I helgen var jag på Cirkus Maximum som var i stan, första gången jag var på cirkus på väldigt många år. Har nog inte sett det på tv sedan jag var liten ens, tror jag. Ett rätt kul spektakel, speciellt med en treåring i knät.

Hade med mig min nya Nikon D800 och ett 24-70/2.8 mest för att se om det kunde bli några bra bilder. Rätt klurigt ljus inne i ett cirkustält, och att ha en treåring i knät gör ju inte direkt att man hittar de vinklar som skulle vara mest optimala. Men, det var ju inte därför jag var där ursprungligen.

Hursomhelst, det var två saker som slog mig då, två saker som kändes extra bra med den nya kameran. Eller kanske tre. Jämfört med D700.

1. 36 megapixlar blir faktiskt fortfarande en bra bit över 12 MP om man beskär en bild från liggande till stående format, som på bilden av cirkuselefanten ovan. Det gör att man kommer kunna vara mer flexibel med bilder framöver, och inte lika låst vid att de ska vara ”rätt” tagna från början.
2. Beskärningslägen som gör att man kan fotografera med antingen fullformat (FX) eller motsvarande mindre sensor (DX, då blir väl bilden som från en D7000 antar jag) plus några varianter. För sport-, och evenemangsfotografering som man nog kan kalla fotografering i cirkus gör det att en enkel normalzoom genast får mer zoomomfång. En brännviddsförlängning på 1,5x för ett 24-70 gör att det blir ett utsnitt som på ett kortare tele (typ 36-105). Rätt smidigt det också.
3. Bra ISO. Har aldrig provat D3s, men bara att se hur D800 hanterar mörkare lokaler jämfört med D700 känns genast som att bildfilerna blir så mycket mer användbara direkt, och man kan dra upp till 800 eller 1600 utan att det ser alltför skruttigt ut.

En annan sak jag blev imponerad av är de fyra dårar på motorcyklar som körde runt i den här bollformade stålburen i full fart.

Dödsföraktande är verkligen ett bra ord, speciellt när de öppna den och körde vidare, eller när det bara var två motorcyklister och någon glad tjej som stod i mitten när de susade förbi. Inte så mycket att fotografera eftersom det mest ser ut som en getinsvärm på tecknad film, men ändå.

En magisk gräns har jag nått idag på bloggen, sexhundra inlägg där kanske alla inte är speciellt läsvärda, men det börjar bli en rejäl samling. Det jag kanske är mest stolt över är att det har varit sådant fokus på ljussättning att jag snart skulle kunna förvandla det hela till en mer lättnavigerad resurs för ljussättning.

Lättare att hitta med etiketter

I fotostudion eller på plats någonstans, där det kommer gå att enkelt hitta exempel med olika tekniker och ljusmodifierare. Eller kanske sortera fram alla businessporträtt om det är det man letar efter, eller för att se hur ljussättning med en beautydish kan se ut. Eller ljussättning med en softbox Octa (som jag iofs använder till mycket).

Det hela är väldigt enkelt egentligen, jag ska bara bli ännu bättre på att ”tagga” innehållet med rätt etiketter. Om jag skulle orka vill jag gärna även kunna säga vilken ljusmodifierare jag har använt som huvudljus, då blir det nog ännu mer användbart, hoppas jag.

Ljussättningsdiagram för alla

Ljussättningsdiagram finns det i överflöd, om du tycker det är ett bra sätt att få koll på hur jag har gjort. Ibland lyckas jag komplettera med ”behind-the-scenes”-bilder som ibland kan förklara det hela bättre.

För att göra letandet efter inspiration för ljussättning har jag även försökt tagga innehållet så det finns utifrån antalet blixtar jag har använt, här finns ljussättning med en blixt, två blixtar, tre blixtar och fyra blixtar.

Kategorierna i vänsterkolumnen ska jag nog försöka fasa ut förr eller senare, de är rätt överlappande och har nog inget större funktion. Då är det bättre att använda etiketter eller bara försöka söka i sökrutan.

Tack för alla kommentarer

Att skriva en blogg utan att få kommentarer kan ibland kännas rätt tröstlöst, visst vinner man på att Google hittar mer relevant innehåll som hjälper mig att bli bättre på SEO och sånt, men kul är det inte alltid. En kommentar här och där gör det hela roligt igen, och även om jag inte får lika många kommentarer som vissa andra bloggare är jag nöjd med responsen. Många mailar och vissa ringer t om med frågor, sånt är alltid kul även om jag inte hinner svara direkt alltid.

Sen är det fler och fler som följer mig på Facebook, och det uppskattas också, det blir lättare mer dialog där. Passerade precis 300 följare där, också en rolig siffra.

Fortsätt följa mig, tveka inte att kommentera här, på Facebook eller via Twitter, det är liksom lite det bränsle som bloggen går på. Ni som länkar hit från era bloggar får ett eget tack, det är extra roligt.

Tack.

För det mesta fotograferar jag med en direkt ljussättning, dvs att jag riktar studioblixtarna mot eller ungefär i den riktning modellen finns. Men ute i verkligheten finns det så många fina exempel på när det indirekta ljuset blir så fasansfullt fint, och det skulle jag vilja försöka återskapa i porträtt någon gång.

Det ser så enkelt ut när solen träffar en blank fasad eller ett fönster och studsar ner ljus i skuggan så det ser väldigt fint ut, men att försöka göra något liknande i en mindre fotostudio utan en egen sol är lättare sagt än gjort.

Solen lyckas göra det med en ljuskälla, men jag fick ta till två studioblixtar för att ens få det att fungera. Två Profoto D1 250 Air och en väldigt stor reflexskärm senare lyckades jag få till porträttet ovan.

Ljussättningsdiagram, indirekt ljus i studion

Tanken jag har varit lite besatt av på sistone är att ha ett så hårt ljus jag kan uppbringa som sedan studsar i den största silverfärgade reflexskärm jag har. Det borde kunna landa i närheten av den känsla studsat solljus ger. Tänkte jag,

Grejen var att det inte alls blev så.

Ljuset bakifrån mig på testbilderna kommer från en Profoto D1 med en Magnumreflektor på. Rätt hårt och mycket ljus i vanliga fall.

Framför modellen (här fick jag vara trist testmodell som vanligt) monterade jag min jättestora reflexskärm, en Chimera-ram med silverfärgat material på, som är runt 2 x 2 meter stor.

Studioblixten sitter fäst på en Autopole med en Superclamp och riktad ganska rakt mot reflexskärmen, inte riktad vare sig upp eller ner. Reflexskärmen däremot riktade jag lite neråt.

Eftersom fotostudion inte är världens största kan jag inte garantera hur mycket av ljuset som kommer från det reflekterade ljuset via reflexskärmen och hur mycket som har studsat på de vita väggarna. Lite har uppenbarligen hittat till den vita rundfonden, och ljuset kan bara komma från blixten eftersom alla lampor i rummet var släckta.

Vinkeln är såklart väldigt viktig

Spontant kändes den första testbilden rätt meningslös, inget var rätt.

Att vrida reflexskärmen närmare så ljuset skulle studsat rätt mot ansiktet var lite knivigt, speciellt som den lätt hamnade framför kameran då och skymde bilden. Inte optimalt.

Istället för att försöka få till vinkeln rätt direkt placerade jag ut den andra blixten bakom mig, till höger från kameran sett.

Eftersom den syntes av objektivet använde jag ett 20 graders raster för att minska ljuset direkt in i kameran, det ljus som träffade modellen (mig) blev hårt och en ful blänkande fläck på huvudet.

Nu kändes däremot vinkel bättre, det var lättare att få en ljuskälla som inte behövde passera mig innan den träffade reflexskärmen, inte avsiktligt i alla fall.

Efter lite trixande började det likna något, blixten flyttades närmare modellen (jag igen) och aningens lite ljus kom direkt som kantljus. Plus lite dimmig överstrålning direkt in i objektivet.

Men, fortfarande fel vinkel och alldeles för lite ljus som jag ville ha det. Jag hade tänkt mig att det skulle reflekteras otroligt skarpt och starkt ljus, men så blev det inte.

Hade jag använt en 2 x 2 meter stor plåtbit kanske det hade underlättat, nu är den silvriga men rätt knottriga ytan något som troligtvis sprider/diffuserar/mjukar ut ljuset mer än jag hade anat.

Så upplever jag inte den här typen av reflexskärmar när jag använder dem på mer vanliga sätt för upplättning. Då kan det både bli för skarpt och för starkt ibland.

Den slutliga lösningen blev att jag placerade blixten i maghöjd framför mig istället, bara för att få till det reflekterade ljuset på rätt sätt.

Idén var först att det skulle komma bakifrån och sedan lysa upp ansiktet, men det var för många saker som gjorde att det uppenbarligen inte funkade för mig, inte utan att skärma av en massa.

Det skulle ju bli ett ansiktsporträtt, så om det stod en blixt i midjehöjd med raster gjorde inte så mycket, det skulle inte spilla över något ljus direkt in i kameran från den vinkeln.

Nu blev det som sagt två ljuskällor jag använde, istället för bara en enda som var min urspungliga tanke. Varför jag inte helt enkelt bara stängde av blixten längst bak och försökte vidare med en blixt vet jag inte. Ville kanske inte riva upp den enda del av ljussättningen som faktiskt fungerade som den skulle?

Såhär såg det ut i fotostudion, från sidan av där jag fotograferade ifrån. Blixten studsar i den jättestora reflexskärmen och ljuset kommer ner i ansiktet, inte precis som jag hade tänkt, men ungefär.

Sett från bakom kameran såg det ut såhär, en Magnum-reflektor till vänster och en Zoom-reflektor med raster till höger, det stora mörka är reflexskärmen.

På det hela taget är jag rätt nöjd, min kollega Fripp som jag delar kontor med kom förbi och var en betydligt med engagerad testmodell än jag någonsin kan vara.

Ljuset från den här ljussättningen blev rätt fint tycker jag, men det skulle gå att göra den mycket bättre. Till nästa gång har jag några saker jag skulle vilja förbättra.

Vad borde jag ha gjort istället?

Om jag hade haft en fresnel-lins eller något mycket hårdare ljus kanske det hade gått lättare med den ursprungliga placeringen av den första blixten, den som nu hade en Magnum-reflektor. Med lite avskärmning och en aningens högre placering, så att ljuset bakifrån inte frätte ut håret och gjorde en gloria, kunde det kanske ha lyckats.

Men, med befintlig utrustning borde jag kanske ha placerat blixten bakifrån lite närmare, och monterat reflexskärmen på ett smidigare sätt. Nu fäste jag den på ett bomstativ vilket låste justeringsmöjligheterna aningens.

Jag har ju betydligt större bomstativ, så varför jag låste mig vid det här där mittsektionen inte går att hissa upp så jättehögt vet jag inte. Det begränsade vinkeln och höjden betydligt och gjorde att jag till slut fick studsa ljuset underifrån för att få den vinkel jag var ute efter. Ungefär.

Hålla fast vid idén

Sen borde jag som sagt stängt av en av blixtarna och fortsatt experimentera med bara en blixt, det var ju själva vitsen med min idé. Nu låste jag mig lite för mycket vid att kantljuset bakifrån såg bra ut och tvingade allt annat att arbeta efter det.

Nästa gång ska jag nog prova att sätta reflexskärmen på två stativ med de där smarta Manfrotto-fästena på varsin sida så jag kan vinkla skärmen så den hamnar ovanför kameran. Ljuset tänkte jag sätta på en bom (den här gången får nog mitt gigantiska Avenger-stativ komma till användning) bakom modellen och sedan flagga av ljuset med något så det inte träffar modellens huvud/hår bakifrån och förstör allt.

Men, som sagt, det var ett kul experiment. Och en rätt nyttig lektion att man kanske inte ska låsa sig så fort vid en komponent.

Sen är det här något jag gör alldeles för sällan, visst testar jag olika ljussättningar inför fotograferingar, men att provlaga recept utan att ens ha ett uppdrag eller kund är något jag borde göra betydligt oftare. Lite då och då kommer man på nya variationer som man sedan kan använda till riktiga jobb.

Förutom blixtar och bomstativ som var för korta använde jag min nya Nikon D800 till detta, tillsammans med mitt väldigt gamla 85mm/1.4. Slutartiden blev 1/200, ISO 100 och bländaren slutade på f/3.5.

Ovan är en detaljbild på 100% av ett öga, och blänket ser ju väldigt fint ut där tycker jag. Är fortfarande fascinerad över hur mycket detaljer det finns i bildfilerna från den där kameran, sen har jag inte riktigt vant mig vid hur otroligt mycket långsammare det går att få fram förhandsgranskning av bilder i Lightroom 4.

Men, det är ju inte kamerans fel.

Nu har jag haft min Nikon D800 i ungefär en vecka, och använt den till några riktiga jobb plus testat den lite för att se vad den ger för resultat. Vid första anblick är den inte så olika den D700 jag har haft som förstakamera de senaste åren, men såklart är det något helt annat när man börjar kolla närmare.

Slutsatsen av mina första intryck är nog helt enkelt; jag måste lära mig den.

Jättestora filer, verkligen jättestora

Det första man slå av så fort man fått in NEF-filerna i datorn är hur mycket större de är, det är inte helt kul egentligen. 36 megapixlar räcker till hur mycket som helst, 7360 x 4912 pixlar motsvarar ungefär 60 cm i 300 dpi på den långa sidan.

14-bitars ”lossless compressed” ger NEF-filer som är runt 40MB stora, att jämföra med D700 och dess 12MP som var 15 MB plus minus litegrann. Dags att köpa nya minneskort helt enkelt, och skaffa en prenumereration på hårddiskar.

Mindre felmarginal för skärpa

En annan sak jag inte riktigt vant mig vid är nog upplösningen och vad den gör för skärpan, eller snarare avslöjandet av inte helt skarpt. Med 12 megapixlar kan man kolla i 100% och vara nöjd med att skärpan sitter där den ska, om det finns nog med pixlar att beskriva den på ett snyggt sätt dvs.

Med 36 megapixlar är det ett hårt avslöjande att den kanske inte alls satt exakt där den skulle, och även om det är finfina detaljer vid 100% gör jag nog bäst att sluta titta på bilder så nära, 50% är stort nog, och där känns det genast bättre. Sen kommer troligtvis flertalet av bilderna jag levererar inte ens användas i den storleken, men man vill ju ändå leverera skarpa bilder, oavsett användningsområde.

Jag har hittills bara testat med ett 50mm, ett 85mm, ett 24-70 och ett 14-24, kan inte påstå att det har varit några vetenskapliga test, men är inte helt säker på att de är inställda rätt. Har experimenterat lite med AF-justering men ska ge det lite mer tid innan jag drar några slutsatser. Det känns inte som autofokusen vill samma sak som jag vill alltid, eller så har jag fått ett måndagsexemplar?

Det mesta är bättre

Rent spontant känns det som de flesta inställningar man kan göra har blivit bättre, och många många fler. Bara att man kan välja att fotografera i DX-format är ju rätt användbart, det ger en mindre bild men att se lite utanför bildrutan kommer säkert vara användbart, ett smidigt sätt att komponera bilder.

Två kortplatser är ju inte fel, det var nog den grej jag trodde jag skulle sakna när jag köpte en D700 istället för en D3 förra gången det var dags att uppgradera. Antingen som backup eller för att kunna vara smidig med JPEG på ett kort och NEF på ett annat. Hittills har jag aldrig behövt det, men skönt att kunna välja.

Bildfiler man kan jobba med

Det här är nog den grejen som kommer kännas allra bäst när jag väl har lärt mig kamera lite bättre, att ha mycket fler pixlar att arbeta med, och pixlar som är framtagna med några år nyare teknik.

D700 är fortfarande en ruskigt bra kamera, och jag kommer att behålla min som reservkamera ett tag till tror jag. Sen kanske det blir som när jag köpte en D700 och behöll min gamla D2x som reservkamera, att det gamla flaggskeppet snabbt kändes väldigt gammalt. Fast där var det ju också DX kontra FX, och fullformat var så mycket roligare, plus en skärm och sökare på den gamla kameran som verkligen inte var så kul jämfört med den nya. D700 till D800 känns inte riktigt så.

Dynamiskt omfång och allt det där kommer bli skönt att ha, mer att jobba med och mer utrymme för räddningar om så behövs. Lightroom 4 med nyaste kameraprofilerna gjorde mycket för att få ut mer från D700 och dess bildfiler, men det här blir så mycket mer.

Långsammare arbetsflöde (eller ny dator)

När bildfilerna blir i ett nafs så här väldigt mycket större blir det genast en viss tröghet i arbetandet med att snabbsortera, snabbjustera och allt annat man vill göra snabbt. Själva idén är ju att jag vill göra den biten snabbt för att ha mer tid för att retuschera de bilder man faktiskt vill använda.

Mina datorer är inte toppmoderna, den ena är kanske två år gammal och den andra lite äldre än så, men med nyare SSD och hyfsat med RAM. Import till Lightroom 4 går inte så väldigt mycket långsammare, men att titta på bilder och zooma in tar sin lilla tid om man inte direkt har renderat förhandsvisningar i fullstorlek.

Den enklaste lösningen är givetvis att se till så man inte behöver ta in så många foton i Lightroom, utan rensa i kameran. Och det är nog något jag ska försöka bli ännu bättre på, men då gäller det att lära sig kameran för att veta bättre vilka som är värda att behålla och vilka som inte är lönt att lägga tid på.

Display och sånt

Det har skrivits om att skärmen på D800 ska visa färger på ett lite annat sätt än tidigare kameror, och det kan stämma. Vissa tyckte jag såg väldigt konstiga ut i kameran men blev alldeles utmärkta i datorn. Så det är nog mest en vanesak.

Och det är väl slutsatsen rent generellt, att det trots allt är ett nytt och modernt verktyg man får vänja sig vid, lära sig ordentligt och allt sånt.

Sen är det såklart synd att man ny får en ny laddare, nya batterier, måste köpa nytt batterigrepp och allmänt fler prylar att hålla reda på.

Jag brukar lite slarvigt kombinera kantljus (rim light) med hårljus (hair light) i många fall, kommer ljuset snett bakifrån och träffar huvudets kant där det finns hår brukar jag låta det räcka så. T ex här på ett affärsporträtt ljussatt med två blixtar.

Men riktigt hårljus ska nog enbart vara för håret, gärna väldigt avgränsat och lokalt, t ex med en snoot och/eller ett raster. I det här porträttet jag tog för en kund som behövde bra profilbilder till LinkedIn och liknande användningsområden, använde jag en blixt högt upp på ett stativ och ett normalreflektor med raster.

Har personen hår som inte är superblont eller är rakade kan det bli ganska tjusigt. Just ordet tjusigt beskriver det nog bäst, eftersom det glimrar lite mer av bilden.

Stort huvudljus och litet hårljus

Egentligen är ljussättningen inte så märkvärdig, två Profoto D1 250 Air, en framifrån vänster om kameran i en stor 150 cm softbox Octa och en snett bakifrån med normalreflektor och ett raster för att begränsa spridningen av ljuset aningens. Det faller dock lite ljus på axlarna, men det är bara fint, tycker jag.

Har för mig att jag använde ett med 20 graders spridning, vill man ha en tajtare ljuskägla går det alltid att välja ett tätare raster eller placera blixten närmare så det blir mer kontrollerat. Men då blir det samtidigt mer nog mer positionen av modellen, och det är inte alltid optimalt med vem som helst.

En hemmagjord reflexskärm deluxe

För upplättning av skuggorna och mer ljus i ögonen valde jag denna gång inte en vanlig silverfärgad reflexskärm som jag brukar. Istället tog jag en vit pannå som jag fäste med en flexibel arm och en Super-Clamp på huvudljusets stativ.

Eftersom vissa av bilderna var halvkroppsporträtt kunde jag inte ha den så nära vilket gjorde att det inte blev något nedre blänk i ögonen från den vita, blanka skivan. Inte så jag kunde se det i alla fall, lite upplättning blev bra hursomhelst.

Det lilla blänket i nedre delen av ögonen fixade jag genom att helt enkelt lägga en liten metallskiva jag nog köpt på Clas Ohlson (typ A4-storlek) och vips blev det ett litet fint blänk. Just de där tunna silverfärgade skivorna är rätt användbara till produktfotografering om man vill ha något som går att böja lite som man vill.

Enda krånglet med hårljus är nog bara att se till att det inte fräter ur högdagrarna för mycket vilket är rätt lätt att göra med den vinkeln som ljuset har mot hår som är tunt och blankt av naturen. Dvs de flestas hår.

Den här typen av fotograferingar gör jag rätt mycket av, men blir alltid lika glad när folk (och företag) satsar på att skaffa sig bra porträtt. Jag må vara partisk i frågan, men jag är övertygad om att det är värt pengarna med tanke på hur mycket profilbilder används och syns, oavsett om det är affärsporträtt eller bara för ett CV.

Så det så.

Här är första steget på vägen mot en mindre fotoutrustning jag håller på med just nu. Det kommer ta sin lilla tid, men jag tror att ryggen och mina utrustningsväskor kommer tacka mig.

Tidigare har jag använt ett trevägshuvud. Köpte det för många år sedan, vet faktiskt inte ens varför jag valde just detta. Men så blev det, och jag har inte orkat/tänkt på att man faktiskt kan byta huvud på stativet till något som tar mindre plats och är smidigare. Det gamla kan jag sätta fast på studiostativet jag köpte nyligen. Det kommer jag aldrig någonsin släpa med mig.

Det stora problemet med det på undre bilden, trevägshuvudet, är kanske inte vad det väger utan att det tar så plats i väskan som jag också packar full med stativ. Det är så spretigt. Och allt som är spretigt blir otympligt att packa.

Nästa steg (det här var nog steg 2 kom jag på, steg 1 var när jag köpte två stora blixtparaplyer som är väldigt lätta att få plats med) kommer bli att investera i några kompakta blixtstativ för att kunna ha med sig till reflexskärmar och liknande. Det är inte alltid nödvändigt att alla stativ ska klara att bära upp stora blixtar, vissa hänger man ju bara lite svart tyg på, eller en reflexskärm.

Det är långt kvar till den ultimata ”on-location”-packningen, men bara att minska lite på utrustningen man släpar med sig för enklare fotouppdrag underlättar.

En lite nättare kameraväska för snabbjobb är kanske nästa delmål? Har man en stor ryggsäck är det så lätt att man fyller den bara för att man kan.

Vi får se.

Här är slutresultatet från senaste produktfotograferingen jag gjorde i fotostudion, produktbilder på solstolar frilagda mot vit bakgrund med banor. Totalt var det bara ca 15 produktbilder som jag skulle fotografera och frilägga, ett inte helt oöverstigligt antal, så det kunde jag göra själv i Photoshop.

Istället för att försöka ljussätta så att bakgrunden blev superljus satsade jag på att få bra grundmaterial till friläggningen, dvs produktbilder som inte behövde retuscheras så mycket förutom urklippsbanorna.

Företaget jag fotograferade för, en distributör för dessa produkter, hade redan liknande studiobilder av deras sortiment, så för mig var det mest att hitta en ljussättning som kändes snarlik så bilderna kan användas tillsammans.

Alla solstolar (plus ett cafébord) fotograferades direkt på vår vita rundfond, och jag ljussatte med två Profoto D1 250 Air och Profoto Umbrella XL, silver. Den här gången lät jag ljuskällorna vara ofiltrerade, dvs utan diffusionsduk, för att få ett lite skarpare ljus så att texturen i materialet skulle vara tydlig.

Alla produkter hade två huvudmaterial, det ena var benen som antingen var lackerade eller olackerade rör (aluminium?). Det andra var någon form av väv eller tyg. Båda kan vara kluriga på sina sätt, men stort ljus som de tidigare bilderna hade avgjorde det hela utan större problem.

De två huvudljusen var från paraplyerna, det ena ganska högt uppifrån, det andra lite lägre från sidan för att inte få några mörka partier eller jobbiga skuggor. Bakgrundsljuset riktade jag mot rundfonden ungefär bakom där ryggdelen av solstolarna var i bild. Denna blixt är mest där för att vissa av produkterna hade väv som var halvgenomskinlig, och en för mörk bakgrund vid friläggning hade gjort att den delen av produkten hade sett för urklippt ut.

Fotografera vita produkter mot vit bakgrund

Vitt på vitt kan vara klurigt, men istället för att försöka få bilden helt rätt från början exponerade jag just de vita produkterna på ett lite annorlunda sätt, eller snarare, underexponerade lite för att inget skulle bli utfrätt och förlora detaljer.

Övriga bilder togs med exakt samma inställningar för att underlätta efterarbetet, men de vita gjorde jag lite mörkare så jag hade mer detaljer att jobba med i retuschen. Det var som sagt inte så värst många produktbilder totalt, så jag kunde unna mig lyxen att behandla dessa på ett lite annat sätt.

Hade jag försökt få bilden mer rätt direkt i kameran skulle jag ha behövt lägga mycket mer tid på avskärmning och få till bakgrundsljuset så det inte tog bort alla detaljer eller skuggor som definierar de vita produkternas form.

Allt går, men ibland är det mer tidseffektivt att förbereda för enkel retusch än att lägga ytterligare timmar när det bara gäller ett fåtal produkter.

Helvitt eller upplevt vitt

Produktbilden ovan har vit bakgrund, men produkten i bilden känns fortfarande vit även om den egentligen mest består av ljusa nyanser av grått. Huvudsaken är att den upplevs som vit, och jag hade kunnat göra den vitare, men då skulle den lätt försvinna mot en vit bakgrund.

Här har ljussättningen en viktig uppgift även om den är ganska platt, och det är att se till så det finns skuggor som gör formerna tydliga. För de produkter med färg är det inga problem, men har man produkter i olika färger kan det vara smart att först se till att de vita blir bra, de färgade kommer vara tydliga ändå.

Håll samma vinkel på alla bilder

A och O när man fotograferar produkter som ska användas i kataloger eller på webben bredvid varandra är att vinklarna är konstanta på alla produktbilder. Det blir så trist om det känns som de ligger huller om buller (om man inte vill ha det så, dvs).

Jag ritade med blyerts på bakgrunden så vi placerade solstolarna på samma ställe, och eftersom de är ihopfällbara fick vi även dra i dem lite så de hamnade rätt och var exakt lika mycket utfällda.

Väven som utgör sitsen på stolarna var tyvärr inte lika lätt att styra, så de varierar aningens, men det kan jag tycka är ok eftersom det är så ett sådant material beter sig. Huvudsaken att ramen har samma form i bild efter bild.

Rengör produkterna innan fotograferingen

Det här är en sån här sak jag glömmer hela tiden när jag håller på med produktfotografering, att se till så att man har rengjort produkterna verkligen noga innan de fotograferas istället för att behöva göra det i Photoshop.

Kan ju låta som en självklarhet, men det är lätt att glömma. Speciellt när det är lite löpande-band-princip man arbetar efter för att få det att gå snabbt. I det här fallet krävdes inte så jättemycket efterarbete, men vi glömde vissa av rören på stolarna och det tar sin lilla tid att ta bort fettavtryck från fingrar, de syns rätt tydligt på bild.

Det räcker med att ha en trasa och en burk med tryckluft så har man sparat många minuter, eller timmar, i Photoshop. Samma gäller såklart vid porträttfotografering där en sån där tejprulle man städar kläder med kan göra underverk.

Dra ner mättnaden på stålrör och sånt

Eftersom olackerade rör i princip blir små speglar kommer de ofta spegla en massa färger som gör att de ser smutsiga ut, ett enkelt trick som jag använde på dessa (och även de med vita rör) är att helt enkelt måla en mask på ett justeringslager där jag hade dragit ner färgmättnaden rejält.

Det ser mer ut som stålrör eller aluminiumrör om det är lite gråare, och så slipper man även självreflexer där det färgade tyget speglas i rören. Det kanske inte är helt korrekt eftersom det är ett speglande material, men jag tycker det ser bättre och renare ut om det är en färgnyans per material, inte fläckvis med färg här och där.

Friläggning, sen klart

Jag frilade som sagt dessa produkter själv med banor i Photoshop, tyvärr gick det inte att använda samma mask på alla bilder eftersom de inte var helt identiska i formen och det tog längre tid att kopiera en urklippsbana för att justera den bild för bild än att göra det från början varje gång. Har man helt styva produkter kan det funka, men inte med något som kan fällas ihop tyvärr.

För mindre produkter kan man fotografera dem på en glasskiva om man helt vill slippa friläggning och få dem skuggfria med vit bakgrund, men det skulle kräva en ganska stor glasskiva för stolar, och det är inget jag har liggande.

Här är en smart film som visar den tekniken:
http://www.pixiq.com/article/how-to-shoot-on-white-background-photography-tutorial

Och när det gäller friläggning har jag äntligen börjat använda prisvärda friläggningstjänster på nätet för att slippa sitta i flera dygn när någon annan kan göra det betydligt snabbare och till ett bättre pris. För efter ett par produkter är det inte fullt lika roligt längre med banverktyget.

Det blev ett längre inlägg än jag hade tänkt igen, men hoppas det gav något.

Mina kunder som jag hjälper med porträttfotografering väljer inte alltid ”rätt” bilder när de skickar listan på vilka porträtt de vill att jag ska retuschera och leverera efter att ha tittat på kontaktkartan. Det kan ju vara lite trist ibland.

Det varierar hur många bilder de får att välja mellan, ofta försöker jag rensa i kameran redan under fotograferingen, men ofta sitter man med Lightroom och tar bort bilder så de ska få ett urval av bilder där alla är skarpa, inga blinkningar eller annat som gör att de inte känns lämpliga att leverera.

I urvalet har jag ofta en eller flera favoriter, som jag tycker blev extra bra, och som jag såklart gärna vill att de ska välja. Men så blir det inte alltid. Det finns dock ett enkelt tips för att lösa detta.

Ska min favoritbild hamna i papperskorgen?

Det vore ju trist.

Så behöver det inte bli. Även om jag inte på något vis brukar kalla mig konstnär vill jag ju inte att de bilder jag tycker blev mest lyckade bara ska hamna i hårddiskkyrkogården och aldrig ses av någon annan än mig själv.

Bilderna jag levererar är ju de som marknadsför mig, utanför min egen kontroll, därför vore det korkat att bara godta kundens val av bild utan att ens försöka sälja in en i min mening bättre bild.

Under själva fotograferingen brukar jag låta kunden titta på bilderna under tiden, i kameran eller datorn, för att vi ska kunna få fram något de känner sig nöjda med. Då har man ett bra tillfälle att styra i vilken riktning man tycker att porträttet ska utvecklas, vad min erfarenhet säger kommer passa deras utseende, men när de väl sitter vid sin egen dator och ska göra valet har man ingen som helst kontroll.

Jag brukar sällan argumentera för att en bild är bättre än den kunden har valt, det är ju ändå kunden som ska leva med sin bild. Istället passar jag på att retuschera min favorit när jag ändå håller på och har tempot uppe, och skickar med den som en liten bonus.

Det tar inte så fruktansvärt lång tid, sen är det såklart inget jag gör vid alla fotouppdrag, men när det känns som det finns någon jag gärna vill att kunden ska ta sig en extra titt på och förhoppningsvis använda istället för den de har valt är det helt klart värt tiden.

En uppskattad bonus

Reaktionen på detta, att faktiskt lägga sig i valet av bild (och på något sätt också lägga sig i vilken bild de kanske förmedlar av sig själva) brukar vara väldigt positiv. Vissa kanske aldrig kommer använda den favoritbild jag har skickat, men många upplever att man har bidragit med sin erfarenhet utan att för den skull trängt sig på alldeles för mycket i hur de vill se ut.

”Du vet bäst” är ofta något som folk säger när man instruerar dem eller pratar om hur de vill ha det, men när fotograferingen är klar blir det lätt tomma ord och de väljer ändå många gånger den bild som känns säkrast. Den de kan leva med, så att säga.

Skulle alla alltid välja det som känns säkrast skulle frisörer, designers och såklart fotografer ha ett rätt tråkigt yrke. Man måste bara hjälpa kunderna lite på traven, och det enklaste sättet är att skicka med en extra bild, som de får vänja sig vid och kanske upptäcker de att den var bättre. Eller inte.

Huvudsaken är att man i alla fall har ansträngt sig, det är trots allt det som är en del av vad de betalar för, annars kan de ju ofta gå till en fotoautomat istället.

Det här är en sak jag har kommit på, men glömmer titt som tätt, lite som det här tipset jag skrev om tidigare (Alla kunder behöver oskarpa bilder) som är en påminnelse för mig själv att försöka få med det i arbetsflödet.

Eller så gör man i ordning den extra bilden (om det behövs) under retuschen och sparar den till ett senare tillfälle när man vill ha något att skicka som en dörröppnare för att underlätta försäljningen av nya uppdrag.

Efter att ha bevakat Blocket, Fotosidan och diverse andra ställen där man kan köpa begagnad utrustning till fotostudion lyckades jag äntligen vara först med att svara på en annons på ett rejält Szabad studiostativ (M60 tror jag det är, eller liknande).

Det finns andra lösningar på att ha ett riktigt stabilt pelarstativ i studion, men det är svårt att slå de här gamla monstren som väger enormt mycket och inte rör sig ur fläcken. Kanske aningens overkill att ha ett såhär rejält stativ i en så liten fotostudio, men jag har verkligen saknat flexibiliteten med ett sånt här.

Nu kan jag äntligen fotografera saker uppifrån utan att behöva få kroppsskador eller vara säkert på att det inte rör sig ur fläcken när man ska fotografera ett större antal produkter eller liknande.

Det fina är att det bara kostade mig 1.500 spänn. En bråkdel av vad andra har sålt sina för, vad motsvarande funktion skulle kosta ny orkar jag inte ens drömma om.

Men inte nog med det, säljaren hade även ett jättegammalt bomstativ han ville bli av med, så jag lade ett bud på det också. Ett Manfrotto-stativ, med hjul som kanske har sett sina bästa dagar, men det kanske man kan smörja? En bra motvikt fick jag med på köpet också, det behövs alltid.

Det fina med detta är giraffbommen, två vevar/rattar längst ned på bommen kan vrida blixthuvudet man monterar högst upp i alla riktningar, så nu slipper jag klättra på stegar, eller fälla ner bommen, vrida, hissa upp den, ta en testbild, osv, för att kunna göra justeringar av vinkeln på ljuset. Känns bra. Allt som allt skulle detta kosta 4-5.000 kronor plus moms, jag fick det för 2.500 kr inklusive allt.

Jag har börjat bli väldigt försiktigt med mina investeringar, mest för att fotografering är lite av en materialsport och man lätt blir blind när man kollar igenom webbshoppar eller produktkataloger. Det är lätt att tänka; ”om jag bara köper den här kommer mina bilder bli så mycket bättre”, eller ”har jag ett sånt stativ kommer jag kunna göra det-och-det”. Det stämmer säkert delvis, men är rätt dyrt också.

Har man lite tid och tålamod är ju begagnatmarknaden för just fotoutrustning och studioutrustning ett bra sätt att få mer för pengarna, även om många som säljer har en rätt skev uppfattning om vad rimliga begagnatpriser är.

Det absolut bästa med att köpa begagnat för rimliga summor är att man faktiskt kan sälja sakerna till ungefär samma pris, förutsatt det är saker folk behöver, om man inte tyckte att det var så användbart eller kul.

Nu har jag i alla fall nästan allt jag behöver just nu, men önskelistan är såklart fortfarande lång, men nästan inget som känns akut. Det känns också skönt att allt passar till allt, ungefär. Annars är det en grej som kan bli dyrt, att sprida ut sina investeringar över för många olika märken och standarder som inte passar ihop.

Som ett jättestort påskägg till mig själv. Tack.

När jag fotograferar till tidningsreportage kan jag ibland fokusera lite för mycket på att få till en skön miljö och arrangera ljussättningen så att det blir som jag vill. När jag skulle fotografera för LottaNytt för ett tag sedan blev det faktiskt precis tvärtom. Vi träffades en kväll på Sveavägen, jag och Malin som jag skulle fotografera, och promenerade några kvarter med korta stopp för ett porträtt här och där.

Egentligen var det ett sätt att jobba som jag ska försöka göra oftare, bara ha med kameran, ett 50 mm-objektiv och en SB-800 kamerablixt på kameran (det hann bli kväll innan vi skulle ses, annars kanske man inte ens behöver den).

Just en stadsmiljö är ju rätt tacksam som bakgrund när man fotograferar, jag valde en rätt stor bländaröppning för att få med hyfsat mycket av det befintliga ljuset utan att behöva öka ISO. Tycker oftast att hudtonerna blir rätt trista fort så fort man går över ISO 400, och när det ändå är väldigt mörkt ute gör det rätt liten skillnad.

Vi experimenterade lite med att blanda in ljuset från gatlyktor, skyltfönster (som i bilden ovan) och fick alltid med lite snygga bokeh-bollar från bilstrålkastare. Det hade såklart gått att utveckla det här mer genom att sätta något färgfilter på blixten om man vill få fram en annan blandning av ljus på personen kontra bakgrunden, men det här var ett rätt snabbt jobb.

Många gånger är ju reportagebilder just såhär, en person i en miljö som känns naturlig på något vis, och av någon märklig anledning ger kamerablixtens automatiska ljus en ljussättning som känns just naturlig. Vet inte riktigt varför, men det kanske är för att man har sett så många bilder som är såhär.

Hade vi lyckats boka in fotograferingen en timme eller två tidigare skulle vi kunnat få med ljuset med solnedgången, men sån tur har man inte alltid. Tyvärr.

Det skönaste med den här typen av fotografering är att jag blir en helt annan typ av fotograf när jag inte behöver bry mig om något annat än att hitta en bakgrund och trycka på knappen. Resten av tiden kan jag ägna åt att prata med den som ska vara med på bilden eller hitta en bra komposition.

Allt behöver inte vara så avancerat alltid, det är lätt att glömma. Tycker jag.