Att fotografera barn är nog lite som att fotografera lejon, de blir bäst när de är i sin naturliga miljö. Inte en tanke på att det står en fotograf där och har idéer om hur slutresultatet ska bli.
Denna fotografering av författarporträtt med duon Per Bengtsson och Per Gustavsson var ganska exakt så. Vi omfamnade kaoset, och uppmuntrade det.
Vi fick låna ett lekrum av en förskola och där satte jag upp en ljussättning delvis baserad på det ljus jag ville uppnå men också med en tanke att det vore bra om den inte välte omkull i stormen.
Tre blixtar som fönsterljus
Rummet vi fick låna var rymligt, och hade förvånansvärt högt i tak. Längs med väggen till vänster var det fyra fönster. Utanför var det snöblask och grått.
Jag hade någon slags aning om att det inte skulle gå att regissera de på bild, förutom kanske två av dem, så jag satsade på ett förlåtande ljus. Men så att det i alla fall upplevdes som de kom från en sida.
Huvudljuset som skapade kontrast var en Profoto B2 med en vit OCF Beauty Dish ganska högt upp. För att ljuset inte skulle bli onödigt kargt och skarpt, lättade jag upp det med en Profoto B1 och ett stort paraply med vit insida och diffusionsduk.
Då kunde personerna på bild vara vända åt lite olika håll men ändå inte bli helt skuggiga.
Profoto A1 som kantljus
För att inte allt skulle smälta samman i en enda klump satte jag en Profoto A1 i hörnet av rummet riktad nästan mot kameran.
Alla stativ och blixtar var långt utanför epicenter på detta uppmuntrade kaos som följde. Per och Per placerade jag på en bänk i mitten. Omringade av leksaker och förskolepedagoger utanför bild som fyllde på med ballonger och annat.
Raka motsatsen till styrelseporträtt
Arbetet med författarporträtten började ungefär som när man ska fotografera en styrelse. Lite trevande och kontrollerat.
Men, till skillnad från styrelsemedlemmar glömde dagens modeller att jag var i rummet rätt fort. Eventuella önskemål och instruktioner löstes genom att slänga en attraktiv leksak ungefär där man behövde fylla på med statister.
En av de bästa sakerna med att ha barn på bild är att man oftast får oändlig variation utan problem. Jag minns inte hur många bilder jag tog den här dagen, men ingen var den andra lik.
Också en sak som är raka motsatsen till styrelseporträtt.
Sen kan jag fortfarande fascineras över hur otroligt snabbt barnen vande sig vid att vi var en del av deras habitat. En bänk mitt där de ska leka med två gubbar som bara sitter!? En annan gubbe som pekar och får saker att blixtra!?
Jag är lite osäker på om de ens märkte att vi var där efter ett tag.
Per och Per kommer med sin första bok tillsammans efter sommaren, på Bonnier Carlsen, ”Knotan kastar” heter den och passar 0-3 år.
/Stefan
