Jag har den senaste tiden funderat lite på varför jag gillar ljussättningen i vissa filmer och tv-serier, där det känns som ljuset gör att personernas ansikten är målade med i princip bara två nyanser av samma färg. En ljusare nyans av hudfärg för de ljusare delarna av ansiktet, och en mörkare hudton för skuggorna. Men med detaljer överallt och inget som försvinner helt i skugga.

När jag skulle fotografera ett författarporträtt av Olle Wilson som snart kommer ut med en bok om bensinmackar fick jag chansen att testa den här typen av ljussättning, det kändes som att det skulle passa porträttet.

Beautydish med raster och en Octa

Ljussättningen gjorde jag på ett rätt enkelt sätt, en blixt från vänster om kameran, ungefär 45 graders vinkel, en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) med raster som huvudljus. Och en stor 150 cm Profoto softbox Octa från vänster som fyllnads/upplättningsljus. Båda med Profoto D1 som ljuskälla.

Båda ljuskällorna var ungefär lika högt upp, en liten bit ovanför huvudhöjd, vinklade nedåt mot hans ansikte. Huvudljuset hade raster och spillde därför inte över mer än där det skulle träffa, medan upplättningsljuset var stort och hamnade lite överallt. Även på den ljusa sidan av ansiktet.

Som vanligt var det en Nikon D700 och ett 85 mm/1.4-objektiv jag använde, bilden justerades lite i Lightroom 3 men mest lite skärpa och kontrast, plus färgjusteringar så allt hade en varm ton. Slutartid 1/200s och bländare f/2.8.

Jag ska som jag kanske nämnt tidigare snart köpa två stycken silverfärgade Profoto Umbrella XL och komplettera med tillhörande diffusionsduk. Med dessa hade jag tänkt utforska den här typen av ljussättning lite mer framöver.

Känns som det kan passa bra att ha två likadana ljuskällor och experimentera med att ha en med mjukare ljus och en med mer kontrast, eller tvärtom, eller bara flytta på dem, eller ändra vinkel eller ljusstyrka.

Bilder med mörka skuggor och hårda kontraster kan vara kul, de gör jag gärna, men det vore roligt att försöka bemästra den här typen av ljussättning bättre framöver, en ljussättning där man inte är lika beroende av huvudets vinkel eller den typen av saker för att få ett bra porträtt.

Det finns liksom detaljer överallt utan att det blir platt och trist, lite som att måla ett porträtt med två olika nyanser av hudton.

Efter att ha skrivit det tidigare inlägget om gruppfotografering med en blixt, så tänkte jag komplettera med en annan gruppfotografering jag gjorde förra året, denna gång var det fotografering av styrelse och ledningsgrupp för Poolia.

Då var det lite liknande upplägg, dels skulle medlemmarna fotograferas individuellt och dels skulle jag ta några gruppfoton. I Poolias fall var det två olika gruppbilder, ledningsgrupp och styrelse, utöver de enskilda styrelseporträtten.

För att få schemat att fungera ställde jag upp två separata fotostationer, en för de enskilda styrelseporträtten (långt bort i bild mot den blå bakgrunden) och en för gruppbilderna (där det vita paraplyet är en del av det, jag stod ungefär vid pelaren till vänster). Det är skönare att ha allt uppställt innan de alltid lika stressade styrelsemedlemmarna anländer, än att behöva riva en fotostation, sätta upp den och ställa in ljuset för gruppbilden medan de väntar.

Som på så många kontor är det inte så högt i tak i deras lokaler, men de hade i alla fall en vägg med någon slags träpanel som kunde passa som bakgrund.

Istället för att välja den enklaste ljussättningen med en blixt valde jag den näst enklaste, och egentligen den som fungerar bäst och är minst krångel med.

Det ultimata är kanske att ha två identiska ljusmodifierare från samma vinkel på varsin sida av kameran, men det har jag inte, så jag fick nöja med en stor 150 cm softbox Octa från höger och ett vitt halvtransparent paraply från vänster om kameran.

Min Octa använde jag även till de enskilda styrelseporträtten, men ljusinställningen var redan gjord innan, så jag behövde bara flytta på blixten och stativet till den plats för gruppfotograferingen jag hade märkt ut på golvet med tejpbitar. Det optimala är såklart att ta med så många blixtar att man inte behöver flytta något, men ibland är det skönt att inte behöva bära tusen kilo väskor. Om man kan slippa dvs.

För den mindre gruppbilden, dvs den på bild, fungerade denna ljussättning utmärkt, men för den lite större gruppen där alla stod på rad och därmed blev ungefär dubbelt så bred blev det genast mer småfixande för att se till att de inte skuggade varandra samt även mer efterarbete eftersom bakgrunden inte riktigt räckte till.

Ganska enkelt ordnat i Photoshop, men ändå efterarbete som måste göras. På den här bilden klonade jag bara bort skarvarna i träpanelen så det blev en jämnare bakgrund, i övrigt var den relativt oretuscherad.

Dubbel uppsättning av allt är smidigt

Jag ska snart köpa två stycken Profoto Umbrella XL i silver (läs blogginlägget från Profoto här om deras nya paraplyer) och komplettera med Front Diffusers för att kunna variera hårdheten och kontrasten på ljuset.

Det finns en stor poäng att ha två av vissa saker när det gäller blixtar och ljusmodifierare, att ha två stora exakt likadana ljuskällor tror jag kommer förenkla den här typen av fotograferingar mycket framöver, sen verkar de bra av andra anledningar också. Vikten t ex, och storleken när man ska släpa med sig dem.

Att ljussätta för enskilda porträtt kan man göra nästan hur som helst och var som helst, gruppbilder däremot kräver så otroligt mycket mer av bakgrund, avstånd och annat. I den här lokalen där jag har varit flera gånger tidigare finns det egentligen väldigt bra förutsättningar, men det är lite lågt i tak och lite pelare som nästan alltid står i vägen. Och försöker man sig på att ha ett stort avstånd mellan grupp och bakgrund riskerar man ofta att få med taket i bilden, och det är inte så kul.

Men, som jag skrev tidigare, gruppbilder är något som nästan alltid efterfrågas av kunderna och som nästan alltid hamnar mitt i ett pressat schema, så det lönar sig att ha några lösningar och ljussättningar man vet fungerar. Huvudsaken är oftast att man kan lösa uppdraget, gruppbilder i sig är oftast lite halvtrista. Men man kan göra dem så bra man kan ändå.

Att fotografera grupper av människor är ärligt talat inte min starkaste sida, det blir sällan så kul som jag skulle ha önskat, men väldigt många kunder vill ha det, och att säga nej vore ganska korkat.

Gruppfotografering är ofta något som är omgärdat av mängder med begränsningar, jag har nog faktiskt bara haft en enda fotografering under min karriär där uppdraget har varit att bara ta en gruppbild. Alltid annars är det något som kläms in i planeringen, lite med motiveringen ”när fotografen ändå är där”. Och det kan man väl förstå.

Så, istället för att krångla till det har jag nu hittat ett sätt som både går fort, ger ett bra resultat (med tanke på de förutsättningar som brukar finnas) och gör att jag kan säga ”visst, det fixar jag” utan att behöva skämmas.

Att ljussätta en grupp kan man göra på miljarder olika sätt, såklart, men eftersom just gruppfotot brukar vara det som har minst tid att förbereda och samla ihop till känns det skönt att ha en metod som underlättar det hela.

Istället för att t ex använda två blixtar från varsitt håll satte jag här en 150 cm stor Profoto softbox Octa precis bakom mig, rakt ovanför stativet och kameran, så högt det gick innan softboxen slog i taket.

Alltid trångt och pressat schema

Just den här gruppen var tio personer, och med det här avståndet och i den här lokalen funkade det över förväntan. Jag kunde ändå inte placera mig längre bort från gruppen eftersom lokalen hade pelare lite här och där, och den väggen jag ville ha som bakgrund stod där den stod. Inget man kan flytta på.

Så är det nästan alltid, man ska oftast få in gruppfotograferingen i ett redan tajt planerat schema och få alla samlade, plus att väldigt få lokaler har så mycket yta eller höjd till tak att det blir något naturligt av det. Det finns en anledning till att så många gruppfotograferingar görs i trappor, hur trist det än kan verka.

Mindre krångel med skuggor

Om man satsar på en ljussättning med två blixtar från vänster och höger sida kommer det alltid bli ett trixande för att se till att de olika raderna inte skuggar varandra, eller se till så alla vrider huvudet rätt osv.

Att ha ljuset rakt framifrån, i linje med kameran, blir detta inget problem. Det kan såklart bli lite blänk i glasögon, men det tycker jag inte gör så mycket, och är enkelt löst med hjälp av lite instruktioner om hur de ska vrida på sina huvuden.

Det hade kanske varit roligt om jag kunde fått upp blixten aningens högre för att få lite mer skuggor under hakorna, men å andra sidan hade det troligtvis resulterat i lite olika ljus på människorna i den första och andra raden.

Alla ska ha ögonen öppna samtidigt, helst

Att ha en väldigt enkelt plan för ljussättningen denna gång gjorde att det hela förlöpte relativt enkelt. Vi hade tidigare klarat av individuella porträtt på en annan fotostation jag hade satt upp i närheten, men i den här delen av lokalen skulle de ha en presentation tio minuter senare, så det var till att få upp blixten snabbt, ta gruppbilden och sedan packa ihop så vi inte störde de andra.

Och så är det väldigt ofta, för att få planeringen att fungera och inte ägna tid åt att ställa in ljuset medan gruppen håller på att samlas är det smidigast att ta med tillräckligt med blixtar och utrustning så man kan ha två kompletta fotostationer, en för individuella porträtt och en för gruppbilden.

Det kräver lite mer utrustning, men betalar igen sig genom att man kan få mer gjort på kortare tid. Och kundens tid är alltid mer värdefull än fotografens.

Ta vara på tålamodet

För när gruppen väl är samlad är det bäst att ta vara på de få minuter av koncentration en grupp har, folk förväntar sig att man som fotograf ska ha en exakt plan i huvudet hur alla ska stå och vad de ska göra.

Sen kommer själva fotograferingen, när man har tagit första bilden, testbild eller inte, börjar klockan ticka och tålamodet börjar snabbt tryta. Då vill man gärna koncentrera sig på små omflyttningar och att coacha gruppen så alla kollar in i kameran samtidigt, helst inte börjar prata eller göra konstiga miner. Och inte blinka.

Gruppdynamik och sånt

En lustig sak med gruppfoton är att det finns någon slags psykologisk grej med grupper, jag vet inte hur ofta jag kollar igenom gruppbilder jag har tagit där en eller flera personer konsekvent kollar åt alla andra håll än in i kameran, eller pratar med grannen, eller ser allmänt uttråkade ut.

Någon gång ska jag försöka mig på en minutiöst planerad gruppbild, ljussatt in i minsta detalj och jättebra. Men till dess är jag nöjd att snabbt kunna leverera något som blir bra, går att få in i planeringen och inte blir ett hetsigt stressmoment.

Och nyckeln är att inte krångla till ljussättningen, har jag kommit på. Ta med den största ljusmodifierade du har, så är halva jobbet gjort. Alla kunder vill ha en gruppbild, ”när man ändå håller på”, och då kan man lika gärna se till att det går att lösa, vill de ha något spektakulärt får man planera (och betala) lite extra.

Före jul var jag utanför stan och fotograferade en blomsterhandlare på plats för ett reportage i en kundtidning. Det var en av de få dagar med fint väder i december, så jag garderade med att packa en batteriblixt och några stativ.

Själva uppdraget i sig gav mig väldigt fria händer, blomsterhandlare skulle vara med på bilderna, och gärna blommor. Inget som innebar några direkta problem eftersom han fanns i sin blomsterbutik. Det som gjorde det hela lite knixigt var att det såklart var väldigt trångt, som det brukar vara i den typen av affärer.

Som tur var tog jag med mig en mellanstor softbox (Profoto 60 x 90 cm), men det var knappt den fick plats bland alla hyllor som var spängfyllda med krukväxter. Idén att låta blommor vara en färgsprakande bakgrund fick jag släppa rätt fort, det var alltid något som stod i vägen.

Solljus + blixtljus

Efter lite smygande i hans butik som var öppen hittade jag ett hörn mot skyltfönstren där solljuset utifrån fick lysa in och ta hand om den delen av ljussättningen. Vid en exponering som inte helt frätte ut allt som solljuset träffade blev hans ansikte som var vänt in mot butiken såklart i princip kolsvart.

Softboxen med ljuset från en Profoto AcuteB 600R placerade jag till höger om honom, sett från kameran. Plus en reflexskärm på stativ från andra hållet. Det blev lite ljusblänk här och där, i glasögon och på reklamskyltar, men sånt tycker jag ärligt talat inte gör något. Det gör mest att det ser lite mer levande ut.

Inne bland butikens spotlights

Nästa anhalt var några meter in i butiken, närmare bestämt vid kassan, där han snällt ställde upp på att posera vid disken. Som tur var hade de två kassor, så vi behövde inte störa affärerna alltför mycket.

Blandat ljus från olika ljuskällor

Idén här var mest att få blixtljuset på hans ansikte så fick butikens belysning sköta resten. Med ljus in från skyltfönstren, mixat med spotlights i taket och blixtljus ovanpå det blev det en salig blandning, men funkade ändå bra.

Mer eller mindre befintligt ljus vs blixtljus

En av de första testbilderna med slutartid 1/200 sekund och bländare f/5.6 gjorde att det befintliga ljuset fick lite för lite utrymme (bild ovan). När jag ökade slutartiden till 1/60 sekund för att släppa in det befintliga ljuset under en längre tid, fick jag kompensera bländaren till f/7.1 för att få resultatet nedan.

Den nedre bilden känns aningens mer naturlig och inte fullt lika ljussatt, men samtidigt får hans ansikte lite bättre belysning som inte kommer rakt uppifrån. Tyvärr gör bländaren att bildens skärpedjup inte blir så spännande, men att börja trixa med ND-filter kändes lite som överkurs för en reportagebild i en öppen affär.

Tjugo minuter senare eller så var jag på väg därifrån, och senare samma dag hade kundtidningen 6-7 bilder att välja mellan för det lilla reportaget.

Just det här jobbet är nog ett utmärkt exempel på vad man lika bra eller åtminstone enklare skulle kunna ha löst med Speedlights, Strobist-style. Men, det får bli en projekt för våren att komma igång med det.

Tänkte kalla det snygga porträtt av mina kollegor, men det är ju ändå snart jul, så man kan försöka vara lite snällare. Snygga blev de i alla fall, tycker jag. Några saknas tyvärr, men de flesta i huset där jag hyr kontorsplats och har min fotostudio på Holländargatan 30 finns med. Hälften är från reklambyrån Klapp & Co, resten är frilansare i olika konstellationer.

När jag ändå finns väldigt nära till hands vore det ju korkat att inte fotografera några fina porträtt, men som vanligt med upptagna människor har det såklart dröjt, sen byggde vi en rundfond, vilket ytterligare försenade fotoprojektet. Men nu är nästan alla fotograferade och klara.

Själva upplägget för fotograferingen var inte så komplicerat, jag hade fria händer bara det blev svartvita porträtt i slutändan.

Till ljussättningen använde jag bara två blixtar, en för upplättningsljus med lite kontrast (tog bort alla diffusorer från min 150 cm Profoto softbox Octa för att detta ljus inte skulle vara för mjukt, brukar i princip alltid köra med intre diffusorn på, men yttre borttagen) rakt bakom kameran.

För att inte få en helt platt bild utan skuggor satte jag upp en Profoto D1 250 Air med en vit Softlight Reflector (beauty dish) på en Autopole till vänster om kameran, ganska högt.

Henrik, som är på bilden ovan, fick ta mitt porträtt. Här syns det också lite tydligare hur stor ljuskällan upplevs, men eftersom alla bilder är tagna med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv blev avståndet till modellerna en bit, så även om softboxen är 150 cm i diameter upplevs den inte gigantisk.

Skuggorna i ansiktet och under hakan är tack vare beautydishen, vinkeln snett uppifrån vänster, sett från kameran, tycker jag är bland de bästa sätten att ge en tredimensionell karaktär åt ansikten och huvuden.

Och varför inte, vi är ju tredimensionella? Sen gör såklart det relativt hårda huvudljuset snett uppifrån att rynkor förstärks lite och eventuella påsar under ögonen inte försvinner direkt.

Men, det är ju en del av ens utseende, så varför oroa sig för sånt. En silverfärgad reflexskärm underifrån kan hjälpa till lite att få upp ljus i skuggorna så de inte blir kolsvarta, men det är mer för att det är snyggt än att det skulle jämna ut ljuset helt. Då får man helt enkelt ljussätta på något annat sätt.

I många fall använder jag en vanligt rund ihopfällbar reflexskärm, även om de kan kännas lite sladdriga trots reflexskärmshållare. Den lösning jag oftare har är en Chimera-panel med silverfärgat material på, nu blev den tyvärr lite för stor (1 x 1 meter är den minsta jag har) så jag fick ta det silverfärgade reflexmaterialet och spänna upp den på en 50 x 70 pannå istället med några klämmor, och det funkade bra det med.

Istället för att använda bookends/vikväggar på sidorna så ljus inte reflekteras i de vita väggarna (svårt att få till snygga övergångar från ljusa partier till skugga på det här sättet i en så liten fotostudio utan något sånt) spände jag upp mitt nyinköpta svarta Molton-tyg med öljetter (en färdigsydd ”backdrop” jag köpt, läs mer här) för att skapa en liten tunnel där bara mitt ljus fick vara.

Alla bilder är tagna med samma inställningar (1/200 sekund, ISO 200 och bländare f/5.6), justerade i Lightroom 3 och sedan en lite lättare retusch i Photoshop efter det för att förstärka viss kontrast och plocka bort damm.

Jag hade mitt stativ på samma plats hela tiden, justerade höjden lite ibland efter längden på personen, men den stora skillnaden i hur alla porträtt ser ut, eller snarare, anledningen till att de inte ser likadana ut är att jag var lite slarvig med att få dem att stå på exakt den plats jag hade tänkt.

Och då blir det skillnad i hur huvudljuset och fyllnadsljuset hamnar på huden, och hur ljussättningen upplevs, speciellt när man har huvudljuset så väldigt nära ansiktet. Ett halvt steg bakåt och skuggorna faller på ett helt annat sätt än det ursprungligen var tänkt.

Men men, jag är väldigt nöjd med bilderna och ska lova mig att försöka fotografera mer porträtt framöver som inte är rena uppdrag. Alla kanske inte tycker det är kul att stå framför kameran, men det är oftast när de är tvingade till det (läs personalfotografering). Man måste få experimentera lite ibland, och det ska man helst undvika att utsätta sina kunder för (kollegor däremot funkar).

Här är ett författarporträtt på illustratören Erika Eklund, jag fick möjligheten tidigare i år att fotografera nya porträtt på henne, så vi tog några i fotostudion och några utomhus (på den tiden det var varmt ute dvs).

För det mesta vill man ju inte att studioutrustningen med blixtar och ljusformare ska synas i bilden, men ibland kan det vara snyggt att låta dem vara med. Och varför inte, de gör ju ändå rätt stor del av jobbet.

Ljussättningsdiagram med två blixtar

För denna studiofotografering använde jag en ljussättning med två blixtar (klicka för fler liknande inlägg) där huvudljuset kom från en Profoto D1 med en 150 cm softbox Octa. Under softboxen hade jag en reflexskärm med silveryta för att ge lite mer blänk i ögonen och sånt, lite som en clam shell-teknik från sidan. En av mina vanligare ljussättningar för porträtt har jag insett.

Till en början använde jag en till Profoto D1 med en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) och raster som hårljus/kantljus snett bakifrån, då inte synbar i bild. Men efter att ha ändrat position lite under fotograferingen och gillade att det spillde in ljus över håret, drog jag helt enkelt in den i bild.

Ovan är i princip samma ljussättning, fast beautydishen i sin ursprungliga position utanför bilden, vriden lite mot bakgrunden för att skapa en toning där. Är lite osäker på om jag verkligen hade på bikakerastret på denna bild, spridningen av ljuset känns lite för stor för det. Men men.

Hursomhelst, det behöver inte bli fult bara för att man inkluderar lite studioprylar i bilden. Däremot kan det ibland bli problem med överstrålning av ljus kring huvudet, men det går att komma runt med lite rundflyttning av blixtar och att man sänker effekten aningens. Så blir det inte så påtagligt.

För att leverera lite varierade bilder tog vi även några utomhusporträtt. Denna är ljussatt med solen, men för att mjuka upp ljuset använde jag en diffusionsskärm mellan Erika och solen, plus en reflexskärm under för att ge lite upplättningsljus. Och vips, blänk i ögonen och ett skönt ljus.

Här är inlägget om finare solljus med diffusion om du vill läsa mer om sånt. Behöver inte alltid krävas en fotoassistent för att klara av det, ett stativ brukar räcka om det inte blåser dvs.

Så, det var den nostalgitrippen. Tillbaka till vinterkylan och 0,2 soltimmar per dag. Då man verkligen behöver blixtar för att få ljus.

Frågan är om man ska kalla det här jobbet för produktfotografering eller matfotografering, allt det som ser gott ut på bild är ju virkat. Av garn alltså. Inte speciellt aptitligt egentligen. Eller aptitligt ska det ju, inte så gott bara.

Den här och tjugo andra bilder ska vara med i en bok från Berghs förlag där den duktiga och otroligt produktiva Jennie Olsson har delat med sig av sina finaste recept för att virka olika bakverk. Boken ”Virkade kakor” kommer ut i mars 2012, så det är rätt snart, för allt tar tid i bokvärlden.

Fotografera virkat

Att fotografera saker är roligt, men alla saker har olika knivigheter man får klura på hur man ska göra det bästa av. Det är ju inte matfotografering på det sättet att man måste oroa sig för att något ska börja se gammalt ut, så på så sätt liknar det mest produktfotografering, eller stilleben på något sätt.

Egentligen började historien om min inblandning i boken för något år sedan då jag fotograferade Amigurumi i studion (japanska virkade mjukdjur). Sen råkade jag träffa på chefen för Berghs Förlag i Bologna (i cafékön), och av någon anledning började vi prata om virkat. På den vägen blev det.

För att det inte skulle bli en alltför steril bok och presentation av det man kan virka har jag försökt att göra så många olika bilder jag bara hann med, några togs utomhus i somras på vår innergård i fint solljus, men de flesta fotograferades nog i fotostudion, fast med olika underlag och mot olika bakgrunder.

Ljussättningsdiagram, virkade bakverk

För just den här bilden lät jag mig inspireras rätt ordentligt av de fantastiskt bra bilderna Delicato har använt i sina reklamkampanjer länge nu. Tyckte nog att det kunde passa motivet ganska bra, att göra en pastisch av just deras bildspråk. Egentligen är det inte mer än en uppställning i förgrunden på mörk botten, plus en mönstrad bakgrund där ljuset avtar mot kanterna. Det guldfärgade trycket tillsammans med ljuset gjorde att det blev små fina bokeh-liknande bollar med oskärpan.

Jag vet inte exakt hur fotografen som fotograferar deras reklambilder har gjort, och idén var aldrig att härma exakt, bara få det att ha en liknande känsla. Så jag använde två blixtar, en för de virkade varianterna av engelsk konfekt i skålen, och en för att ge en tonad bakgrund på mönstringen.

Allt ljus i linje med kameran

Allt i denna bild kommer från samma håll, ovanför kameran på ett bomstativ är en Profoto D1 250 Air med en snoot för att ge en väldigt begränsad ljuskägla åt bara motivet i förgrunden, underlaget jag fotograferade på var ett vanligt svart plastark man kan köpa i ganska stora storlekar på t ex Matton. Det är lite prickigt i ytan, men har lite glans för att det ska bli en suddig spegling.

Eftersom produkterna/maten/bakverken var gjorda av garn använde jag bara en ljuskälla i linje med kameran. Just garn är rätt känsligt för ljus bakifrån har jag upptäckt, det blir lätt ett suddigt ludd av ljus kring kanterna, så det fick bli en rätt enkel ljussättning. Hade det varit riktiga ätbara saker på fatet skulle de säkert se mer aptitliga ut med mer glans på kanterna.

Raster för avgränsad ljuskägla

Den andra blixten var ovanför själva huvudmotivet och pekade snett ned mot den mönstrade bakgrunden. För att bakgrunden skulle få den lilla toningen med mer ljus i mitten och mörkare mot kanterna, lite som av en strålkastare, använde jag ett raster på reflektorn.

Testbilden till höger visar hur bilden såg ut innan jag hade monterat bikakerastret på blixtens reflektor. En liten gradvis toning från mitten och utåt syns, men inte lika mycket som jag ville ha.

Bakgrundspappret är vanligt presentpapper, också köpt på Matton. Kanske inte det ultimata bakgrundspappret då det var lite sladdrigt, men eftersom jag behövde ett så litet utsnitt från det kunde jag hänga upp det med klämmor på en reflexskärmshållare och tynga ned det i underkant med en stång och klämmor för att på så sätt hitta en del som blev slät. Det var ju mönstret jag ville åt, annars hade det varit betydligt lättare med ett mer styvt pappersark.

Halvblankt eller helblankt underlag

För att få till lite spegling i underlaget utan att det blev en spegel av det hela provade jag mig fram med olika material.

Det slutade med ett plastark, tror de säljs i storleken 50×70 cm eller kanske lite större. Den lite knottriga ytan gör det inte direkt bra för närmare fotografering, men eftersom det skulle vara en rätt plan vinkel och större delen av underlaget skulle vara helt svart fungerade det.

Jag experimenterade också med att lägga ett plastark ovanpå detta för att få fram en kraftigare spegeleffekt, men det blev för mycket och användes inte (se bild till höger). Det hade också gjort att bakgrundsmönstrets speglingar hade avslöjat varenda liten buktning på underlaget som man kan se.

Före och efter retusch

Just denna produktbild var ganska klar redan i kameran, så att säga, och behövde inte så värst mycket retusch. Det jag gjorde var mest att avgränsa speglingen på underlaget samtidigt som jag mörkade ner några partier. Den delen var enklare att göra i Photoshop än att få till rätt direkt i kameran.

Sen var det lite småfix med materialet, garn är ju som bekant lite spretigt och även om det kanske bara jag som kommer se när det är någon trådbit hit eller dit som ligger fel, känns det alltid skönt att gå igenom bilden.

Glasskålens undersida fick också lite behandling så den hade mer kontrast och var allmänt mörkare, som en lite tydligare mörk form mot den mönstrade bakgrunden. Men mer än så gjorde jag faktiskt förvånansvärt lite.

Kvadratisk bild i layout

Alla bilder, förutom lite småbilder mitt i layouten, är kvadratiska till formatet. Upplägget är ungefär samma på alla uppslag, ena sidan med virkinstruktioner och den andra med en bild där de färdigvirkade bakverken finns som exempel.

Eftersom jag fotograferar med vanlig digital småbild (Nikon D700 med fullformatssensor 24 x 36 mm) är höjd/breddförhållandet alltså mer avlångt, så varje bild kommer kapas ner en tredjedel på ena sidan för att bli kvadratisk.

Inget som innebär några större problem egentligen, men en sån grej som alltid är skön att veta om innan man börjar. Jag brukar lite för ofta komponera bilder rätt tajt, men här fick jag tänka efter en gång till för att det inte skulle bli fel när man beskurit bilderna för layouten. Just studiobilderna var det inga problem med, vissa kunde t om förlängas om de hade en enklare bakgrund. Utomhusbilderna däremot var tvungna att bli rätt från början (och jag lyckades nog ändå få vissa aningens för nära).

Kunden får gärna vara med

Just när det gäller produktfotografering är det rätt skönt om kunden kan vara med under fotograferingen, det underlättar på så många sätt att kunna justera upplägget och bildidéerna under tiden man arbetar.

För denna bok blev det totalt ungefär 20 bilder som levererades, och jag gjorde fotograferingen under två dagar. Den första var Jennie som har virkat allt med, och den andra fick jag arbeta själv i studion för att göra klart de bildidéer och uppställningar vi hade bestämt sedan tidigare.

Ett ganska skönt arbetsflöde då man hinner göra klart rätt mycket (och kunna visa upp halvfärdiga bilder på datorn eller i kameran) tillsammans med kunden som hinner ha synpunkter, men ändå kunna småpyssla med de bilder som tar lite längre tid att ljussätta och fixa till, då behöver inte kunden sitta och ha tråkigt.

Utöver bilderna till själva innehållet i boken togs även författarporträtt och några actionbilder när Jennie virkar för att fylla ut några sidor. Och att kalla det actionbilder är egentligen inte helt fel, för det går otroligt fort.

Från ax till färdig bok

Just den här typen av projekt ska jag försöka sälja in fler av framöver, det är väldigt roligt att se något växa fram, från idé på förlaget till pennskisser av layout och sedan skissande av bildidéer, införskaffande av rekvisita (porslin från mitt kök, kakfat, dukar från Myrornas och hitta miljöer, bakgrunder m.m.). Det roliga är att just med den här typen av bilder behöver man inte lägga många kronor på rekvisita, tror totalkostnaden för materialet till alla bilder landade på några hundralappar.

Baksidan är väl kanske att det ska bli en bok och när allt väl är färdigt och levererat från min sida känns det som en evighet innan den färdiga boken finns att köpa.

Senaste fotograferingen för VeterinärMagazinet var en utflykt till Lars Audell som är en man som är otroligt duktig på att röntga hundar. Jag och en journalist skulle producera ett reportage om hur han arbetar och man kan driva en lönsam verksamhet som veterinär med röntgen som specialité.

Av någon anledning var det fint väder dagen innan vi skulle träffa honom, och dagen efter. Men den dagen vi var på hans mottagning var det grått och trist, så jag tog med en Profoto AcuteB 600R (batteriblixt) för säkerhets skull.

Hans mottagning är ett litet hus på landet, ligger väldigt fint, men ute var det kallt och vi skulle dokumentera hans verksamhet, inte omgivningarna. Vi fick vara med på några undersökningar för att fotografera och intervjua, ljuset utifrån var rätt svagt, och lysrören i taket var såklart inte det mest optimala för att ta fina bilder.

Men, reportage är reportage, och jag tycker det är bättre att visa som det är istället för att försöka snygga till allt. Däremot kan det vara kul att anstränga sig lite extra för några porträtt så tidningen och de som gör layout har några bilder till omslag och sånt som inte är alltför diskbänksrealistiska.

Jag hade som sagt med mig en batteriblixt, en diffusionsskärm och en Zoom-reflektor. När jag i somras fotograferade kamphundar på Hundstallet behövdes det inte eftersom det kom in så mycket ljus från fönstren. Samma gällde när jag var på Försvarsmaktens Hundtjänstenhet och fotograferade militärhundar.

Däremot var det till otroligt stor hjälp när jag var på Bagarmossens Djursjukhus för att fotografera i ett rum utan fönster och få lite bättre ljus, eller när jag fotograferade ett reportage i ett stall med en hästsjukgymnast. Båda de gångerna räddades bilderna av att jag hade med mig en batteriblixt, den ena gången som blixt och den andra gången som en hyfsat stark lampa (inställningsljuset).

Exakt hur man kan använda en blixt på plats vet man såklart aldrig, i det här fallet hade jag den ibland som en lampa men för hans porträtt gick det bra att ha den som en blixt eftersom det inte var några djur som kunde bli skrämda i rummet just då.

För porträttet högst upp ställde jag helt enkelt blixten en bit från honom och lät ljuset mjukas upp av diffusionsskärmen, sen tog jag lite bilder från olika vinklar. Eftersom jag ville undvika att blanda kallt ljus från fönstren, lysrörsljus och blixtljus använde jag 1/200 sekund som slutartid och bländare f/5.

För några ”arbetsbilder” lät jag bara blixtens inställningslampa vara på för att ge lite mer ljus till lokalen, t ex för bilden ovan med bildskärmen. Det är dock ett lite riskabelt sätt att använda en batteriblixt, eftersom batteriet tar slut betydligt snabbare än om man bara använder den som blixt.

Det här hade säkert kunnat göras precis lika bra med en Speedlight, men jag har som jag nog tidigare skrivit, inte satt mig in tillräckligt i hur allt det där funkar. Det optimala hade ju såklart varit om det funnits en hälften så stor/tung AcuteB, det hade räckt för mig till väldigt många liknande uppdrag.

Får se om 2012 blir året då jag kanske lär mig Speedlights. Det vore ganska skönt att kunna banta sin blixtutrustning för den här typen av jobb.

Om man har en fotostudio som är relativt liten måste man hitta på sätt att begränsa ljuset, annars spelar det ingen roll hur fina ljusformare man har, om effekten går förlorad när ljuset studsar runt vilt mot de vita väggarna.

Tidigare har jag använt vikväggar (eller ”book-ends” som de kallas, eller V-flats) med svart på ena sidan och vitt på andra. Ganska praktiskt och bra, men för att täcka hela väggar blir det krångligare, och det vill man ibland. Lösningen blev färdigsydda svarta scendekorer av Molton-tyg.

Bredvid modellen (Henrik von Koch heter han förresten, och är copywriter) på denna fotografering står det två Autopoles på vardera sida, på dessa hänger det färdigsydda Molton-tyget med öljetter för att skapa en liten mörk tunnel där det inte kommer in något ljus annat än det jag vill ska vara där, dvs det direkt från blixtarna.

Grundidén var att hänga dem på väggarna för att med ett enkelt handgrepp få svarta ljusabsorberande väggar istället för vita som studsar ljus överallt och förstör den kontrast man kanske vill ha.

Efter att ha letat runt lite bland butiker som säljer Molton-tyg hittade jag Eventgross i Vaggeryd som sålde färdigsydda enfärgade ”backdrops” med antingen knytband, spännband eller öljetter. Otroligt praktiskt, och tre dagar efter beställningen kom leveransen till min fotostudio.

Prisvärd lösning, gör inte själv

Visst, de är inte gratis, men det är ju inte tid heller om man ska vara ärlig. Hade säkert inte varit alltför komplicerat att köpa på löpmeter och göra själv, men det hade säkert tagit otroligt mycket längre tid.

Kan varmt rekommendera denna lösning om man vill ha ett flexibelt sätt att ta bort ljus, de är dock otroligt tunga, så man behöver rejäla stativ för att hålla dem uppe, eller bara sätta krokar på väggen.

Nu kan jag avgränsa ljuset lite som jag vill, utan att det behöver ta alltför mycket golvyta i anspråk. Utan dessa som sög upp ljus skulle det inte bli så fin kontrast på hans kinder t ex.

De kan ju också fungera som en helt svart bakgrund, men eftersom de är gjorda av tyg får det i sådana fall bli som kolsvart, att försöka belysa bakgrundstyg är rätt klurigt om man vill få en jämn känsla.

Här kommer sista modellbilden från fotograferingen jag gjorde åt kille som behövde bilder till sin modellportfolio, som det sedan hade gått bra för. Dvs, en modellagentur tyckte det blev bra och tog emot honom med öppna armar.

Efter att ha klarat av porträtten med en blixt lade jag till ett upplättningsljus från höger (sett från kameran dvs) och det syns mest som ett litet extra blänk i hans vänstra öga plus att skuggorna inte är helt svarta i ansiktet. Kavajen är fortfarande kolsvart, men det beror mer på den svartvita konverteringen än ljussättningen.

Som man kan se lite lite lite i ”behind the scenes”-bilden nedan finns det en skärm till höger om kameran, med diffusionstyg på. Bakom den står en andra Profoto D1 250 Air och Zoom-reflektor för att lätta upp skuggorna aningens.

Huvudljuset kommer precis som på Studioporträtt av blivande fotomodell, från en Profoto D1 med Magnum-reflektor, och upplättning från samma riktning från en reflexskärm under i midjehöjd ungefär, eller lite lägre.

Bilderna är helt oretuscherade i den mening att jag inte gjort några justeringar av hans hud eller specifika detaljer. Bara inställning av kontrast och sånt i Lightroom tillsammans med den svartvita konverteringen.

Men, eftersom den här med hjälp av fyllnadsljuset från den andra blixten hade mer detaljer synliga i skuggorna fick bilden en aningens mildare och inte lika kontrastrik konvertering. Vore ju onödigt att ha extraljuset där, för att sedan ta bort det helt när man drar på med kontrasten.

Här är förresten utomhusporträtten vi tog efteråt.

Fotografering med fler och fler ljuskällor

Det här med att börja enkelt med en ljuskälla och sedan lägga till fler ljuskällor med olika ljusmodifierare är en metod jag gillar mer och mer. Vissa bilder blir bättre ju enklare ljussättning man har, medan andra kan dra nytta av lite mer ljus, eller ljussättning av olika detaljer eller från olika håll.

Rent praktiskt blir det såklart viktigast att få huvudljuset riktigt bra, så de bilder man tar med en blixt ens blir användbara. Sen är det bara att bygga vidare med upplättningsljus, kantljus, hårljus, bakgrundsljus eller vad man vill.

Vid själva fotograferingen kan man utifrån en enda ”setup” och gradvis slå på de olika blixtarna för att få en mängd olika alternativa ljussättningar utan att man behöver bygga om allt medan modellen är på plats.

Just den här bilden kunde t ex kanske blivit ännu bättre med lite hårljus för att framhäva lite mer detaljer i håret. Fast funkar såklart bra såhär också.

Eller så kunde jag byggt vidare och haft en mörkare bakgrund med toning från ett bakgrundsljus. Eller lite ljus bakifrån för att framäva axlarna mer.

Allt begränsas såklart bara av hur avancerat man vill göra det, men det är väldigt tacksamt att vid urvalet av bilder att ha lite variation. Det är ju först när modellen möter en förberedda ljussättning som man ser hur det egentligen blir, och vad som fungerade. Att ha sig själv som testmodell brukar ha sina begränsningar.

Så, nu har jag mjölkat den här fotosessionen på sina blogginlägg och jag lovar att inte skriva mer om just denna fotografering.