≡ Meny
Fotograf Stefan Tell

Mitt mål med porträtt: Vändningen

Som fotograf och företagare får jag ibland frågan ”vad tycker du är roligast med ditt jobb?”. Många gånger har jag blivit lite ställd och svarat något osammanhängande om att träffa trevliga människor, få en snabbtitt in i andras yrkesliv etc. Vilket inte är osant.

Men egentligen är svaret enklare, det är vändningen som oftast är både utmaningen och belöningen.

Våga och vilja, vilja och våga

Om den jag ska fotografera porträtt av inte vill har jag lika stora möjligheter att hjälpa till som en tandläkare med en patient som vägrar öppna munnen. De kunde lika gärna haft en papperspåse på huvudet.

Visst, man kan råka fånga ett bra ögonblick. Men att försöka försörja sig på att ”råka” göra saker är vanskligt.

Kan jag däremot få dem att släppa tanken att det inte kommer bli bra, för att det aldrig har blivit bra, är jag en bit på väg.

Att fotografera någon som gör något och få det att bli bra är ingen konst. T ex mitt i ett arbetsmoment för en kock eller kontorsperson i ett möte. Tar man bara tillräckligt många bilder och de glömmer kameran kommer någon bild till slut funka.

Att fotografera någon som inte gör något, och absolut inte glömmer bort att de står framför en kamera, det är en utmaning.

Åtminstone så länge de varken vill eller vågar.

Porträtträdsla är på riktigt

Det kanske finns ett latinskt namn för porträttskräck, kamerarädsla, kameraskräck eller vad man ska kalla det. Men jag har inte hittat något hittills. Närmaste är väl ”camera-shy” på engelska.

”Shy” betyder ju blyg, och det kanske är någon slags blyghet? Men förklaringen beskriver det som ett ogillande. Då är helt plötsligt väldigt många kamerarädda, skulle jag säga.

Förväntan försvårar porträttet

Jag fotograferar mest porträtt åt företag och det är väldigt sällan solklart för personalen hur arbetsgivaren vill ha dem.

I de fall när moodboards finns med i leken skulle man kunna tro att alla vill att de anställda ska se ut som amerikanska fotomodeller och jobba på luftiga, moderna kontor i Kalifornien. Med glasväggar och leenden överallt, inte en enda kamerablyg anställd.

Med en sådan förväntan på sina axlar förstår jag att många i personalen känner sig aningens pressade.

Kunden kan mjuka upp

Här kan beställaren hjälpa till väldigt mycket. Om inte den som ska fotograferas och har beställt porträttet är samma person dvs. Gäller uppdraget för fotografen t ex personalfotografering, vinner man enormt på att kommunicera tydligt vad företaget vill med detta.

”Alla behöver inte le”, och ”vi ska bara visa upp hur vi ser ut” kan göra att många slappnar av lite.

Att förklara för de som ska bli fotograferade och kanske visa skisser på hur bilderna ska användas underlättar inte bara. Det är också snällt.

Undviker man att använda polerade skissbilder från bildbyråer kan det också hjälpa till att få personalen att slappna av. Använd hellre exempelporträtt från den fotograf ni har valt att anlita.

Vill du ha fler tips inför personalfotograferingen finns det här.

Hur omvänder man skeptiker?

Det är ju den stora frågan. För att ignorera modellens tvivel är inte särskilt trevligt, eller smart. Men jag brukar heller inte låta konversationen stanna för länge på det ämnet. Inte så det blir mer negativt laddat i alla fall.

Däremot brukar jag i princip alltid ge dem rätt i att bli fotograferad kanske inte är det roligaste som finns för alla i hela världen. För det är ju exakt som det är. Den som står framför mig tycker ju inte det.

Vi har båda ett jobb att göra

Ibland kan det vara en liten uppförsbacke, och ibland ska man även dra en person uppför denna backe, och de har hälarna i marken. (Ibland har de kanske jobbat hela dagen och grävt en grop också). Då brukar jag försöka vara extremt supertydlig.

För de har fått i uppdrag som anställda att ställa upp på porträttfotografering, och jag har fått i uppdrag att genomföra den. Tar man bort mig eller den framför kameran blir det inget. Då har vi båda misslyckats med det jobb vi hade att sköta.

Här finns det möjlighet för beställare att vara aningens smidigare ibland. Informera först ordentligt personalen vad som önskas, men om möjligt, ge även utrymme för att kanske inte låsa porträtten helt. Det kanske är ok om inte alla står vridna åt samma håll? Det kanske är ok om inte alla behöver le? Det kanske är ok om man får vara lite som man vill.

Eller inte, fast då gynnar det alla om att det är så av en god anledning.

Det här blir fantastiskt

En mening jag säger rätt ofta, och jag menar den i princip alltid. För när personen framför kameran inser att det bästa de kan göra av situationen är att göra sitt bästa, och jag gör mitt bästa, då blir det så.

Sen kan man diskutera om en vit vägg med en person framför ska klassas som fantastiskt, men det sitter ju i detaljerna. Ser personen inte livrädd ut, har ansträngt sig och presterat sitt trevligaste yttre blir det bra. Det var inte meningen alltid att skapa ett konstverk, utan att ta ett bra porträtt på någon som kanske inte alls ville det.

Lyssna på fotografen

Ibland kan jag nästan bli lite generad när folk säger ”…men du är ju expert, så du vet ju bäst…”. Det är både sant och helt oviktigt.

Det viktiga är att personen jag fotograferar porträtt av blir nöjd, om jag som fotograf är nöjd blir det en fin bonus. Jag vet kanske bäst om vissa saker, men ”modellen” är den enda som vet om den gillar porträttet eller inte.

Däremot kan jag ett och annat om ljussättning, fotografering och porträtt. Där hjälper jag mer än gärna till med min erfarenhet. För personen framför mig är inte den första (eller den sista) som upplever det som en uppförsbacke att få till posering och minspel rätt.

När jag föreslår saker, vissa kan nog uppfatta det som att jag ger instruktioner, är det för att prova olika vinklar, poser och annat i samspel med den studiomiljö och det ljus jag har byggt upp. Det finns en tanke bakom det hela, och är det ett bra samarbete mellan modell och fotograf blir det i princip alltid bra till slut.

Alla de saker jag säger har en poäng, och det är att utforska alla möjligheter så chanserna att få till ett bra porträtt maximeras på den tid vi har. ”Lyft hakan lite”, ”sträck på dig”, ”prova att peka näsan några millimeter åt vänster (för dig)”, ”sätt händerna i fickorna”, ”blunda och le” och massor med andra saker kommer de höra.

Lyssnar de och försöker göra som jag föreslår har vi genast massor med fler varianter att välja bland. För vem vet egentligen exakt hur de ska stå och se ut för att det ska bli ett bra porträtt, och finns det bara ett rätt sätt?

Efter vändningen

I mitt yrke som porträttfotograf är det faktiskt få saker som slår att se hur glad någon kan bli av att vara nöjd med sitt porträtt. Det är lite som när barnen ska vaccinera sig och förvånat frågar om de är klara eftersom de knappt märkte att de fick en spruta i armen.

Mitt jobb går mycket ut på att distrahera, men samtidigt hela tiden analysera och fundera på hur just den personen framför kameran kan bli så bra det bara går på bild.

Utan att det känns alldeles för konstlat och tillgjort.

Sen är det just det tillgjorda som jag ibland behöver få fram, för om man inte gör något framför en kamera ser många lätt lite buttra ut. Det gäller speciellt för mig. Då krävs det 15-30% mer leende, eller något.

Hursomhelst, till dig som undrade vad som driver mig som porträttfotograf så är detta mitt svar.

Vändningen är min belöning. Har du tänkt på vilken din är?

/Stefan

0 comments… add one

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.