Röda öron förknippas ju ofta med saker man kanske inte vill tänka på när det gäller vanliga porträtt.

Som vanligt användes Profoto-blixtar (en AcuteB 600R och en Compact 600R), en Nikon D700 med ett 85mm/1.4. Efterbehandling gick via Nikon Capture NX2 och sedan en liten vända i Photoshop CS4 (har inte hunnit installera CS5 än) för att sedan importeras i Lightroom 3 som är smidigt när man enkelt vill göra olika versioner av bilderna, t ex beskurna ansiktsporträtt.

Har man ingen reflexskärm med sig när man ska fotografera porträtt utomhus en mulen dag kan det lätt bli mörka skuggor i ögonhålorna på de man ska avporträttera. Och det är inte så kul.

Livlösa kolsvarta ögon gör att de flesta ser just livlösa ut, inte det minsta trevligt. Det brukar räcka med ett litet blänk för att det ska ändras i ett nafs, och då kan ett A4-papper vara tillräckligt, om man såklart inte har något större.

I det här fallet fotograferade jag några företagare på en innegård till en tidningsartikel, och från att det var fint väder med fint solljus som studsade ner via de vita fasadväggarna kom plötsligt molnen och gjorde allt rätt trist ljusmässigt.

Med lite hjälp av kopieringspapper och den som inte skulle fotograferas som höll upp pappret så det studsade in lite ljusblänk i nederkant på ögonen tycker jag det blev rätt bra till slut med tanke på förutsättningarna. På den lilla bilden ovan till höger syns papperskanten lite i nedre högra hörnet, närmare kunde han inte hålla den utan att förstöra bilden.

Improviserade reflexskärmar

Det optimala är såklart att använda en riktig reflexskärm för utomhusporträtt, så stor att den också minimerar eventuellt färgstick från upplyst gräs eller någon annan färg som plockas upp i reflektionen. En vit häst kan också fungera som reflexskärm ibland. Eller en stor bit frigolit som låg och skräpade på ett bygge i närheten.

Andra lösningar utan reflexskärm

Fotografera porträtten i profil eller lite vinkel åtminstone gör att skuggorna under ögonen inte gör lika mycket, som på bilden ovan. Eller så försöker man att inte vara så nära, då tycker jag inte heller att det stör direkt att det blir markanta skuggor, det är snarare en fördel om det blir lite kontraster.

Har man provat allt detta, och inte hittar någon ljus vägg som kan hjälpa till med ljussättningen lite grann (eller ett vitt/ljust bord som annars är en utmärkt reflexskärm för det mesta) kan det såklart alltid fungera att gå tillbaka till det klassiska Facebook-porträttet och fotografera lite uppifrån. Har man ingen stege kan

Brukar göra underverk för eventuella dubbelhakor, påsar under ögonen och ge ett jämt, fint ljus i hela ansiktet tillsammans med ljusa ögon fulla av liv (och reflektioner). Förutsatt det inte är för starkt solsken och alla kisar.

Eller så ser man till att alltid ha med sig en reflexskärm (eller börjar gilla upplättningsblixt).

Det är lustigt hur fort saker sätter igång efter sommar och semester. Första dagen ägnade jag åt att komma ikapp, andra dagen började jag (fånigt nog) känna mig lite stressad av att det var så tyst i mail-korgen och telefonen.

Och nu, efter tre veckors arbete undrar jag om jag någonsin kommer komma ikapp igen. Det ena ger alltid det andra. Ringer man och visar att man lever sätter det igång verksamheten direkt. Vilket såklart är bra, att arbeta som fotograf med egen firma är inget som automatiskt betalar några räkningar.

Sen har jag kommit till någon slags insikt (igen), att alla projekt jag tänker att jag ska göra när det finns tid är det ingen idé att vänta med. Det kommer aldrig finnas tid på det sättet. Det är lika bra att göra dem direkt, när inspirationen finns, och skapa sig tid. För när tiden finns har man troligtvis för lite att göra (säger sig litegrann självt) och då är man som sämst på att i lugn och ro göra annat än försöka få upp tempot igen.

Lite uppdateringar i portfolion:

Fotograferade författarporträtt av Ann-Helen Laestadius före semestern. Ett kort men väldigt roligt uppdrag, både i fotostudion och utomhus med reflexskärm i blåsten (ska visa mer från detta framöver).

Har även fotograferat porträttbilder till konsultprofiler (börjar bli en nisch nästan) för ett konsultföretag. Det blev en rätt enkel/simpel ljussättning i studion som jag verkligen gillade, eller så var det att den passade just dessa personernas utseende väldigt bra. Kommer att tänka på de snygga svartvita bilderna SAS hade på deras butiksmaterial förut (finns nog kvar på vissa resebyråer fortfarande).

Sen har det även blivit produktfotografering till en webbshop för ett svenskt klädmärke, men just det ämnet har jag nog tömt för ett tag framöver. Ska även uppdatera min hemsida/portfolio med nya produktbilder av filmrullar, projektorer och sånt för ett företag som konverterar film till digitalt.

Plus senaste projektet som var ännu en produktfotografering till webbshop, denna gång stödstrumpor i olika färger, för damer och herrar. Låter kanske inte så upphetsande (de finns förresten med spets) men var verkligen en utmaning i sig (mer om även detta framöver). Och såklart lite personalfotografering, sånt finns det alltid behov av, vilket såklart är kul.

Nu ska jag försöka skriva ihop något om en bröllopsfotografering jag gjorde i början på sommaren, med tillhörande studiofotografering av brudparet.

Tack förresten för alla mail och ni som t om ringer och frågar om saker, jag blir nästan rörd ibland. Glöm bara inte att det ibland är roligare att skriva det som en kommentar (om det är relevant såklart) så fler kan ta del av det.

När jag tittar igenom min portfolio, t ex den med porträttfotografering eller kanske ännu mer när det gäller författarporträtt, så är det oftast vitt ljus jag använder. Väldigt sällan är det några konstigheter när det kommer till ljussättning i fotostudion. Vet inte riktigt varför det har blivit så?

Men, ibland dyker det upp modeller, i detta fall den väldigt duktiga illustratören Magda Korotynska som har ett lockigt rött hår man gärna vill ge lite extra lyster (jag fotograferade henne även utomhus med bara soljus och en reflexskärm). Det går såklart att göra i Photoshop eller Lightroom, men det är roligare att göra det ”på riktigt”. Så det blev dags att damma av det gula färgfiltret på rulle jag hade liggande.

Gult färgfilter för lite roligare hårljus

Klicka på diagrammet för fler ljussättningar & diagram

Ett stor huvudljus och två hårljus

Förra året (2009) fotograferade jag jurymedlemmarna som delar ut Litteraturpriset till Astrid Lindgrens Minne (ALMA) med en betydligt enklare ljussättning för deras porträtt, men tänkte att det kunde vara en bra utgångspunkt man kunde utveckla lite.

Deras porträtt tog jag på plats i ett litet konferensrum, så då försökte jag ta med mig så lite utrustning som möjligt. Nu hade jag inte den begränsningen eftersom det var i min lilla fotostudio där jag redan hade all utrustning jag behövde.

Istället för det lilla huvudljus jag använde då (en mellanstor Profoto-softbox) tog jag istället den största jag har, en 150 cm Profoto Softbox Octa.

Mörk bakgrund kräver ofta kantljus/hårljus

Hårljuset den förra gången var en enkel Profoto Compact 300 med standardreflektor (mest för att avgränsa ljuset aningens), nu var tanken att fotografera mot svart pappersbakgrund, då behövde jag separera modellen från bakgrunden lite mer. Ett andra hårljus löste det problemet.

Den blixt som lyser upp Magdas högra kant (vänster i bild) på kinden/pannan och även ger ett rätt skönt, mjukt ljus i hennes orangefärgade/röda hår kommer från det gula färgfilter jag tejpade fast framför standardreflektorn.

Effekten av det gula ljuset är betydligt tydligare i håret som redan har en nyans mot gult/orange/rött, och tillsammans med kort skärpedjup blir det en mjuk övergång till den svarta bakgrunden (som också den får lite spilljus och inte är helt kolsvart).

Anledningen till att hennes vita kofta inte upplevs alls gul är nog att den redan får rätt mycket vitt, ofärgat ljus från huvudljuset och därför håller sig vit.

På andra sidan, skuggsidan, är det inget färgfilter inblandat, så där blir effekten mest att håret får lite ljus och inte smälter in i bakgrunden alltför mycket. Lätta upp skuggorna lite helt enkelt.

Den blixten är en AcuteB 600R på väldigt låg effekt i en beautydish tillsammans med ett raster för att avgränsa ljuset till enbart håret och väldigt väldigt lite på axlarna.

Det skulle såklart gå att dra upp effekten på den blixten om man vill få mer kantljus där, men nu var det vänstra sidan av bilden som skulle vara stjärnan i porträttet och då vore det tråkigt om man tar för mycket av uppmärksamheten genom att ljussätta för jämnt.

Vitt bord som reflexskärm, igen

När man fotograferar porträtt vid bord kommer troligtvis bordet att både vara en del av porträttet och en del av ljussättningen. I det här fallet var det en vit bordsskiva (eller kanske snarare en vit skåplucka från IKEA) jag hade ställt upp på två sågbockar som hon kunde sitta vid.

Ett vitt bord är ju ganska enkelt, men är det av någon annan färg kommer det att även kasta färgade reflexer upp i ansiktet, vilket såklart kan vara en effekt man vill uppnå. Eller inte. Lite som när man fotograferar porträtt på gräs, skuggorna blir lätt lite grönaktiga.

Fler små reflexskärmar för detaljer

När jag hade satt upp ljuset med de tre blixtarna kändes det som att det krävdes något mer. Fast bara lite. Så jag ställde ett stativ vid bordet på hennes skuggsida och fäste en silverfärgad metallskiva i A4-storlek (finns att köpa på Clas Olsson) som fick vara en lite men rätt kontrastrik reflexskärm.

Och för att ytterligare få upp lite hårt ljus i ögon och på skuggsidan av ansiktet placerade jag en lite sminkspegel jag hade köpt på samma ställe. Effekten av den lilla sminkspegeln syns som en litet vit fläck i hennes iris på högersidan, det uppe till vänster är Octan (som skuggas delvis av glasögonbågen och ögonfransar), och det ljusa fältet i underkant är det vita bordet. Metallskivan syns inte direkt men gav lite bra upplättning av skuggorna. Det blev nästan som vid produktfotografering där man pysslar med små reflexskärmar eller ljusblockerare tills man är nöjd.

Hitta rätt position och vinkel

Enda kruxet med att försökta placera små saker som ska agera reflexskärmar är att de helst ska vara rätt vinklade för den personens längd som man ska fotografera. Annars kan ju ljuset från dessa flyga förbi och inte göra någon nytta. Jag är nog lite längre än Magda, så jag fick fråga henne om hon såg blixtens inställningsljus i de olika ytorna, sen var det bara att köra.

Eller så tar man som sagt bara med sig en reflexskärm och ställer sig under ett träd för ett enkelt utomhusporträtt, men det kräver ju att vädret tillåter det, och vi bor ju i Sverige.

När det gäller porträttfotografering utomhus behöver man egentligen sällan blixt när det är soligt ute. En silverfärgad reflexskärm (eller vit om man vill ha mjukare ljus), skuggan från ett träd och lite solljus som strilar ned genom bladverket. Modellen kan vara fotoassistent, som i det här fallet.

Gratis ljus från alla håll

Och vips, en ljussättning som både har hårljus för blänk i håret, lite kantljus utmed kindens kant och pannan för att forma ansiktet på ett intressant sätt, mycket ljus och stora blänk i ögonen från himlen bakom och reflexskärmen underifrån. Bakgrunden blev mjuk och lite blandat ljus och mörk av solljuset tillsammans med det hyfsat korta skärpedjupet.

Den här porträttfotograferingen var ett uppdrag från Bonnierförlagen som ger ut illustratören Magda Korotynska (skriven av Carl-Johan De Geer) bok ”Konstapel Katt kräver kakor”.

Magda är en otroligt duktig illustratör av vad jag har sett, kolla gärna själva på hennes portfolio.

Sen är hon även en av illustratörerna i mastodontprojektet Nationalnyckeln där hon bland annat illustrerat mossor.

Bra att göra en bildsökning före

Anledningen till att jag vet allt detta är att jag brukar kolla upp de jag ska fotografera, speciellt när det gäller författarporträtt, innan de kommer till fotostudion eller om de ska fotograferas på någon annan plats. I det här fallet var det hennes röda lockiga hår som gjorde att jag satsade på en ljussättning som verkligen satte ljuset där.

Risken finns ju såklart alltid att folk har klippt sig, men då har man alla fall försökt att vara förberedd, och har lite saker att prata om.

Kamera Nikon D700
Objektiv: 85mm/1.4
Bländare: f/2.8
Silverfärgad rund reflexskärm

Min beauty dish (en vit Profoto Softlight Reflector) kan ibland vara det bästa man kan använda vid porträttfotografering bland ljusmodifierare.

Använd helt ensam kan den ge ett riktigt bra ljus för porträtt som detta. Fungerar även bra för att lysa upp t ex halvkroppsporträtt (räcker mer än väl för helkropp vid barnfotografering) eller flera personer.

Porträttet ovan är taget med samma ljussättning som jag beskrev tidigare, en studioblixt med en beauty dish monterad på, utan raster för att få större spridning av ljuset.

Fotograferingen skedde i min lilla fotostudio, mot vit pappersbakgrund på ungefär två meters avstånd mellan modell och bakgrunden.

Studioblixten var en Profoto Acute AcuteB 600 R på lägsta effekt på ett stativ ungefär 2,5 meter upp i luften. På min Nikon D700 satt som på tidigare bilder ett 85mm/1.4 där bländaren var inställd på 2.8 vilket räckte ganska bra för att få till lagom kort skärpedjup.

Men, det som gör hela bilden är såklart minen (eller grimas om man ska kalla det så, fast stavningen alltid känns konstig på det ordet). De andra bilderna är sköna, men den här tycker jag blev fantastisk. Vore kul att få med en sån här bild varje gång man plåtar porträtt.

Ska försöka.

Jag har mer och mer försökt hitta bra och enkla ljussättningar som använder så lite blixtutrustning och annan studioutrustning som möjligt, mest för att jag vill kunna ta bra idéer och lösningar från fotostudion och sedan använda samma när jag fotograferar utomhus eller annan miljö. Då kan det vara bra att se vad som fungerar och inte. Att släpa på för mycket saker blir man aldrig glad av.

Senaste chansen jag fick en lämplig modell att testa mina idéer på var när konstnären, scenografen (och mannen bakom t ex Mulle Meck-lekplatsen i Järvastaden utanför Stockholm) Tor Svae.

Ljussättning med en blixt & beautydish

En beautydish högt upp för porträtt

Det jag ville med dessa porträtt var att få den där känslan av att ena kanten på modellens ansikte och kropp ligger i en mjuk skugga som i princip är svart. För att få lite större ljus satte jag inte på det raster som jag ofta har annars när jag fotograferar med en beautydish. Hade jag använt det skulle bilderna blivit väldigt mycket mörkare (eftersom det blir en betydligt smalare ljuskägla) och effekten något helt annat.

Studioblixtar som har ett separat blixtaggregat har betydligt mindre lamphuvuden än de kompaktaggregat (t ex Profoto Compact eller D1) som behöver ha allt packat i samma del. Så när jag ändå har köpt ett AcuteB 600R för ett tag sedan mest för utomhusbruk passar det väldigt bra för den här typen av porträtt.

Av två skäl. Dels för att lamphuvudet är mindre och jag kan få upp blixt och eventuell ljusmodifierare lite lite högre upp mot taket (har inte mer än 2,6 meter i takhöjd tyvärr) och dels för att det går att få ner effekten på blixten väldigt mycket mer än när jag använder Profoto Compact (då jag många gånger har ND-filter på kamera eller blixt för att minska ljusstyrkan).

Nu satte jag blixten och beautydish på ett bomstativ så högt upp jag kunde och vinklade ner ljuset direkt mot modellens ansikte. Eftersom det inte är några andra ljuskällor som ljussätter modellen och ljus kommer rätt högt uppifrån, blev det inte mycket ljus i ögonen (som många gånger kan vara önskvärt i porträtt).

Men, eftersom han klarar sig bra med bara ett litet blänk i ena ögat och snygga glasögonbågar tyckte jag att det räckte. Skulle jag satt till ett extra ljus eller reflexskärm hade det blivit en helt annan bild (som jag såklart också provade, men det blir ett annat blogginlägg).

Mjuk men snabb ”falloff”

En av de skönare sakerna med ljuset från en beautydish är att ljuset på kanten av ansiktet (när man använder den på det här sättet) går ganska fort från ljust till mörkt, det som brukar kallas ”falloff” på engelska, men det är en väldigt mjuk övergång. Det gör att det man fotograferar verkligen får en tredimensionell känsla, och man förstår hur huvudet är format.

Det beror såklart mycket på var och hur man placerar ljuset, men just att det är en mjuk övergång gör att skuggorna blir lite roligare. Sen skadar det inte att ha en ganska mörk kant ibland om man vill få den som är med på bild att stå ut lite från bakgrunden som i detta fall var en vit pappersbakgrund som blev ljusgrå av det ljus som nådde den.

Hade jag inte haft så kort avstånd mellan modell och bakgrund (typ 2 meter) skulle jag nog behövt ljussätta bakgrunden separat eller ha ett kantljus för att allt inte skulle flyta samman, men nu kom det så pass mycket ljus från blixten att bakgrunden fick en lagom grå nyans med lite skugga på vissa bilder från modellen. Så det finns fördelar att fotografera i mindre utrymmen ibland.

När jag fotograferade porträtt för annonskampanjen jag nämnde tidigare, porträttfotografering till reklamkampanj (en ljussättning som använde fyra blixtar och massor med reflexskärmar m.m.), har jag försökt förenkla den ljussättning till ett minimum som krävs för att få ett bra porträtt. Det är lätt att krångla till det, men betydligt svårare att förenkla det utan att det blir trist.

Sen ville jag inte att alla bilder skulle se exakt likadana ut, men det är ju bara en bonus i sammanhanget.

Ansiktsporträtt med en blixt

Efter att ha tagit bort (eller snarare stängt av) båda blixtarna bakifrån, var det bara en blixt kvar för detta porträtt. Plus en silverfärgad reflexskärm under modellens ansikte och en vit reflexskärm (vit vikvägg i papp) för att lätta upp skuggorna på skuggsidan av ansiktet.

Ljusa ögon och mjuka skuggor

Det tror jag är själva kärnan i de här porträtten. Och kanske även mjukheten som kommer av att det är ett relativt kort skärpedjup som gör att fokus ytterligare centreras på ögonen.

Fotografera lite från ovan

För det mesta när jag fotograferar porträtt utan någon koppling till miljö (utomhus, kontorslandskap etc) brukar jag låta mina modeller få stå upp. Det är bra på många sätt, speciellt för hållningen.

Ibland är ett sittande porträtt, åtminstone ansiktsporträtt, väldigt mycket enklare att arbeta med. Modellen behöver inte bry sig så mycket om var de ska göra av sina händer eller hur de ska stå. De kan bara sitta där, bekvämt och fokusera på att få till en naturlig min.

Hur kan man förbättra porträtten?

Porträttfotografering med fyra blixtar

Utan att använda fler blixtar skulle man på ett relativt enkelt sätt kunna få lite mer stuns i de här porträtten. Det skulle dock troligtvis kräva lite stativ och gärna med bom, för att kunna positionera reflexskärmar av olika slag på ett sätt så de kan göra det jobb som blixtar annars gör.

Nu gillar jag de här bilderna, så att de flyter ihop aningens med bakgrunden stör mig inte, men vill man lösa det enkelt skulle man kunna placera reflexskärmar av något slag (vitt eller silverfärgat papper) bakom modellen på sidorna så de kastade tillbaka ljus och skapade ett svagt kantljus eller hårljus. Men, en blixt är såklart enklare och lättare att handskas med, skulle jag nog säga. En silverfärgad reflexskärm är kanske det bästa valet om man ska få ljus att studsa tillbaka med någon slags effekt, vita varianter sprider snarare ljuset lite hur som helst.

Vill du se alla porträtt sida vid sida och jämföra effekten av en blixt eller flera så hittar du dem här; Porträttfotografering annonskampanj Amendo, i min portfolio. Så snart jag har alla annonser ska jag visa upp dem också, kan ju vara lättare att se bilderna i den ”miljö” de användes i.