Jag har den senaste tiden funderat lite på varför jag gillar ljussättningen i vissa filmer och tv-serier, där det känns som ljuset gör att personernas ansikten är målade med i princip bara två nyanser av samma färg. En ljusare nyans av hudfärg för de ljusare delarna av ansiktet, och en mörkare hudton för skuggorna. Men med detaljer överallt och inget som försvinner helt i skugga.

När jag skulle fotografera ett författarporträtt av Olle Wilson som snart kommer ut med en bok om bensinmackar fick jag chansen att testa den här typen av ljussättning, det kändes som att det skulle passa porträttet.

Beautydish med raster och en Octa

Ljussättningen gjorde jag på ett rätt enkelt sätt, en blixt från vänster om kameran, ungefär 45 graders vinkel, en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) med raster som huvudljus. Och en stor 150 cm Profoto softbox Octa från vänster som fyllnads/upplättningsljus. Båda med Profoto D1 som ljuskälla.

Båda ljuskällorna var ungefär lika högt upp, en liten bit ovanför huvudhöjd, vinklade nedåt mot hans ansikte. Huvudljuset hade raster och spillde därför inte över mer än där det skulle träffa, medan upplättningsljuset var stort och hamnade lite överallt. Även på den ljusa sidan av ansiktet.

Som vanligt var det en Nikon D700 och ett 85 mm/1.4-objektiv jag använde, bilden justerades lite i Lightroom 3 men mest lite skärpa och kontrast, plus färgjusteringar så allt hade en varm ton. Slutartid 1/200s och bländare f/2.8.

Jag ska som jag kanske nämnt tidigare snart köpa två stycken silverfärgade Profoto Umbrella XL och komplettera med tillhörande diffusionsduk. Med dessa hade jag tänkt utforska den här typen av ljussättning lite mer framöver.

Känns som det kan passa bra att ha två likadana ljuskällor och experimentera med att ha en med mjukare ljus och en med mer kontrast, eller tvärtom, eller bara flytta på dem, eller ändra vinkel eller ljusstyrka.

Bilder med mörka skuggor och hårda kontraster kan vara kul, de gör jag gärna, men det vore roligt att försöka bemästra den här typen av ljussättning bättre framöver, en ljussättning där man inte är lika beroende av huvudets vinkel eller den typen av saker för att få ett bra porträtt.

Det finns liksom detaljer överallt utan att det blir platt och trist, lite som att måla ett porträtt med två olika nyanser av hudton.

Här är ett författarporträtt på illustratören Erika Eklund, jag fick möjligheten tidigare i år att fotografera nya porträtt på henne, så vi tog några i fotostudion och några utomhus (på den tiden det var varmt ute dvs).

För det mesta vill man ju inte att studioutrustningen med blixtar och ljusformare ska synas i bilden, men ibland kan det vara snyggt att låta dem vara med. Och varför inte, de gör ju ändå rätt stor del av jobbet.

Ljussättningsdiagram med två blixtar

För denna studiofotografering använde jag en ljussättning med två blixtar (klicka för fler liknande inlägg) där huvudljuset kom från en Profoto D1 med en 150 cm softbox Octa. Under softboxen hade jag en reflexskärm med silveryta för att ge lite mer blänk i ögonen och sånt, lite som en clam shell-teknik från sidan. En av mina vanligare ljussättningar för porträtt har jag insett.

Till en början använde jag en till Profoto D1 med en vit Profoto Softlight Reflector (beauty dish) och raster som hårljus/kantljus snett bakifrån, då inte synbar i bild. Men efter att ha ändrat position lite under fotograferingen och gillade att det spillde in ljus över håret, drog jag helt enkelt in den i bild.

Ovan är i princip samma ljussättning, fast beautydishen i sin ursprungliga position utanför bilden, vriden lite mot bakgrunden för att skapa en toning där. Är lite osäker på om jag verkligen hade på bikakerastret på denna bild, spridningen av ljuset känns lite för stor för det. Men men.

Hursomhelst, det behöver inte bli fult bara för att man inkluderar lite studioprylar i bilden. Däremot kan det ibland bli problem med överstrålning av ljus kring huvudet, men det går att komma runt med lite rundflyttning av blixtar och att man sänker effekten aningens. Så blir det inte så påtagligt.

För att leverera lite varierade bilder tog vi även några utomhusporträtt. Denna är ljussatt med solen, men för att mjuka upp ljuset använde jag en diffusionsskärm mellan Erika och solen, plus en reflexskärm under för att ge lite upplättningsljus. Och vips, blänk i ögonen och ett skönt ljus.

Här är inlägget om finare solljus med diffusion om du vill läsa mer om sånt. Behöver inte alltid krävas en fotoassistent för att klara av det, ett stativ brukar räcka om det inte blåser dvs.

Så, det var den nostalgitrippen. Tillbaka till vinterkylan och 0,2 soltimmar per dag. Då man verkligen behöver blixtar för att få ljus.

Alice är en journalist och massor av andra saker, och snart även debuterande poet om jag förstått det hela rätt. Till detta behövde hon några författarporträtt, så vi tog med oss en reflexskärm och gick upp till Observatorielunden vid Odenplan, bara ett stenkast från min studio.

När vi skulle fotografera höll vi fortfarande på med att bygga en rundfond i fotostudion, så vi fick ta några utomhusporträtt istället. Inte för att det skulle vara sämre på några sätt, och med höstfärger och inget regn så långt ögat nådde kändes det som ett bra alternativ.

Just när det gäller författarporträtt brukar jag börja med några studioporträtt och sedan komplettera med bilder utomhus, mest för att man ska vara säker på att det finns några av varje.

Samma gäller för det mest pressbilder också, vissa tidningar och andra publikationer använder gärna studiobilder, medan andra konsekvent bara tar bilder med naturligt ljus (eller skickar en egen fotograf). Alltid bra att gardera sig.

Boken som Alice har skrivit är en slags poetisk dagbok som bland annat handlar om tiden med Kalle. De var tillsammans för länge sedan och det var så vi lärde känna varandra.

Kalle jobbade med mig på den webbyrå jag drev på 90-talet, Blip (inte att förväxla med TV4:s webbplats med spel som senare tog över domänen blip.se), och var en av mina bästa vänner då, plus lite av en lillebror på något märkligt sätt.

Tyvärr körde han ihjäl sig på motorcykel för några år sedan och att läsa hennes berättelse om den tiden kändes lite märkligt, lite som att tjuvläsa någons dagbok.

Efter en halvtimme där vi mest pratade om gamla tider hade vi fått ihop ett antal bilder som blev bra. Alice är som de flesta människor, hon tycker kanske det inte är världens roligaste grej att bli fotograferad, men ser man bara till att prata och fotografera om vartannat brukar det kunna bli avslappnat och bra ändå.

Vill ni se lite av det Alice har gjort finns hennes blogg här.

Mer information om boken kommer framöver.

Att använda en snoot på blixten för porträtt är lite trixigt men ger bra resultat, när jag skulle fotografera författaren Maria Nygren för Bonnierförlagen nyligen kändes det som ett bra tillfälle att låta den vara med i ljussättningen.

Ljussättningsdiagram, porträtt med snoot

För det här porträttet lät jag allt huvudljus komma från samma riktning framifrån, med lite extra upplättning underifrån med hjälp av en mellanstor, rund silverfärgad reflexskärm.

Det stora och mjuka ljuset kommer från en Profoto D1 250 Air i en softbox Octa (150 cm) till vänster om kameran, och ovanför denna i kant med överdelen av softboxen är en till D1:a med en snoot monterad, via en Zoom-reflektor och en filterhållare. En lite skramlig lösning, men det är så det är.

Allt ljus framifrån är som en slags hög stapel av ljus med olika karaktär. Grundljuset från Octan är mjukt och stort, så i princip ingen del av hennes ansikte är för mörkt.

Snooten lägger på lite tydligare skuggor och ett ljusare område högre upp i ansiktet, främst pannan och kinder, men gör även att håret lämnar betydligt skarpare skuggor på huden än om det bara hade varit en softbox.

Reflexskärmen eftersom den är silverfärgad studsar upp hyfsat mycket ljus under haka och andra partier av huvudet/ansiktet som annars skulle nås av ganska lite ljus.

Det här med att stapla ljus på varandra kan vara speciellt kul med porträtt, man har en ljuskälla som ser till att det finns ett bra grundljus så detaljer och struktur syns, och en annan som lägger till en dimension. Lite som när jag har fotograferat kläder åt ett svenskt klädmärke. Där var det iofs en beauty dish och inte en snoot som stod för det lite mer definierande ljuset.

För att visa på den relativa storleken på ljuskällorna är alltid reflexer i ögat en bra utgångspunkt. Här till höger syns den stora Octan, den mindre reflexskärmen under och överst en lite skarpt ljus prick från en snoot. Hur man vill att ljusförhållandet mellan de olika ljuskällorna ska vara är valfritt.

Just till detta författarporträtt ville jag mest göra en bra bild, hon skriver inga mystiska deckare så jag lät effekten från snooten inte vara lika tydlig som den skulle kunna vara. Hade jag sänkt ljusstyrkan på softboxen skulle det mer och mer liknat ljuset från en lite strålkastare. Det från snooten dvs, eftersom det ljuset är lite som en smal ljuskägla.

För ovanlighetens skull fotograferade jag mot svart bakgrund, och då kan det vara bra att ha något slags kantljus eller hårljus som gör att hon inte smälter in helt i skuggorna.

För detta använde jag en Profoto Compact som behöver ha något lager med ND-filter på sig för att komma ner i samma effekt som D1:orna. Ursprunligen var inte strecket av ljus på bakgrunden något jag hade planerat, det var en slump att tejpen lossnade i ena ändan av ND-filtret så den inte täckte hela beautydishen jag använde som hårljus.

Den lilla glipan och det odämpade ljuset som träffade bakgrunden därifrån gav den effekten. På något sätt tyckte jag det passade bilden och lät det vara kvar, ibland kan det vara sånt gör bilder lite roligare.

Det jag lärde mig av denna porträttfotografering var nog att vinkel på ansikte/huvud och hur man får den som ska porträtteras att posera rätt blir så otroligt mycket viktigare när det är ett så litet ljus (områdesmässigt) som används. Placering, vinkel och allt sånt gör att bilderna kan variera otroligt mycket, men förr eller senare får man till det.

Det gör såklart också att en betydligt större del av bilderna inte blir bra, men det är väl som alltid med insats och belöning. Känns det helt fel kan man alltid ta bort snooten och satsa på en enklare och mer säker ljussättning.

Jessica Eldenstjärna är en illustratör som snart är aktuell med en bok tillsammans med den enormt produktive Martin Widmark och sångerskan Louise Hoffsten. Exakt vad det ska vara för bok kan jag dels inte avslöja och dels inte säga något om eftersom jag ännu inte riktigt har greppat det hela, men bra blir det säkert.

Bonnierförlagen behövde pressbilder på Jessica inför marknadsföring och lansering av boken, och författarporträtt är något jag alltid gillat. Så varför inte?

Efter att ha kollat runt lite på nätet och fått en liten liten uppfattning vad hon kunde passa i för ljussättning, slog jag till på en beautydish plus en stor softbox octa bakom. Vilket visade sig bli bra. Tycker jag.

Som modellen såg fotostudion

Där någonstans mitt bland en 150 cm stor Profoto Softbox Octa och en vit Profoto Softlight Reflector (beautydish) med raster, stod jag och min kamera (en Nikon D700 med 85 mm/1.4 när jag ändå rabblar varumärket och modellnamn). Lite trångt kan jag meddela.

För att göra fotostudion ännu mindre klämde jag även in en Chimera reflexskärm (silver) på stativ mellan mig och Jessica. Den här ramen är nästan 1 x 1 meter och kanske aningens otymplig till just detta ändamål. Ska nog införskaffa en lite mindre att ha för de tillfällen man vill komma lite närmare.

Det är kanske inte riktigt som en ringblixt, att ha en stor ljuskälla bakom sig när man fotograferar, fast resultatet blir lite åt det hållet. Väldigt ljust och öppet helt enkelt, sen kan man såklart experimentera med styrkeförhållandet mellan fyllnadsljus och huvudljus för att skapa ljusare eller mörkare skuggor.

Sen underlättar det som vanligt att ha någon framför kameran som faktiskt gillar det, kanske en vanesak för vissa, eller en inställningsfråga, men allt blir i alla fall så mycket lättare. Inte ett endaste ord om jämförelsen med tandläkare eller något sånt.

Bakgrunden är förresten vit och hon står väldigt väldigt nära den. Men det kanske syns tydligt?

Jag fotograferar inte så ofta kända personer, de kanske är kända inom sitt område eller sin bransch, men sällan för alla. Så när jag fick uppdraget av Bonnierförlagen att fotografera sångerskan Louise Hoffsten måste jag erkänna att jag nästan var lite nervös. För vad vet jag inte riktigt, men så var det.

Det visade sig såklart vara helt onödigt, hon var världens trevligaste och lät mig ta några bra studioporträtt i min fotostudio och även gå iväg till en närliggande park för lite utomhusporträtt. En keps, en skinnjacka och en reflexskärm, sen behövdes inte så mycket mer. Hon är ju ganska van, får man gissa.

Det är lustigt hur konstigt det kan vara att ha läst en massa om någon man ska fotografera, medan den personen som ska vara med på bilderna troligtvis inte har läst något om mig. Lite research och förarbete brukar alltid vara bra, så man har lite man kan prata om, eller bara för att det alltid är bra att vara påläst.

Speciellt bra är det såklart att kolla upp vad det finns för bilder på personen man ska fotografera, kändis eller inte. Det brukar underlätta när man planerar ljussättning eller miljö.

Louise har t ex redan väldigt bra pressbilder (fotograferade av Emma Mattsson), i mitt tycke, så jag såg till att de inte såg ut som dem.

Det var en rätt mulen dag, med små regnskurar här och där. Just när vi var utomhus i parken för att fotografera var det uppehåll, men väldigt grönt och fint. Funkade bra i kontrast med hennes blåsvarta klädsel.

Vi tog helt enkelt med oss en 1 x 1 meter stor reflexskärm (silver) på ram (Chimera) och ett stativ för att vända och vrida på oss lite för att få olika ljus och bakgrunder. Utomhusfotografering kan vara så avslappnat och lätt ibland, det underlättar förstås när modellen är van vid att bli fotograferad, men så länge det inte blåser behöver man inte tänka på så väldigt mycket saker, och det blir en frihet i det.

För de två översta stora porträtten ställde jag helt enkelt stativet med reflexskärm framför henne, med solen (bakom moln) bakom henne. För det mesta var hon skuggad av ett träd eller en buske för att det inte skulle bli för starka kontraster.

Reflexskärmen som nästan var plant med marken (fast högre upp på ett stativ) reflekterade snarare ljuset från den molniga himlen än direktljuset från solen. På den mindre bilden till höger ovan står reflexskärmen lite som på den skruttiga bilden med reflexskärmen i bild. Precis bredvid henne alltså, och lättar upp skuggsidan på ansiktet, man kan ju vrida och vända på den tills man ser att ljuset faller snyggt.

En reflexskärm på stadig ram (t ex Chimera) kan jag varmt rekommendera om du inte har med dig någon som kan hålla i den (annars funkar ju de där sladdriga runda man snurrar ihop bra). Det enda man behöver är en bra snodd så man kan fästa något tungt, t ex kameraväskan, eller en gren, vid stativet, så det inte blåser bort.

Just snodden på bilden finns på Clas Ohlsson och kostar 49 kr för fyra stycken. Jag har massvis och använder dem hela tiden till allt möjligt.

Ibland behöver porträtt till pressbilder inte vara svårare än såhär, som tur är. Snart kommer vintern och då blir det genast helt andra förhållanden.

När jag fotograferade författaren Peter Ekberg och illustratören Mattias Olsson för deras kommande bok hann vi få till tre helt olika ljussättningar under samma fotografering. Den första var något konstigt med blandade färgfilter på blixtarna i studion, den andra var en enda blixt utan reflektor (också i fotostudio) mot vit bakgrund och den sista tog vi ute på gården i hårt solsken.

Hårt solljus kan kanske vara roligt om man kör svartvitt med italienska parfym-modeller, men de flesta ser rätt hålögda ut när skuggorna blir för mörka. Lägg till lite diffusion och en reflexskärm så blir allt bra igen.

Såhär såg det ut lite utzoomat, Lena från förlaget får vara fotoassistent och hålla upp en ram med diffusionsmaterial på för att mjuka upp det hårda solljuset så det sprider sig lite och blir mer hanterligt. Lite upplättning kommer från andra hållet i form av en silverfärgad reflexskärm.

Läs mer om allt detta i ett tidigare inlägg: Finare solljus med diffusion

När bilden av duon var klar skulle vi även få till några separata författarporträtt i naturligt ljus (eller upphovsmannaporträtt kanske man ska säga eftersom en av dem är illustratör).

För att få lite variation på bilderna bytte jag helt enkelt plats och ställde mig under diffusionsskärmarna och fotograferade med solen rakt i ryggen.

Den silverfärgade reflexskärmen flyttades lite så den inte skymdes av det som mjukade upp solljuset, och gav ett litet kantljus så det blänker lite på kindbenen utan att bli helt överdrivet.

Effekten av diffusionen kan man se lite på bakgrunden där det är väldigt mycket ljusare och hårdare ljus på den del av planket som inte täcks av panelerna. Skulle detta träffat deras ansikten direkt hade det blivit något helt annat av dessa porträtt, såklart.

Hursomhelst, så länge man har någon som kan hjälpa till att hålla skärmen, eller bara ett stativ om det inte blåser, så kan en reflexskärm och en diffusionspanel göra det hårdaste sommar/vårljus hanterligt och rätt snyggt till slut.

Sen påverkar såklart solens höjd och solljusets vinkel mycket, men lägger man till en reflexskärm till underifrån kan man göra om ett hård, kargt ljus till något stort och ganska så mjukt.

Men, blåser det blir det genast krångligare. Fint blir det hursomhelst.

Shaun Tan är en australiensisk barnboksillustratör (bland annat) och vinnare av 2011 års ALMA-pris, på besök i Stockholm för att delta (och ha huvudrollen) i årets pristagarvecka som inkluderar en massa intervjuer, föreläsningar och workshops, plus en resa som går till Munchen, Lillehammer och Vimmerby för att sedan avslutas i Stockholm igen med prisutdelningen på Konserthuset där han får ta emot priset av H.K.H. Kronprinsessan Victoria.

Mitt uppdrag är i princip detsamma som förra året med Kitty Crowther, och året därinnan med Tamerinstitutet. Att fotografera pressbilder för Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne som de kan använda i trycksaker, på deras webb och nyhetstjänster etc.

Vi började på Skeppsholmen med att fotografera lite inledande porträtt, och eftersom solen sken så mycket och himlen var så blå ville jag åtminstone få med ett sånt porträtt, som också visade Stockholm från sin finaste side, vilket krävde en blixt och lite mer.

En blixt och blå himmel

Idag var det väldigt fins väder, inte nödvändigtvis det bästa vädret att fotografera porträtt om jag får välja, men så blåste det också rejält.

Enligt appen i min iPhone som berättar var solen står vid ett bestämt klockslag och en viss dag verkade det som att för att ha solen i ryggen (och slippa en helt utfrätt himmel) blev det Djurgården och Gröna Lund som fick vara bakgrund.

Strandvägen kan vara svårare att få med eftersom det ligger så många båtar på den sidan av ön, och vi hade inte tillräckligt med tid att åka någon annanstans.

Eftersom det blåste rätt rejält, och jag i förväg inte visste att en från ALMA skulle vara med och assistera, skippade jag allt vad blixtparaply och softboxar heter.

De blir bara som stora fallskärmar eller segel, och har en förmåga att vilja flyga iväg, eller åtminstone vrida sig efter vinden även om stativet står stadigt.

Det blev ett stort stativ, en Profoto AcuteB 600R och en Profoto Magnum-reflektor istället. Efter att ha exponerat utifrån en slutartid på 1/200s blev det till slut en bländare på f/16 för att himlen skulle blå lagom mörk och väldigt blå. Sen slog jag på blixten och justerade effekten tills Shauns var rätt exponerad.

Idén var mest att få med honom mot något som gick att identifiera som Stockholm, och där är ju berg-och-dalbanorna på Gröna Lund tillsammans med en Djurgårdsfärja ganska bra.

Sett i efterhand hade det varit roligt om jag kunde tänkt på att huka mig lite och sänka kameran rejält för att få ett roligare perspektiv, men för att få med färjan hann jag inte med det (eller kom inte på det förrän efteråt).

När den delen av fotograferingen var klar som innebar mest förberedelser och inställningar (rätt skönt att börja med den tidkrävande delen om den man ska fotografera tröttnar och inte orkar vänta på fotografen en gång till).

Efter det var det bara porträtt i naturligt ljus, med lite silverfärgad reflexskärm som användes här och där. Totalt klarade vi av sju olika miljöer under ca 45 minuter där vi hittade bakgrunder som kändes varierade och lämpliga, och som också låg i skugga.

Solljus är ju kul på många sätt, men med så stark sol det var idag blir det mest hårda skuggor och en kisande kille på bilderna. Eller så blir det väldigt grönt av allt solljus på gräset som studsar, eller väldigt rött om det studsar på en röd vägg.

När fotograferingstiden var slut var det dags för fler intervjuer för Shaun, jag åkte till datorn och laddade in allt i Lightroom där jag gjorde grundläggande justeringar och skickade bilderna till kunden en timme senare.

Shaun var förresten en otroligt trevlig typ, han hade t om sett Zoolander och producerade sin egen Blue Steel-look på några bilder (alltid ett plus). Tyvärr blev inte de en del av bildleveransen av olika skäl.

Närmaste veckan kommer bli hektisk (inte lika hektiskt som hans schema, men ändå) med fotografering av olika event, föreläsningar, möten och workshops med bildleveranser direkt efteråt.

Sen kommer finalen med prisutdelningen på Konserthuset där jag återigen får damma av mitt teleobjektiv och sitta på balkong för att täcka in hela prisutdelningsceremonin. Och sedan fotografera kronprinsessan under vänligt överseende av hennes hovfolk.

Det är nästan man kan kalla sig hovfotograf, åtminstone åt ALMA.

Peter Barlach gör en massa olika saker, förutom att bli bra på bild, t ex så skriver han tv-manus, uppträder, sjunger och annat. Och så skriver han böcker, vilket förde honom till min fotostudio för några år sedan när det skulle fotograferas författarporträtt till bokförlaget Bonnier Carlsen.

Nu var det dags igen, och är det något jag verkligen gillar så är det att få fotografera personer jag har fotograferat tidigare en gång till. Även om det var ett par år sedan sist hade jag ändå en väldigt klar bild av hur jag skulle vilja förbättra den bild jag tog tidigare (om jag varit lite bättre på att fotografera då). En andra chans så att säga.

Ljussättning av författarporträtt

Det blev en ljussättning i clamshell-stil, med huvudljuset från en ganska hård vinkel uppifrån, och en silverfärgad reflexskärm (Chimera 1 x 1 meter) i midjehöjd underifrån.

Avskärma ljus från alla håll

Har man en liten fotostudio måste man förr eller senare göra den ännu mindre för att ljuset inte ska studsa runt överallt mot de vita väggarna och helt förstöra idén med att använda dyra ljusformare för en speciell effekt.

För att inte huvudljuset från min beautydish skulle lysa upp bakgrunden för mycket, satte jag en svart pannå på en arm som en slags ”barndoor” eller keps . Utan den skulle bakgrunden blivit mycket ljusare, åtminstone den i den övre delen av porträttet.

På vardera sida om Peter stod det ”bookends” eller helt enkelt vikväggar, svartmålade, för att blockera eventuellt ljus som studsat på väggarna.

Kantljus och hårljus

Det hade säkert blivit ett alldeles utmärkt porträtt med bara detta, fast lite hårt kanske.

En Profoto Compact med två lager ND-filter och en Zoom Reflector fick ge lite blänk åt håret och ena kinden. Allt för att få ner effekten och ljuset så jag kunde fortsätta ha ett relativt kort skärpedjup.

Som upplättningsljus eller allmänljus gjorde jag det ganska enkelt för mig och ställde en Profoto D1 bakom kameran med bara ett vitt halvtransparent paraply på (syns på bilden med pannån). Idén är få lite mer ljus som kan lätta upp skuggorna i ansiktet aningens aningens. Så skuggorna inte blir alltför mörka.

Efterbehandlingen bestod egentligen mest av det gamla vanliga i Lightroom och Photoshop, men sen justerade jag bakgrundsfärgen till något som jag tyckte passade porträttet bättre, en blågrå nyans.

Jag förstärkte även den ljusare toningen bakom hans nacke så det nästan ser ut som ett bakgrundsljus hade varit där. Men det är bara fusk denna gång.

Det nedre blänket i hans ögon är förresten också lite fuskat med, i originalbilderna kom reflektionen från reflexskärmen lite väl högt upp i pupillen och var rätt stark, men med en mjuk pensel i Photoshop tonade jag ner effekten av detta till något som kändes mer lagom.

På färgbilden syns en liten skugga från hans öra på ena kinden, och den kunde jag såklart ha upptäckt lite tidigare. Skulle varit relativt enkel att få bort genom att flytta den blixten bara litegrann. Men men.

Nikon D700, 85mm/1.4, bländare 4 och tre blixtar.

Peter Barlachs hemsida hittar du här.

Före årsskiftet, när jag tog några författarporträtt av Ulf Stark var han inte ensam i fotostudion. Med var även den fantastiska illustratören Anna Höglund då de har gjort en bok ihop som kommer ut på Berghs Förlag.

Porträttbilden av Anna ljussattes på samma sätt som den jag tog på Ulf, med en Profoto Magnum-reflektor som huvudljus lite snett ovanifrån och lite upplättningsljus från samma riktning genom en 2 x 2 meter stor diffusionsskärm på ram (Chimera).

Förutom att jag gillar bilden, hennes utseende och det mesta så är det otroligt intressant hur olika hudtyper och ansikten ”reagerar” på samma ljussättning. Visst, vinkeln mot ljuset och avståndet till blixtarna kan variera aningens, men det mesta är lika.

Klicka här för mer info om ljussättningen

För det mesta när jag håller på med porträttfotografering i studion märker jag ut var mina modeller ska stå med en tejpbit på golvet. Denna ”sweet spot” är där jag tycker att ljussättningen fungerar bäst, men det är ju bara i en dimension, folk är ju olika långa också. Och har olika sorts hud/hy, olika frisyrer etc etc.

På gruppbilden ovan vet jag inte riktigt vem som står rätt över tejpbiten, helt klart är dock att de står lite närmare bakgrunden än planerat, mest för att de ska få plats bland alla stativ och skärmar.

När det gäller bilder med fler än en person får man hitta någon slags gyllene medelväg när det kommer till ljussättning och sedan även framkallning/efterbehandling av bilderna. Det som blir fantastiskt för ett ansikte kanske inte passar alls för ett annat.

Det går såklart att retuschera så att allt blir fantastiskt lika, men jag försöker hålla retuschen till ett minimum när det kommer till pressbilder där människorna helst ska se ut som de gör i verkligheten (minus kanske en tidig morgon eller en lång vinter).

Apropå lång svensk vinter så försöker jag variera mig lite lite när det kommer till pressbilder och i möjligaste mån erbjuda (om det finns tid och ljus) att komplettera med något utomhusporträtt.

Studioporträtt i all ära, men när det gäller publicering av bilder i tidningar och på nätet så passar det inte alltid med ett snofsigt porträtt i studiomiljö. Har tidningen inte möjlighet att skicka en egen fotograf som kan ta ett naturligt porträtt ”mitt i verkligheten” vill de ibland använda pressbilder som helst inte ser ut som de är tagna direkt från en pressrelease.

Efter att ha tvingat personer att försöka hålla sig på en liten tejpbit på golvet i en fotostudio full av stativ, blixtar, reflexskärmar och annat samtidigt som de ska stå i en viss vinkel mot blixtljuset samtidigt som de ska öppna ögonen, se glada ut, fast inte fånigt glada eller skratta för mycket, sträcka på sig och se väldigt naturliga ut brukar det vara otroligt lätt att ta några minuter ute i naturligt ljus för att få de där bilderna som kanske t om används mer.

Just i det här fallet, när jag fotograferade Anna Höglund och Ulf Stark, var det aldrig några problem. De är båda så vana vid fotografer att de kunde ha gjort det i sömnen. Men med utomhusbilderna blev det ett så mycket mer komplett paket som förlaget kan använda sig av.

Trots den isande kylan. Det var i alla fall fint ljus, och de var glada.