Jag har den senaste tiden funderat lite på varför jag gillar ljussättningen i vissa filmer och tv-serier, där det känns som ljuset gör att personernas ansikten är målade med i princip bara två nyanser av samma färg. En ljusare nyans av hudfärg för de ljusare delarna av ansiktet, och en mörkare hudton för skuggorna. Men med detaljer överallt och inget som försvinner helt i skugga.

När jag skulle fotografera ett författarporträtt av Olle Wilson som snart kommer ut med en bok om bensinmackar fick jag chansen att testa den här typen av ljussättning, det kändes som att det skulle passa porträttet.

Beautydish med raster och en Octa

Ljussättningen gjorde jag på ett rätt enkelt sätt, en blixt från vänster om kameran, ungefär 45 graders vinkel, en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) med raster som huvudljus. Och en stor 150 cm Profoto softbox Octa från vänster som fyllnads/upplättningsljus. Båda med Profoto D1 som ljuskälla.

Båda ljuskällorna var ungefär lika högt upp, en liten bit ovanför huvudhöjd, vinklade nedåt mot hans ansikte. Huvudljuset hade raster och spillde därför inte över mer än där det skulle träffa, medan upplättningsljuset var stort och hamnade lite överallt. Även på den ljusa sidan av ansiktet.

Som vanligt var det en Nikon D700 och ett 85 mm/1.4-objektiv jag använde, bilden justerades lite i Lightroom 3 men mest lite skärpa och kontrast, plus färgjusteringar så allt hade en varm ton. Slutartid 1/200s och bländare f/2.8.

Jag ska som jag kanske nämnt tidigare snart köpa två stycken silverfärgade Profoto Umbrella XL och komplettera med tillhörande diffusionsduk. Med dessa hade jag tänkt utforska den här typen av ljussättning lite mer framöver.

Känns som det kan passa bra att ha två likadana ljuskällor och experimentera med att ha en med mjukare ljus och en med mer kontrast, eller tvärtom, eller bara flytta på dem, eller ändra vinkel eller ljusstyrka.

Bilder med mörka skuggor och hårda kontraster kan vara kul, de gör jag gärna, men det vore roligt att försöka bemästra den här typen av ljussättning bättre framöver, en ljussättning där man inte är lika beroende av huvudets vinkel eller den typen av saker för att få ett bra porträtt.

Det finns liksom detaljer överallt utan att det blir platt och trist, lite som att måla ett porträtt med två olika nyanser av hudton.

Före jul var jag utanför stan och fotograferade en blomsterhandlare på plats för ett reportage i en kundtidning. Det var en av de få dagar med fint väder i december, så jag garderade med att packa en batteriblixt och några stativ.

Själva uppdraget i sig gav mig väldigt fria händer, blomsterhandlare skulle vara med på bilderna, och gärna blommor. Inget som innebar några direkta problem eftersom han fanns i sin blomsterbutik. Det som gjorde det hela lite knixigt var att det såklart var väldigt trångt, som det brukar vara i den typen av affärer.

Som tur var tog jag med mig en mellanstor softbox (Profoto 60 x 90 cm), men det var knappt den fick plats bland alla hyllor som var spängfyllda med krukväxter. Idén att låta blommor vara en färgsprakande bakgrund fick jag släppa rätt fort, det var alltid något som stod i vägen.

Solljus + blixtljus

Efter lite smygande i hans butik som var öppen hittade jag ett hörn mot skyltfönstren där solljuset utifrån fick lysa in och ta hand om den delen av ljussättningen. Vid en exponering som inte helt frätte ut allt som solljuset träffade blev hans ansikte som var vänt in mot butiken såklart i princip kolsvart.

Softboxen med ljuset från en Profoto AcuteB 600R placerade jag till höger om honom, sett från kameran. Plus en reflexskärm på stativ från andra hållet. Det blev lite ljusblänk här och där, i glasögon och på reklamskyltar, men sånt tycker jag ärligt talat inte gör något. Det gör mest att det ser lite mer levande ut.

Inne bland butikens spotlights

Nästa anhalt var några meter in i butiken, närmare bestämt vid kassan, där han snällt ställde upp på att posera vid disken. Som tur var hade de två kassor, så vi behövde inte störa affärerna alltför mycket.

Blandat ljus från olika ljuskällor

Idén här var mest att få blixtljuset på hans ansikte så fick butikens belysning sköta resten. Med ljus in från skyltfönstren, mixat med spotlights i taket och blixtljus ovanpå det blev det en salig blandning, men funkade ändå bra.

Mer eller mindre befintligt ljus vs blixtljus

En av de första testbilderna med slutartid 1/200 sekund och bländare f/5.6 gjorde att det befintliga ljuset fick lite för lite utrymme (bild ovan). När jag ökade slutartiden till 1/60 sekund för att släppa in det befintliga ljuset under en längre tid, fick jag kompensera bländaren till f/7.1 för att få resultatet nedan.

Den nedre bilden känns aningens mer naturlig och inte fullt lika ljussatt, men samtidigt får hans ansikte lite bättre belysning som inte kommer rakt uppifrån. Tyvärr gör bländaren att bildens skärpedjup inte blir så spännande, men att börja trixa med ND-filter kändes lite som överkurs för en reportagebild i en öppen affär.

Tjugo minuter senare eller så var jag på väg därifrån, och senare samma dag hade kundtidningen 6-7 bilder att välja mellan för det lilla reportaget.

Just det här jobbet är nog ett utmärkt exempel på vad man lika bra eller åtminstone enklare skulle kunna ha löst med Speedlights, Strobist-style. Men, det får bli en projekt för våren att komma igång med det.

Tänkte kalla det snygga porträtt av mina kollegor, men det är ju ändå snart jul, så man kan försöka vara lite snällare. Snygga blev de i alla fall, tycker jag. Några saknas tyvärr, men de flesta i huset där jag hyr kontorsplats och har min fotostudio på Holländargatan 30 finns med. Hälften är från reklambyrån Klapp & Co, resten är frilansare i olika konstellationer.

När jag ändå finns väldigt nära till hands vore det ju korkat att inte fotografera några fina porträtt, men som vanligt med upptagna människor har det såklart dröjt, sen byggde vi en rundfond, vilket ytterligare försenade fotoprojektet. Men nu är nästan alla fotograferade och klara.

Själva upplägget för fotograferingen var inte så komplicerat, jag hade fria händer bara det blev svartvita porträtt i slutändan.

Till ljussättningen använde jag bara två blixtar, en för upplättningsljus med lite kontrast (tog bort alla diffusorer från min 150 cm Profoto softbox Octa för att detta ljus inte skulle vara för mjukt, brukar i princip alltid köra med intre diffusorn på, men yttre borttagen) rakt bakom kameran.

För att inte få en helt platt bild utan skuggor satte jag upp en Profoto D1 250 Air med en vit Softlight Reflector (beauty dish) på en Autopole till vänster om kameran, ganska högt.

Henrik, som är på bilden ovan, fick ta mitt porträtt. Här syns det också lite tydligare hur stor ljuskällan upplevs, men eftersom alla bilder är tagna med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv blev avståndet till modellerna en bit, så även om softboxen är 150 cm i diameter upplevs den inte gigantisk.

Skuggorna i ansiktet och under hakan är tack vare beautydishen, vinkeln snett uppifrån vänster, sett från kameran, tycker jag är bland de bästa sätten att ge en tredimensionell karaktär åt ansikten och huvuden.

Och varför inte, vi är ju tredimensionella? Sen gör såklart det relativt hårda huvudljuset snett uppifrån att rynkor förstärks lite och eventuella påsar under ögonen inte försvinner direkt.

Men, det är ju en del av ens utseende, så varför oroa sig för sånt. En silverfärgad reflexskärm underifrån kan hjälpa till lite att få upp ljus i skuggorna så de inte blir kolsvarta, men det är mer för att det är snyggt än att det skulle jämna ut ljuset helt. Då får man helt enkelt ljussätta på något annat sätt.

I många fall använder jag en vanligt rund ihopfällbar reflexskärm, även om de kan kännas lite sladdriga trots reflexskärmshållare. Den lösning jag oftare har är en Chimera-panel med silverfärgat material på, nu blev den tyvärr lite för stor (1 x 1 meter är den minsta jag har) så jag fick ta det silverfärgade reflexmaterialet och spänna upp den på en 50 x 70 pannå istället med några klämmor, och det funkade bra det med.

Istället för att använda bookends/vikväggar på sidorna så ljus inte reflekteras i de vita väggarna (svårt att få till snygga övergångar från ljusa partier till skugga på det här sättet i en så liten fotostudio utan något sånt) spände jag upp mitt nyinköpta svarta Molton-tyg med öljetter (en färdigsydd ”backdrop” jag köpt, läs mer här) för att skapa en liten tunnel där bara mitt ljus fick vara.

Alla bilder är tagna med samma inställningar (1/200 sekund, ISO 200 och bländare f/5.6), justerade i Lightroom 3 och sedan en lite lättare retusch i Photoshop efter det för att förstärka viss kontrast och plocka bort damm.

Jag hade mitt stativ på samma plats hela tiden, justerade höjden lite ibland efter längden på personen, men den stora skillnaden i hur alla porträtt ser ut, eller snarare, anledningen till att de inte ser likadana ut är att jag var lite slarvig med att få dem att stå på exakt den plats jag hade tänkt.

Och då blir det skillnad i hur huvudljuset och fyllnadsljuset hamnar på huden, och hur ljussättningen upplevs, speciellt när man har huvudljuset så väldigt nära ansiktet. Ett halvt steg bakåt och skuggorna faller på ett helt annat sätt än det ursprungligen var tänkt.

Men men, jag är väldigt nöjd med bilderna och ska lova mig att försöka fotografera mer porträtt framöver som inte är rena uppdrag. Alla kanske inte tycker det är kul att stå framför kameran, men det är oftast när de är tvingade till det (läs personalfotografering). Man måste få experimentera lite ibland, och det ska man helst undvika att utsätta sina kunder för (kollegor däremot funkar).

Här är ett författarporträtt på illustratören Erika Eklund, jag fick möjligheten tidigare i år att fotografera nya porträtt på henne, så vi tog några i fotostudion och några utomhus (på den tiden det var varmt ute dvs).

För det mesta vill man ju inte att studioutrustningen med blixtar och ljusformare ska synas i bilden, men ibland kan det vara snyggt att låta dem vara med. Och varför inte, de gör ju ändå rätt stor del av jobbet.

Ljussättningsdiagram med två blixtar

För denna studiofotografering använde jag en ljussättning med två blixtar (klicka för fler liknande inlägg) där huvudljuset kom från en Profoto D1 med en 150 cm softbox Octa. Under softboxen hade jag en reflexskärm med silveryta för att ge lite mer blänk i ögonen och sånt, lite som en clam shell-teknik från sidan. En av mina vanligare ljussättningar för porträtt har jag insett.

Till en början använde jag en till Profoto D1 med en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) och raster som hårljus/kantljus snett bakifrån, då inte synbar i bild. Men efter att ha ändrat position lite under fotograferingen och gillade att det spillde in ljus över håret, drog jag helt enkelt in den i bild.

Ovan är i princip samma ljussättning, fast beautydishen i sin ursprungliga position utanför bilden, vriden lite mot bakgrunden för att skapa en toning där. Är lite osäker på om jag verkligen hade på bikakerastret på denna bild, spridningen av ljuset känns lite för stor för det. Men men.

Hursomhelst, det behöver inte bli fult bara för att man inkluderar lite studioprylar i bilden. Däremot kan det ibland bli problem med överstrålning av ljus kring huvudet, men det går att komma runt med lite rundflyttning av blixtar och att man sänker effekten aningens. Så blir det inte så påtagligt.

För att leverera lite varierade bilder tog vi även några utomhusporträtt. Denna är ljussatt med solen, men för att mjuka upp ljuset använde jag en diffusionsskärm mellan Erika och solen, plus en reflexskärm under för att ge lite upplättningsljus. Och vips, blänk i ögonen och ett skönt ljus.

Här är inlägget om finare solljus med diffusion om du vill läsa mer om sånt. Behöver inte alltid krävas en fotoassistent för att klara av det, ett stativ brukar räcka om det inte blåser dvs.

Så, det var den nostalgitrippen. Tillbaka till vinterkylan och 0,2 soltimmar per dag. Då man verkligen behöver blixtar för att få ljus.

Senaste fotograferingen för VeterinärMagazinet var en utflykt till Lars Audell som är en man som är otroligt duktig på att röntga hundar. Jag och en journalist skulle producera ett reportage om hur han arbetar och man kan driva en lönsam verksamhet som veterinär med röntgen som specialité.

Av någon anledning var det fint väder dagen innan vi skulle träffa honom, och dagen efter. Men den dagen vi var på hans mottagning var det grått och trist, så jag tog med en Profoto AcuteB 600R (batteriblixt) för säkerhets skull.

Hans mottagning är ett litet hus på landet, ligger väldigt fint, men ute var det kallt och vi skulle dokumentera hans verksamhet, inte omgivningarna. Vi fick vara med på några undersökningar för att fotografera och intervjua, ljuset utifrån var rätt svagt, och lysrören i taket var såklart inte det mest optimala för att ta fina bilder.

Men, reportage är reportage, och jag tycker det är bättre att visa som det är istället för att försöka snygga till allt. Däremot kan det vara kul att anstränga sig lite extra för några porträtt så tidningen och de som gör layout har några bilder till omslag och sånt som inte är alltför diskbänksrealistiska.

Jag hade som sagt med mig en batteriblixt, en diffusionsskärm och en Zoom-reflektor. När jag i somras fotograferade kamphundar på Hundstallet behövdes det inte eftersom det kom in så mycket ljus från fönstren. Samma gällde när jag var på Försvarsmaktens Hundtjänstenhet och fotograferade militärhundar.

Däremot var det till otroligt stor hjälp när jag var på Bagarmossens Djursjukhus för att fotografera i ett rum utan fönster och få lite bättre ljus, eller när jag fotograferade ett reportage i ett stall med en hästsjukgymnast. Båda de gångerna räddades bilderna av att jag hade med mig en batteriblixt, den ena gången som blixt och den andra gången som en hyfsat stark lampa (inställningsljuset).

Exakt hur man kan använda en blixt på plats vet man såklart aldrig, i det här fallet hade jag den ibland som en lampa men för hans porträtt gick det bra att ha den som en blixt eftersom det inte var några djur som kunde bli skrämda i rummet just då.

För porträttet högst upp ställde jag helt enkelt blixten en bit från honom och lät ljuset mjukas upp av diffusionsskärmen, sen tog jag lite bilder från olika vinklar. Eftersom jag ville undvika att blanda kallt ljus från fönstren, lysrörsljus och blixtljus använde jag 1/200 sekund som slutartid och bländare f/5.

För några ”arbetsbilder” lät jag bara blixtens inställningslampa vara på för att ge lite mer ljus till lokalen, t ex för bilden ovan med bildskärmen. Det är dock ett lite riskabelt sätt att använda en batteriblixt, eftersom batteriet tar slut betydligt snabbare än om man bara använder den som blixt.

Det här hade säkert kunnat göras precis lika bra med en Speedlight, men jag har som jag nog tidigare skrivit, inte satt mig in tillräckligt i hur allt det där funkar. Det optimala hade ju såklart varit om det funnits en hälften så stor/tung AcuteB, det hade räckt för mig till väldigt många liknande uppdrag.

Får se om 2012 blir året då jag kanske lär mig Speedlights. Det vore ganska skönt att kunna banta sin blixtutrustning för den här typen av jobb.

Om man har en fotostudio som är relativt liten måste man hitta på sätt att begränsa ljuset, annars spelar det ingen roll hur fina ljusformare man har, om effekten går förlorad när ljuset studsar runt vilt mot de vita väggarna.

Tidigare har jag använt vikväggar (eller ”book-ends” som de kallas, eller V-flats) med svart på ena sidan och vitt på andra. Ganska praktiskt och bra, men för att täcka hela väggar blir det krångligare, och det vill man ibland. Lösningen blev färdigsydda svarta scendekorer av Molton-tyg.

Bredvid modellen (Henrik von Koch heter han förresten, och är copywriter) på denna fotografering står det två Autopoles på vardera sida, på dessa hänger det färdigsydda Molton-tyget med öljetter för att skapa en liten mörk tunnel där det inte kommer in något ljus annat än det jag vill ska vara där, dvs det direkt från blixtarna.

Grundidén var att hänga dem på väggarna för att med ett enkelt handgrepp få svarta ljusabsorberande väggar istället för vita som studsar ljus överallt och förstör den kontrast man kanske vill ha.

Efter att ha letat runt lite bland butiker som säljer Molton-tyg hittade jag Eventgross i Vaggeryd som sålde färdigsydda enfärgade ”backdrops” med antingen knytband, spännband eller öljetter. Otroligt praktiskt, och tre dagar efter beställningen kom leveransen till min fotostudio.

Prisvärd lösning, gör inte själv

Visst, de är inte gratis, men det är ju inte tid heller om man ska vara ärlig. Hade säkert inte varit alltför komplicerat att köpa på löpmeter och göra själv, men det hade säkert tagit otroligt mycket längre tid.

Kan varmt rekommendera denna lösning om man vill ha ett flexibelt sätt att ta bort ljus, de är dock otroligt tunga, så man behöver rejäla stativ för att hålla dem uppe, eller bara sätta krokar på väggen.

Nu kan jag avgränsa ljuset lite som jag vill, utan att det behöver ta alltför mycket golvyta i anspråk. Utan dessa som sög upp ljus skulle det inte bli så fin kontrast på hans kinder t ex.

De kan ju också fungera som en helt svart bakgrund, men eftersom de är gjorda av tyg får det i sådana fall bli som kolsvart, att försöka belysa bakgrundstyg är rätt klurigt om man vill få en jämn känsla.

Här kommer sista modellbilden från fotograferingen jag gjorde åt kille som behövde bilder till sin modellportfolio, som det sedan hade gått bra för. Dvs, en modellagentur tyckte det blev bra och tog emot honom med öppna armar.

Efter att ha klarat av porträtten med en blixt lade jag till ett upplättningsljus från höger (sett från kameran dvs) och det syns mest som ett litet extra blänk i hans vänstra öga plus att skuggorna inte är helt svarta i ansiktet. Kavajen är fortfarande kolsvart, men det beror mer på den svartvita konverteringen än ljussättningen.

Som man kan se lite lite lite i ”behind the scenes”-bilden nedan finns det en skärm till höger om kameran, med diffusionstyg på. Bakom den står en andra Profoto D1 250 Air och Zoom-reflektor för att lätta upp skuggorna aningens.

Huvudljuset kommer precis som på Studioporträtt av blivande fotomodell, från en Profoto D1 med Magnum-reflektor, och upplättning från samma riktning från en reflexskärm under i midjehöjd ungefär, eller lite lägre.

Bilderna är helt oretuscherade i den mening att jag inte gjort några justeringar av hans hud eller specifika detaljer. Bara inställning av kontrast och sånt i Lightroom tillsammans med den svartvita konverteringen.

Men, eftersom den här med hjälp av fyllnadsljuset från den andra blixten hade mer detaljer synliga i skuggorna fick bilden en aningens mildare och inte lika kontrastrik konvertering. Vore ju onödigt att ha extraljuset där, för att sedan ta bort det helt när man drar på med kontrasten.

Här är förresten utomhusporträtten vi tog efteråt.

Fotografering med fler och fler ljuskällor

Det här med att börja enkelt med en ljuskälla och sedan lägga till fler ljuskällor med olika ljusmodifierare är en metod jag gillar mer och mer. Vissa bilder blir bättre ju enklare ljussättning man har, medan andra kan dra nytta av lite mer ljus, eller ljussättning av olika detaljer eller från olika håll.

Rent praktiskt blir det såklart viktigast att få huvudljuset riktigt bra, så de bilder man tar med en blixt ens blir användbara. Sen är det bara att bygga vidare med upplättningsljus, kantljus, hårljus, bakgrundsljus eller vad man vill.

Vid själva fotograferingen kan man utifrån en enda ”setup” och gradvis slå på de olika blixtarna för att få en mängd olika alternativa ljussättningar utan att man behöver bygga om allt medan modellen är på plats.

Just den här bilden kunde t ex kanske blivit ännu bättre med lite hårljus för att framhäva lite mer detaljer i håret. Fast funkar såklart bra såhär också.

Eller så kunde jag byggt vidare och haft en mörkare bakgrund med toning från ett bakgrundsljus. Eller lite ljus bakifrån för att framäva axlarna mer.

Allt begränsas såklart bara av hur avancerat man vill göra det, men det är väldigt tacksamt att vid urvalet av bilder att ha lite variation. Det är ju först när modellen möter en förberedda ljussättning som man ser hur det egentligen blir, och vad som fungerade. Att ha sig själv som testmodell brukar ha sina begränsningar.

Så, nu har jag mjölkat den här fotosessionen på sina blogginlägg och jag lovar att inte skriva mer om just denna fotografering.

Rätt ofta när det gäller personalfotografering åt företag får man minst sagt nöja sig med vad man kan använda som tillfällig fotostudio. Det är nästan mer regel än undantag att rummen som bokats har lågt i tak, är rätt trånga och har fullt med möbler. Tror man att man ska ha gott om utrymme för en spexig ljussättning blir man alldeles för ofta besviken.

Bilden ovan är från en fotografering av en styrelsemedlem till årsredovisning, bildbank och presentation på hemsida. Inget märkvärdigt egentligen, ett halvkroppsporträtt mot ljus bakgrund i svartvitt. Grejen var bara att de övriga medlemmarna redan hade fotograferats i en annan lokal i Stockholm, och det här var i Hudiksvall. Inte samma rum såklart, och många mil bort.

Såhär blev en annan styrelsebild jag tog för denna kund, fast nu var ett litet konferensrum på Långholmen som fick vara fotostudio. Oavsett var de är tagna behövde de se likadana ut (bilderna, inte människorna alltså).

Tillbaka till Hudiksvall dit jag hade rest med tåg över dagen för att träffa styrelsemedlemmen för att fotografera ett porträtt av henne. Med mig hade jag två studioblixtar (Profoto D1 som vanligt), några stativ, två softboxar och en reflexskärm. Mer än så hade inte varit roligt att få med sig på tåget om man ska bära allt själv.

Ljussättningsdiagrammet ritade jag av från telefonen där jag hade sparat det från den första fotograferingen på deras huvudkontor. Egentligen mest av anledningen för att slippa väcka telefonen för att få fram rätt placering och mått hela tiden. Ett papper somnar ju inte eller behöver spara på batteriet.

Efter tio eller femton minuter var den portabla fotostudion uppsatt och det var dags att fotografera, rummet var nog det näst minsta jag har klämt in ett halvkroppsporträtt i, kanske 2,5 meter från kamera till personen och nästan ingen plats kvar bakom mig.

Till vänster, från kameran sett, stod en av blixtarna med en mellanstor softbox, det var huvudljuset och jag var väldigt glad att jag hade valt en mindre softbox än den 150 cm Octa jag brukar ha som huvudljus.

Som bakgrund användes en whiteboard som redan fanns i rummet, själva bakgrunden på porträttet skulle jag ändå retuschera bort och ersätta med samma bakgrund som blev från första fotograferingen.

Att få till ett exakt likadant ljus på bakgrunden är otroligt svårt, om man inte har en jämn nyans eller kulör. I det här fallet var det en ljusgrå ton som inte var exakt lika ljus över hela bakgrunden, dvs rätt omöjlig att återskapa i olika miljöer.

Porträtten i sig är egentligen inte märkvärdiga, men det är två saker, eller snarare tre, som gör att de ser ut som de gör. Och det blev det som var det viktiga.

Först att huvudljuset kom från en rektangulär mellanstor softbox (60 x 90 cm), det blir lite mer kontrast i ansiktet än om jag hade använt den betydligt större Octan.

Sen är det bakgrunden som jag redan nämnt, och till sist kantljuset som ger en lite kick åt skuggsidan, på höger sida sett från kameran. Varje porträtt, oavsett var det var taget, behövde ha dessa saker.

Jag hade fått höra innan jag åkte att rummet skulle vara rätt litet, så att ta med ett paraply och använda som kantljus och bakgrundsljus vore inte så bra.

Ljuset skulle troligtvis studsa överallt i det lilla rummet och all kontrast skulle vara som bortblåst. Lite går att återskapa i efterhand när det är svartvita porträtt, men det innebär också onödigt mycket efterarbete.

Istället ställde jag den stora softboxen vänd åt fel håll, så att nästan allt ljus från den blockerades av den själv, det som skulle bli kantljus studsades tillbaka via en reflexskärm vänd så det blev en strimma ljus på rätt ställe.

Att få till rätt vinkel var inte så svårt, bara att stå på tejbiten där hon skulle stå, vänd åt fel håll och kolla på reflexskärmen så jag såg ljuset i den.

Bilderna i detta inlägg är tagna vid tre olika tillfällen på tre olika platser i ganska olika rum, där alla har varit kluriga att använda som tillfällig fotostudio sina alldeles egna sätt.

Det minsta rummet var såklart svårast, men eftersom jag hade en inte så stor softbox som huvudljus blev allt betydligt lättare, och då det skulle vara svartvitt och bakgrunden kunde klippas och klistras behövde jag inte tänka på att få allt rätt, även om det såklart är mer arbete.

När det är fotografering i små utrymmen och rum är det oftast bäst att förlita sig på så avgränsade ljuskällor man bara kan ta med sig. Softboxar i mindre format är oftast smidigast, har man ett raster kan det bli ännu enklare.

Sen att arbeta med en och samma bakgrund gör också jobbet lättare, annars kan personers olika längd eller position på golvet göra att den där fina toningen på bakgrunden som såg så bra ut för en person hamnar helt fel för en annan.

Lättare då att se till att de är hyfsat lätta att frilägga för att sedan klistra in samma bakgrund på alla. Och det kan ju vara en bild man tagit innan de börjat komma till fotograferingen, så har man en hel bakgrund utan person som måste klonas bort.

Har man inte möjlighet att komma förbi och se hur rummet ser ut innan kan det vara hjälpsamt om kunden kan ta några bilder med sin mobiltelefon, så man ser ungefär vad man har att arbeta med. Så slipper man ta med sig fel saker.

Tidigare skrev jag om när en kille hörde av sig och ville ta några porträtt att använda i hans modellportfolio för att visa för modellagenturer, här är inlägget om utomhusfotograferingen av porträtt en mulen dag.

Innan vi gick ut för att ta de bilderna utomhus hade vi fotograferat i studion ett tag, önskemålet var att ta relativt enkla porträtt med enkel ljussättning som skulle visa lite för agenturerna hur han ser ut, rätt upp och ner. Ingen retusch eller alltför specifik ljussättning, det blev först en blixt mot vit bakgrund, som vi modifierade för att skapa lite variation.

Såhär såg det ut i fotostudion (det var före rundfonden var färdigbyggd, så vi använde vitt bakgrundspapper). Kameran flyttades runt lite för att få olika vinklar och ljus, det är en av fördelarna med att använda en väldigt enkel ljussättning med bara en blixt, man behöver inte bry sig lika mycket om vinklarna.

Har man däremot fyllt fotostudion med kantljus, skärmar och annat blir det oftast bara en vinkel som funkar, åtminstone i en så liten studio som jag har. Det känns rymligt innan man börjat ställa upp alla utrustning, sen är det knappt plats att röra sig för modellen. Fast, han skulle mest stå stilla, så det gjorde inget.

I korthet använde jag en Profoto D1 250 Air till vänster om kameran, för att spara plats på golvet fäste jag blixten och Magnum-reflektorn (+ ett raster) på en Autopole med en Super-Clamp för att slippa släpa fram mitt gigantiska Avenger-stativ.

Ljuskällan (Magnum-reflektorn) var lite över 2,5 meter upp i luften och ca 1,5-2 meter från modellen, så ljuset kom från en ganska hård vinkel vilket skapade långa skuggor under haka på halsen och djupa skuggor i ögonhålorna. Men, inte högre upp än att det ändå blev ett litet blänk i ögat på modellen.

Till höger om kameran står en svart vikvägg (även kallad bookend eller v-flat) för att blockera studsat ljus från den vita väggen som är ganska nära modellen, och göra skuggorna så mörka jag ville ha dem.

Jag hade även en Chimera-ram med vitt material på i midjehöjd, men jag är inte helt säker på om den användes till just denna bild. Eftersom jag har gjort en rätt kontrastrik och hård konvertering i Lightroom kan nog den lilla upplättande effekt den hade försvunnit helt.

Kameran som användes var som vanligt en Nikon D700 med ett 85mm/1.4-objektiv. Slutartiden var 1/200 sekund och bländaren 3.5.

Bilden är helt oretuscherad och alla justeringar är gjorda i Lightroom, mest skärpning och den svartvita konverteringen plus lite ökad svärta och kontrast.

Jag återkommer hela tiden till så enkla ljusuppsättningar jag bara kan, mest för att det är så roligt att bara använda en ljuskälla där det sedan går att få variation genom att zooma den (funkar inte på alla reflektorer, men Magnum är en av de som har den möjligheten att ändra ljuskäglan), byta vinkel eller avskärma/reflektera ljuset.

Ibland är det de små detaljerna som gör om fotografering på löpande band blir ett enkelt uppdrag eller något som skapar huvudvärk i efterhand. Personalfotografering är ett bra exempel på uppdrag där varje liten detalj som man slarvar med i början kan skapa många timmars extraarbete i Photoshop eller Lightroom.

Personalporträtt behöver såklart inte alltid se likadana ut, men det finns en poäng om alla är vända åt samma håll och står på samma avstånd från blixtarna, bakgrunden och kameran. Det underlättar när de sedan ska användas på kontaktsidan, i en företagspresentation eller på något annat ställe där man gärna lägger upp bilderna i ett rutnät eller annan typ av mall.

När det är ett stort antal anställda som ska fotograferas brukar jag fotografera halvkroppsporträtt för det mesta. Främsta anledningen är att de då kan beskäras till ansiktsporträtt eller bröstporträtt, beroende på hur de ska användas.

Står all personal på samma plats på golvet när de fotograferas är det enkelt att få bilderna att hålla en liknande stil, men börjar de svaja och ibland vara närmare kameran eller för nära någon av blixtarna som används kommer det genast att bli väldigt mycket mer efterarbete i Lightroom/Photoshop. Varje minut man kan spara i arbetsfödet med bildbehandling gör det både mer lönsamt och trevligt.

Mest för att få till en enhetlig känsla på bilderna så de kan användas bredvid varandra utan att behövas specialanpassas i efterhand. Just att den här typen av bilder ska vara lätta att använda för kunden brukar uppskattas av många.

Vad är då tricket?

Jag brukar bara ta några bitar silvertejp efter att ha ställt in ljuset i studion eller på plats hos kunden, gärna med lite avstånd mellan tejpbitarna så folk kan stå bekvämt och inte vingla när de försöker stå rätt.

Då löser sig det automatiskt med vinkel mot ljuset och kameran, plus att de inte behöver lika mycket instruktioner om hur de ska vrida sig med överkroppen hit, och axlarna dit.

Nu kanske det inte blir så fantastiskt varierande och spännande porträtt, men ska man fotografera 60 personer på en dag kan det vara skönt att ha lite riktlinjer. Och så mycket lättare att mäta upp avstånd för när man ska komma tillbaka och fotografera exakt likadana bilder igen av nyanställda.

En vacker dag ska jag försöka hitta klistermärken i form av danssteg, men jag har inte hittat några sådana än. Så silvertejp får duga ett tag till.