Förra året var jag ju med i fototidningen med ett par uppslag om studiofotografering, i deras specialnummer Allt om Fotoprylar 2011. Nu fick jag visst även några rader i deras artikel ”Rätt brännvidd för porträtt” som finns med i nummer 1/2012.

Det verkar finnas ett nyare nummer ute redan, såg detta lite sent, annars går det alltid att köpa dem digitalt via Paperton eller Qiozk. Förr eller senare hamnar väl innehållet på nätet, om du hellre vill vänta på det.

Gillar du blogginlägg om perspektiv och brännvidd har David Bicho skrivit ett engagerat sådant om detta, finns att läsa på denna länk för intresserade.

Mitt bidrag till artikeln var att svara några frågor via e-post, och slutsatsen är nog att jag i princip alltid använder mitt 85mm/1.4 för porträtt, ibland ett 50mm/1.4 och de gångerna jag använder tele eller en normalzoom är det för att det sitter på just då under en reportagefotografering eller för att jag inte har något val.

Har funderat på att komplettera med något annat porträttobjektiv, men har inte riktigt kommit på vilket det skulle vara.

Jag har den senaste tiden funderat lite på varför jag gillar ljussättningen i vissa filmer och tv-serier, där det känns som ljuset gör att personernas ansikten är målade med i princip bara två nyanser av samma färg. En ljusare nyans av hudfärg för de ljusare delarna av ansiktet, och en mörkare hudton för skuggorna. Men med detaljer överallt och inget som försvinner helt i skugga.

När jag skulle fotografera ett författarporträtt av Olle Wilson som snart kommer ut med en bok om bensinmackar fick jag chansen att testa den här typen av ljussättning, det kändes som att det skulle passa porträttet.

Beautydish med raster och en Octa

Ljussättningen gjorde jag på ett rätt enkelt sätt, en blixt från vänster om kameran, ungefär 45 graders vinkel, en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) med raster som huvudljus. Och en stor 150 cm Profoto softbox Octa från vänster som fyllnads/upplättningsljus. Båda med Profoto D1 som ljuskälla.

Båda ljuskällorna var ungefär lika högt upp, en liten bit ovanför huvudhöjd, vinklade nedåt mot hans ansikte. Huvudljuset hade raster och spillde därför inte över mer än där det skulle träffa, medan upplättningsljuset var stort och hamnade lite överallt. Även på den ljusa sidan av ansiktet.

Som vanligt var det en Nikon D700 och ett 85 mm/1.4-objektiv jag använde, bilden justerades lite i Lightroom 3 men mest lite skärpa och kontrast, plus färgjusteringar så allt hade en varm ton. Slutartid 1/200s och bländare f/2.8.

Jag ska som jag kanske nämnt tidigare snart köpa två stycken silverfärgade Profoto Umbrella XL och komplettera med tillhörande diffusionsduk. Med dessa hade jag tänkt utforska den här typen av ljussättning lite mer framöver.

Känns som det kan passa bra att ha två likadana ljuskällor och experimentera med att ha en med mjukare ljus och en med mer kontrast, eller tvärtom, eller bara flytta på dem, eller ändra vinkel eller ljusstyrka.

Bilder med mörka skuggor och hårda kontraster kan vara kul, de gör jag gärna, men det vore roligt att försöka bemästra den här typen av ljussättning bättre framöver, en ljussättning där man inte är lika beroende av huvudets vinkel eller den typen av saker för att få ett bra porträtt.

Det finns liksom detaljer överallt utan att det blir platt och trist, lite som att måla ett porträtt med två olika nyanser av hudton.

Efter att ha skrivit det tidigare inlägget om gruppfotografering med en blixt, så tänkte jag komplettera med en annan gruppfotografering jag gjorde förra året, denna gång var det fotografering av styrelse och ledningsgrupp för Poolia.

Då var det lite liknande upplägg, dels skulle medlemmarna fotograferas individuellt och dels skulle jag ta några gruppfoton. I Poolias fall var det två olika gruppbilder, ledningsgrupp och styrelse, utöver de enskilda styrelseporträtten.

För att få schemat att fungera ställde jag upp två separata fotostationer, en för de enskilda styrelseporträtten (långt bort i bild mot den blå bakgrunden) och en för gruppbilderna (där det vita paraplyet är en del av det, jag stod ungefär vid pelaren till vänster). Det är skönare att ha allt uppställt innan de alltid lika stressade styrelsemedlemmarna anländer, än att behöva riva en fotostation, sätta upp den och ställa in ljuset för gruppbilden medan de väntar.

Som på så många kontor är det inte så högt i tak i deras lokaler, men de hade i alla fall en vägg med någon slags träpanel som kunde passa som bakgrund.

Istället för att välja den enklaste ljussättningen med en blixt valde jag den näst enklaste, och egentligen den som fungerar bäst och är minst krångel med.

Det ultimata är kanske att ha två identiska ljusmodifierare från samma vinkel på varsin sida av kameran, men det har jag inte, så jag fick nöja med en stor 150 cm softbox Octa från höger och ett vitt halvtransparent paraply från vänster om kameran.

Min Octa använde jag även till de enskilda styrelseporträtten, men ljusinställningen var redan gjord innan, så jag behövde bara flytta på blixten och stativet till den plats för gruppfotograferingen jag hade märkt ut på golvet med tejpbitar. Det optimala är såklart att ta med så många blixtar att man inte behöver flytta något, men ibland är det skönt att inte behöva bära tusen kilo väskor. Om man kan slippa dvs.

För den mindre gruppbilden, dvs den på bild, fungerade denna ljussättning utmärkt, men för den lite större gruppen där alla stod på rad och därmed blev ungefär dubbelt så bred blev det genast mer småfixande för att se till att de inte skuggade varandra samt även mer efterarbete eftersom bakgrunden inte riktigt räckte till.

Ganska enkelt ordnat i Photoshop, men ändå efterarbete som måste göras. På den här bilden klonade jag bara bort skarvarna i träpanelen så det blev en jämnare bakgrund, i övrigt var den relativt oretuscherad.

Dubbel uppsättning av allt är smidigt

Jag ska snart köpa två stycken Profoto Umbrella XL i silver (läs blogginlägget från Profoto här om deras nya paraplyer) och komplettera med Front Diffusers för att kunna variera hårdheten och kontrasten på ljuset.

Det finns en stor poäng att ha två av vissa saker när det gäller blixtar och ljusmodifierare, att ha två stora exakt likadana ljuskällor tror jag kommer förenkla den här typen av fotograferingar mycket framöver, sen verkar de bra av andra anledningar också. Vikten t ex, och storleken när man ska släpa med sig dem.

Att ljussätta för enskilda porträtt kan man göra nästan hur som helst och var som helst, gruppbilder däremot kräver så otroligt mycket mer av bakgrund, avstånd och annat. I den här lokalen där jag har varit flera gånger tidigare finns det egentligen väldigt bra förutsättningar, men det är lite lågt i tak och lite pelare som nästan alltid står i vägen. Och försöker man sig på att ha ett stort avstånd mellan grupp och bakgrund riskerar man ofta att få med taket i bilden, och det är inte så kul.

Men, som jag skrev tidigare, gruppbilder är något som nästan alltid efterfrågas av kunderna och som nästan alltid hamnar mitt i ett pressat schema, så det lönar sig att ha några lösningar och ljussättningar man vet fungerar. Huvudsaken är oftast att man kan lösa uppdraget, gruppbilder i sig är oftast lite halvtrista. Men man kan göra dem så bra man kan ändå.

Att fotografera grupper av människor är ärligt talat inte min starkaste sida, det blir sällan så kul som jag skulle ha önskat, men väldigt många kunder vill ha det, och att säga nej vore ganska korkat.

Gruppfotografering är ofta något som är omgärdat av mängder med begränsningar, jag har nog faktiskt bara haft en enda fotografering under min karriär där uppdraget har varit att bara ta en gruppbild. Alltid annars är det något som kläms in i planeringen, lite med motiveringen ”när fotografen ändå är där”. Och det kan man väl förstå.

Så, istället för att krångla till det har jag nu hittat ett sätt som både går fort, ger ett bra resultat (med tanke på de förutsättningar som brukar finnas) och gör att jag kan säga ”visst, det fixar jag” utan att behöva skämmas.

Att ljussätta en grupp kan man göra på miljarder olika sätt, såklart, men eftersom just gruppfotot brukar vara det som har minst tid att förbereda och samla ihop till känns det skönt att ha en metod som underlättar det hela.

Istället för att t ex använda två blixtar från varsitt håll satte jag här en 150 cm stor Profoto softbox Octa precis bakom mig, rakt ovanför stativet och kameran, så högt det gick innan softboxen slog i taket.

Alltid trångt och pressat schema

Just den här gruppen var tio personer, och med det här avståndet och i den här lokalen funkade det över förväntan. Jag kunde ändå inte placera mig längre bort från gruppen eftersom lokalen hade pelare lite här och där, och den väggen jag ville ha som bakgrund stod där den stod. Inget man kan flytta på.

Så är det nästan alltid, man ska oftast få in gruppfotograferingen i ett redan tajt planerat schema och få alla samlade, plus att väldigt få lokaler har så mycket yta eller höjd till tak att det blir något naturligt av det. Det finns en anledning till att så många gruppfotograferingar görs i trappor, hur trist det än kan verka.

Mindre krångel med skuggor

Om man satsar på en ljussättning med två blixtar från vänster och höger sida kommer det alltid bli ett trixande för att se till att de olika raderna inte skuggar varandra, eller se till så alla vrider huvudet rätt osv.

Att ha ljuset rakt framifrån, i linje med kameran, blir detta inget problem. Det kan såklart bli lite blänk i glasögon, men det tycker jag inte gör så mycket, och är enkelt löst med hjälp av lite instruktioner om hur de ska vrida på sina huvuden.

Det hade kanske varit roligt om jag kunde fått upp blixten aningens högre för att få lite mer skuggor under hakorna, men å andra sidan hade det troligtvis resulterat i lite olika ljus på människorna i den första och andra raden.

Alla ska ha ögonen öppna samtidigt, helst

Att ha en väldigt enkelt plan för ljussättningen denna gång gjorde att det hela förlöpte relativt enkelt. Vi hade tidigare klarat av individuella porträtt på en annan fotostation jag hade satt upp i närheten, men i den här delen av lokalen skulle de ha en presentation tio minuter senare, så det var till att få upp blixten snabbt, ta gruppbilden och sedan packa ihop så vi inte störde de andra.

Och så är det väldigt ofta, för att få planeringen att fungera och inte ägna tid åt att ställa in ljuset medan gruppen håller på att samlas är det smidigast att ta med tillräckligt med blixtar och utrustning så man kan ha två kompletta fotostationer, en för individuella porträtt och en för gruppbilden.

Det kräver lite mer utrustning, men betalar igen sig genom att man kan få mer gjort på kortare tid. Och kundens tid är alltid mer värdefull än fotografens.

Ta vara på tålamodet

För när gruppen väl är samlad är det bäst att ta vara på de få minuter av koncentration en grupp har, folk förväntar sig att man som fotograf ska ha en exakt plan i huvudet hur alla ska stå och vad de ska göra.

Sen kommer själva fotograferingen, när man har tagit första bilden, testbild eller inte, börjar klockan ticka och tålamodet börjar snabbt tryta. Då vill man gärna koncentrera sig på små omflyttningar och att coacha gruppen så alla kollar in i kameran samtidigt, helst inte börjar prata eller göra konstiga miner. Och inte blinka.

Gruppdynamik och sånt

En lustig sak med gruppfoton är att det finns någon slags psykologisk grej med grupper, jag vet inte hur ofta jag kollar igenom gruppbilder jag har tagit där en eller flera personer konsekvent kollar åt alla andra håll än in i kameran, eller pratar med grannen, eller ser allmänt uttråkade ut.

Någon gång ska jag försöka mig på en minutiöst planerad gruppbild, ljussatt in i minsta detalj och jättebra. Men till dess är jag nöjd att snabbt kunna leverera något som blir bra, går att få in i planeringen och inte blir ett hetsigt stressmoment.

Och nyckeln är att inte krångla till ljussättningen, har jag kommit på. Ta med den största ljusmodifierade du har, så är halva jobbet gjort. Alla kunder vill ha en gruppbild, ”när man ändå håller på”, och då kan man lika gärna se till att det går att lösa, vill de ha något spektakulärt får man planera (och betala) lite extra.

Före jul var jag utanför stan och fotograferade en blomsterhandlare på plats för ett reportage i en kundtidning. Det var en av de få dagar med fint väder i december, så jag garderade med att packa en batteriblixt och några stativ.

Själva uppdraget i sig gav mig väldigt fria händer, blomsterhandlare skulle vara med på bilderna, och gärna blommor. Inget som innebar några direkta problem eftersom han fanns i sin blomsterbutik. Det som gjorde det hela lite knixigt var att det såklart var väldigt trångt, som det brukar vara i den typen av affärer.

Som tur var tog jag med mig en mellanstor softbox (Profoto 60 x 90 cm), men det var knappt den fick plats bland alla hyllor som var spängfyllda med krukväxter. Idén att låta blommor vara en färgsprakande bakgrund fick jag släppa rätt fort, det var alltid något som stod i vägen.

Solljus + blixtljus

Efter lite smygande i hans butik som var öppen hittade jag ett hörn mot skyltfönstren där solljuset utifrån fick lysa in och ta hand om den delen av ljussättningen. Vid en exponering som inte helt frätte ut allt som solljuset träffade blev hans ansikte som var vänt in mot butiken såklart i princip kolsvart.

Softboxen med ljuset från en Profoto AcuteB 600R placerade jag till höger om honom, sett från kameran. Plus en reflexskärm på stativ från andra hållet. Det blev lite ljusblänk här och där, i glasögon och på reklamskyltar, men sånt tycker jag ärligt talat inte gör något. Det gör mest att det ser lite mer levande ut.

Inne bland butikens spotlights

Nästa anhalt var några meter in i butiken, närmare bestämt vid kassan, där han snällt ställde upp på att posera vid disken. Som tur var hade de två kassor, så vi behövde inte störa affärerna alltför mycket.

Blandat ljus från olika ljuskällor

Idén här var mest att få blixtljuset på hans ansikte så fick butikens belysning sköta resten. Med ljus in från skyltfönstren, mixat med spotlights i taket och blixtljus ovanpå det blev det en salig blandning, men funkade ändå bra.

Mer eller mindre befintligt ljus vs blixtljus

En av de första testbilderna med slutartid 1/200 sekund och bländare f/5.6 gjorde att det befintliga ljuset fick lite för lite utrymme (bild ovan). När jag ökade slutartiden till 1/60 sekund för att släppa in det befintliga ljuset under en längre tid, fick jag kompensera bländaren till f/7.1 för att få resultatet nedan.

Den nedre bilden känns aningens mer naturlig och inte fullt lika ljussatt, men samtidigt får hans ansikte lite bättre belysning som inte kommer rakt uppifrån. Tyvärr gör bländaren att bildens skärpedjup inte blir så spännande, men att börja trixa med ND-filter kändes lite som överkurs för en reportagebild i en öppen affär.

Tjugo minuter senare eller så var jag på väg därifrån, och senare samma dag hade kundtidningen 6-7 bilder att välja mellan för det lilla reportaget.

Just det här jobbet är nog ett utmärkt exempel på vad man lika bra eller åtminstone enklare skulle kunna ha löst med Speedlights, Strobist-style. Men, det får bli en projekt för våren att komma igång med det.

Tänkte kalla det snygga porträtt av mina kollegor, men det är ju ändå snart jul, så man kan försöka vara lite snällare. Snygga blev de i alla fall, tycker jag. Några saknas tyvärr, men de flesta i huset där jag hyr kontorsplats och har min fotostudio på Holländargatan 30 finns med. Hälften är från reklambyrån Klapp & Co, resten är frilansare i olika konstellationer.

När jag ändå finns väldigt nära till hands vore det ju korkat att inte fotografera några fina porträtt, men som vanligt med upptagna människor har det såklart dröjt, sen byggde vi en rundfond, vilket ytterligare försenade fotoprojektet. Men nu är nästan alla fotograferade och klara.

Själva upplägget för fotograferingen var inte så komplicerat, jag hade fria händer bara det blev svartvita porträtt i slutändan.

Till ljussättningen använde jag bara två blixtar, en för upplättningsljus med lite kontrast (tog bort alla diffusorer från min 150 cm Profoto softbox Octa för att detta ljus inte skulle vara för mjukt, brukar i princip alltid köra med intre diffusorn på, men yttre borttagen) rakt bakom kameran.

För att inte få en helt platt bild utan skuggor satte jag upp en Profoto D1 250 Air med en vit Softlight Reflector (beauty dish) på en Autopole till vänster om kameran, ganska högt.

Henrik, som är på bilden ovan, fick ta mitt porträtt. Här syns det också lite tydligare hur stor ljuskällan upplevs, men eftersom alla bilder är tagna med en Nikon D700 och ett 85mm/1.4-objektiv blev avståndet till modellerna en bit, så även om softboxen är 150 cm i diameter upplevs den inte gigantisk.

Skuggorna i ansiktet och under hakan är tack vare beautydishen, vinkeln snett uppifrån vänster, sett från kameran, tycker jag är bland de bästa sätten att ge en tredimensionell karaktär åt ansikten och huvuden.

Och varför inte, vi är ju tredimensionella? Sen gör såklart det relativt hårda huvudljuset snett uppifrån att rynkor förstärks lite och eventuella påsar under ögonen inte försvinner direkt.

Men, det är ju en del av ens utseende, så varför oroa sig för sånt. En silverfärgad reflexskärm underifrån kan hjälpa till lite att få upp ljus i skuggorna så de inte blir kolsvarta, men det är mer för att det är snyggt än att det skulle jämna ut ljuset helt. Då får man helt enkelt ljussätta på något annat sätt.

I många fall använder jag en vanligt rund ihopfällbar reflexskärm, även om de kan kännas lite sladdriga trots reflexskärmshållare. Den lösning jag oftare har är en Chimera-panel med silverfärgat material på, nu blev den tyvärr lite för stor (1 x 1 meter är den minsta jag har) så jag fick ta det silverfärgade reflexmaterialet och spänna upp den på en 50 x 70 pannå istället med några klämmor, och det funkade bra det med.

Istället för att använda bookends/vikväggar på sidorna så ljus inte reflekteras i de vita väggarna (svårt att få till snygga övergångar från ljusa partier till skugga på det här sättet i en så liten fotostudio utan något sånt) spände jag upp mitt nyinköpta svarta Molton-tyg med öljetter (en färdigsydd ”backdrop” jag köpt, läs mer här) för att skapa en liten tunnel där bara mitt ljus fick vara.

Alla bilder är tagna med samma inställningar (1/200 sekund, ISO 200 och bländare f/5.6), justerade i Lightroom 3 och sedan en lite lättare retusch i Photoshop efter det för att förstärka viss kontrast och plocka bort damm.

Jag hade mitt stativ på samma plats hela tiden, justerade höjden lite ibland efter längden på personen, men den stora skillnaden i hur alla porträtt ser ut, eller snarare, anledningen till att de inte ser likadana ut är att jag var lite slarvig med att få dem att stå på exakt den plats jag hade tänkt.

Och då blir det skillnad i hur huvudljuset och fyllnadsljuset hamnar på huden, och hur ljussättningen upplevs, speciellt när man har huvudljuset så väldigt nära ansiktet. Ett halvt steg bakåt och skuggorna faller på ett helt annat sätt än det ursprungligen var tänkt.

Men men, jag är väldigt nöjd med bilderna och ska lova mig att försöka fotografera mer porträtt framöver som inte är rena uppdrag. Alla kanske inte tycker det är kul att stå framför kameran, men det är oftast när de är tvingade till det (läs personalfotografering). Man måste få experimentera lite ibland, och det ska man helst undvika att utsätta sina kunder för (kollegor däremot funkar).

Här är ett författarporträtt på illustratören Erika Eklund, jag fick möjligheten tidigare i år att fotografera nya porträtt på henne, så vi tog några i fotostudion och några utomhus (på den tiden det var varmt ute dvs).

För det mesta vill man ju inte att studioutrustningen med blixtar och ljusformare ska synas i bilden, men ibland kan det vara snyggt att låta dem vara med. Och varför inte, de gör ju ändå rätt stor del av jobbet.

Ljussättningsdiagram med två blixtar

För denna studiofotografering använde jag en ljussättning med två blixtar (klicka för fler liknande inlägg) där huvudljuset kom från en Profoto D1 med en 150 cm softbox Octa. Under softboxen hade jag en reflexskärm med silveryta för att ge lite mer blänk i ögonen och sånt, lite som en clam shell-teknik från sidan. En av mina vanligare ljussättningar för porträtt har jag insett.

Till en början använde jag en till Profoto D1 med en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) och raster som hårljus/kantljus snett bakifrån, då inte synbar i bild. Men efter att ha ändrat position lite under fotograferingen och gillade att det spillde in ljus över håret, drog jag helt enkelt in den i bild.

Ovan är i princip samma ljussättning, fast beautydishen i sin ursprungliga position utanför bilden, vriden lite mot bakgrunden för att skapa en toning där. Är lite osäker på om jag verkligen hade på bikakerastret på denna bild, spridningen av ljuset känns lite för stor för det. Men men.

Hursomhelst, det behöver inte bli fult bara för att man inkluderar lite studioprylar i bilden. Däremot kan det ibland bli problem med överstrålning av ljus kring huvudet, men det går att komma runt med lite rundflyttning av blixtar och att man sänker effekten aningens. Så blir det inte så påtagligt.

För att leverera lite varierade bilder tog vi även några utomhusporträtt. Denna är ljussatt med solen, men för att mjuka upp ljuset använde jag en diffusionsskärm mellan Erika och solen, plus en reflexskärm under för att ge lite upplättningsljus. Och vips, blänk i ögonen och ett skönt ljus.

Här är inlägget om finare solljus med diffusion om du vill läsa mer om sånt. Behöver inte alltid krävas en fotoassistent för att klara av det, ett stativ brukar räcka om det inte blåser dvs.

Så, det var den nostalgitrippen. Tillbaka till vinterkylan och 0,2 soltimmar per dag. Då man verkligen behöver blixtar för att få ljus.

Ibland klagar jag för mig själv (och kanske andra som har oturen att lyssna) att det är många läsare men få kommentarer på den här bloggen, sen får jag ett mail via min engelska blogg där en kille skriver såhär:

Hi Stefan,

I think reading your blog, the day before my first corporate assignment, may have saved my life .

First of all, the clam shell technique proved the be very flattering for the sales and management team and they quite liked the results.

Secondly, when I entered the offices, I saw that all walls (no exceptions) were (very) dark grey and I was instructed to have a white background. Your simple trick of using white paper sticked to the wall, was all I needed.

So, thanks for that.

Då blir man glad, räddar liv gör jag  ju annars rätt sällan i mitt yrke. Sen får jag nog säga till försvar för läsare av den svenska bloggen att det visst kommenteras, och interageras, kanske mer på min Facebook-sida än i kommentarsfälten, men det kanske också har att göra med att jag har inbjudit mer till kommentarer den senaste tiden. Exakt hur vet jag inte, men mer liv har det blivit.

Har du några idéer om hur jag kan få fler att kommentera är du mer än välkommen att skriva en kommentar, du får såklart också maila. Det är ju kul att ha besökare, men ännu mycket roligare är när de säger något.

Senaste fotograferingen för VeterinärMagazinet var en utflykt till Lars Audell som är en man som är otroligt duktig på att röntga hundar. Jag och en journalist skulle producera ett reportage om hur han arbetar och man kan driva en lönsam verksamhet som veterinär med röntgen som specialité.

Av någon anledning var det fint väder dagen innan vi skulle träffa honom, och dagen efter. Men den dagen vi var på hans mottagning var det grått och trist, så jag tog med en Profoto AcuteB 600R (batteriblixt) för säkerhets skull.

Hans mottagning är ett litet hus på landet, ligger väldigt fint, men ute var det kallt och vi skulle dokumentera hans verksamhet, inte omgivningarna. Vi fick vara med på några undersökningar för att fotografera och intervjua, ljuset utifrån var rätt svagt, och lysrören i taket var såklart inte det mest optimala för att ta fina bilder.

Men, reportage är reportage, och jag tycker det är bättre att visa som det är istället för att försöka snygga till allt. Däremot kan det vara kul att anstränga sig lite extra för några porträtt så tidningen och de som gör layout har några bilder till omslag och sånt som inte är alltför diskbänksrealistiska.

Jag hade som sagt med mig en batteriblixt, en diffusionsskärm och en Zoom-reflektor. När jag i somras fotograferade kamphundar på Hundstallet behövdes det inte eftersom det kom in så mycket ljus från fönstren. Samma gällde när jag var på Försvarsmaktens Hundtjänstenhet och fotograferade militärhundar.

Däremot var det till otroligt stor hjälp när jag var på Bagarmossens Djursjukhus för att fotografera i ett rum utan fönster och få lite bättre ljus, eller när jag fotograferade ett reportage i ett stall med en hästsjukgymnast. Båda de gångerna räddades bilderna av att jag hade med mig en batteriblixt, den ena gången som blixt och den andra gången som en hyfsat stark lampa (inställningsljuset).

Exakt hur man kan använda en blixt på plats vet man såklart aldrig, i det här fallet hade jag den ibland som en lampa men för hans porträtt gick det bra att ha den som en blixt eftersom det inte var några djur som kunde bli skrämda i rummet just då.

För porträttet högst upp ställde jag helt enkelt blixten en bit från honom och lät ljuset mjukas upp av diffusionsskärmen, sen tog jag lite bilder från olika vinklar. Eftersom jag ville undvika att blanda kallt ljus från fönstren, lysrörsljus och blixtljus använde jag 1/200 sekund som slutartid och bländare f/5.

För några ”arbetsbilder” lät jag bara blixtens inställningslampa vara på för att ge lite mer ljus till lokalen, t ex för bilden ovan med bildskärmen. Det är dock ett lite riskabelt sätt att använda en batteriblixt, eftersom batteriet tar slut betydligt snabbare än om man bara använder den som blixt.

Det här hade säkert kunnat göras precis lika bra med en Speedlight, men jag har som jag nog tidigare skrivit, inte satt mig in tillräckligt i hur allt det där funkar. Det optimala hade ju såklart varit om det funnits en hälften så stor/tung AcuteB, det hade räckt för mig till väldigt många liknande uppdrag.

Får se om 2012 blir året då jag kanske lär mig Speedlights. Det vore ganska skönt att kunna banta sin blixtutrustning för den här typen av jobb.

Om man har en fotostudio som är relativt liten måste man hitta på sätt att begränsa ljuset, annars spelar det ingen roll hur fina ljusformare man har, om effekten går förlorad när ljuset studsar runt vilt mot de vita väggarna.

Tidigare har jag använt vikväggar (eller ”book-ends” som de kallas, eller V-flats) med svart på ena sidan och vitt på andra. Ganska praktiskt och bra, men för att täcka hela väggar blir det krångligare, och det vill man ibland. Lösningen blev färdigsydda svarta scendekorer av Molton-tyg.

Bredvid modellen (Henrik von Koch heter han förresten, och är copywriter) på denna fotografering står det två Autopoles på vardera sida, på dessa hänger det färdigsydda Molton-tyget med öljetter för att skapa en liten mörk tunnel där det inte kommer in något ljus annat än det jag vill ska vara där, dvs det direkt från blixtarna.

Grundidén var att hänga dem på väggarna för att med ett enkelt handgrepp få svarta ljusabsorberande väggar istället för vita som studsar ljus överallt och förstör den kontrast man kanske vill ha.

Efter att ha letat runt lite bland butiker som säljer Molton-tyg hittade jag Eventgross i Vaggeryd som sålde färdigsydda enfärgade ”backdrops” med antingen knytband, spännband eller öljetter. Otroligt praktiskt, och tre dagar efter beställningen kom leveransen till min fotostudio.

Prisvärd lösning, gör inte själv

Visst, de är inte gratis, men det är ju inte tid heller om man ska vara ärlig. Hade säkert inte varit alltför komplicerat att köpa på löpmeter och göra själv, men det hade säkert tagit otroligt mycket längre tid.

Kan varmt rekommendera denna lösning om man vill ha ett flexibelt sätt att ta bort ljus, de är dock otroligt tunga, så man behöver rejäla stativ för att hålla dem uppe, eller bara sätta krokar på väggen.

Nu kan jag avgränsa ljuset lite som jag vill, utan att det behöver ta alltför mycket golvyta i anspråk. Utan dessa som sög upp ljus skulle det inte bli så fin kontrast på hans kinder t ex.

De kan ju också fungera som en helt svart bakgrund, men eftersom de är gjorda av tyg får det i sådana fall bli som kolsvart, att försöka belysa bakgrundstyg är rätt klurigt om man vill få en jämn känsla.