≡ Meny
Fotograf Stefan Tell

Jacqueline Woodson, författarporträtt

Jacqueline Woodson är 2018 års mottagare av Astrid Lindgrens Minnespris (ALMA, eller Astrid Lindgren Memorial Award som det heter förkortat och på engelska). Jag har följt henne som fotograf under pristagarveckan i Stockholm.

Uppdraget har som vanligt varierat från skolbesök med hänsyn till några som inte får vara med på bild, till föreläsning på scen, författarsamtal och avslutas med prisutdelning i Konserthuset vid Hötorget i Stockholm.

Här tänkte jag lite snabbt visa hur det kan gå när de nittio minuter för fotografering av pressbilder plötsligt krymps ner till tjugo. Och hur modern teknik, viss vana och lite tur med vädret kan lösa det.

Enklast möjliga utrustning för pressbilder

Den stora skillnaden på nittio minuter för fotografering av utomhusporträtt och tjugo är antalet ”locations” man hinner med. Jacqueline var så otroligt van vid att fotograferas att den biten aldrig blev något problem. Jag kan nog säga att varenda bild jag tog på henne är värd att publicera.

För att minimera tid jag behövde lägga på ljussättning körde jag samma ljus på alla porträtt, i princip. Istället för att variera med ljussättning fick miljö, posering och uttryck räcka.

En Profoto B1 med ett tillräckligt rejält stativ och ett Deep Umbrella Medium White plus diffusionsduk gjorde det lätt att få ett säkert ljus som funkar i nästan alla situationer. Enkelt att bära med sig också. Kameror och objektiv hade jag i ryggsäcken.

God planering sparar tid

Som det så ofta är, och denna gång mer än annars, har jag möjlighet att lägga mer tid än modellen. Den tiden lägger jag helst på att gå en lagom runda för att se vilka bakgrunder och miljöer man kan få till på minsta möjliga förflyttning.

Första anhalten blev ett träd där solen från klarblå himmel sken ner genom bladverket. Ett sånt där typiskt ljus som ser otroligt bra ut för ögat men ofta kräver lite mer förberedelser för att bli bra även på bilderna i kameran.

Bilden ovan är hur ett träd på Skeppsholmen ser ut när bara solen sköter ljussättningen. Ingen blixt än.

Exponera alltid bakgrunden först

Med så fin natur det finns i Sverige nu ville jag gärna få med blå himmel och grönskan. Jag ville samtidigt se vilka vinklar framför trädet som var användbara.

En Profoto B1 med blixtparaply från vänster som upplättning fick trädet att se lite platt ut. Jag ville ju inte heller förlora alla fina solfläckar som fanns där.

Vrid på blixtparaplyet

Fotograferar man med bara en blixt och ett blixtparaply är det enklaste sättet alltid att få mer kontrast att vrida blixten. Det är väldigt sällan jag använder blixt med softbox eller paraply rakt på.

I det här fallet stod som sagt min Profoto B1 till vänster om mig, nu vriden nästan så ljuset pekade till höger i bild.

High-Speed Sync och sol

Med en B1 och slutartid på 1/1250s – 1/1600s samt bländare f/2.8 försvann inte solfläckarna men samtidigt fick jag in lite ljus i skuggorna för att kontrasten inte blev för stor.

Även om det här gjordes på väldigt kort tid kan jag såhär i efterhand inte komma på hur jag hade kunnat förbättra det nämnvärt om jag stått där längre.

Utnyttja platsen maximalt

För att klämma ut allt ur mina tjugo minuter hade jag redan innan kollat olika vinklar på de platser jag valt ut. Det första trädet hade ett byggplank bakom sig åt höger som skuggorna föll fint på.

En snabb förflyttning av blixten plus stativ och paraply till högersidan gjorde att ljussättningen blev något helt annat. En hyfsat stor del av bilden är dessutom lagom mjuk för att kunna lägga text på om man vill i efterhand.

Solen som hårljus i porträtt

Apropå byggplank blev den platsen några meter bort perfekt för porträtt mot lite mer neutral bakgrund. Där ställde jag Jacqueline Woodson med solen i ryggen av två skäl. Hon behövde inte kisa med solen i ögonen och sen blev det ett fint hårljus i hennes fantastiska frisyr. Plus lite ljus på axlar och sidorna.

Samma ljussättning här, en Profoto B1 med blixtparaply. Istället för att ändra exponeringsinställningarna i kameran som stod på 1/1600s och bländare 2.8 flyttade jag snabbt blixtstativet lagom nära.

En av de stora fördelarna när man använder en hyfsat stor ljuskälla är att man kan låta modellen stå kvar på sin plats. Då går det enkelt att få till variation genom att själv gå några steg hit eller dit.

Sen kan man alltid också variera med utsnitt och vinklar. Plus såklart efterbehandling, även om alla bilder här bara har fått lättare fix i Lightroom utan några jätteförändringar.

Några meter bort från byggplanket står ett fint gammalt tegelhus. Det är alltid tacksamt att ha med på något sätt, men jag hade samtidigt några till bakgrunder kvar på listan som jag ville hinna med.

Samma sak här, placera blixten på stativet lagom nära, vrid lite och gå något steg hit eller dit för att få till rätt inramning.

När ljuset nästan inte räcker till

De renoverar kajerna på Skeppsholmen vilket gör det knepigare att få med Vasamuseet eller Gröna Lund i bakgrunden som jag lyckats med tidigare år. Så jag hade tittat ut en bänk på andra sidan ön.

Där finns ingen skugga och ljuset är överallt. Första platsen fick hon sitta vänd från solen vilket gjorde att det var otroligt ljust i bakgrunden. Men det var fint, så jag försökte få det att fungera ändå. På bilden ovan står blixten lite för långt bort, men med full effekt.

Nackdelen med en stor ljusmodifierare är att den lätt kan vara i vägen, åtminstone så jag gillar att ljussätta. Här är den så nära jag bara kunde få den, stativets ben stod nästan på Jacquelines fötter.

Sen är jag lite osäker på hur mycket av ljuset i hennes ansikte som kommer från blixten och hur mycket som är solljus reflekterat i diffusionsmaterialet på paraplyet?

Lite hjälp från en dammig väg

Det var inte mycket trafik här på strandpromenaden, men några taxibilar åkte förbi. Varje gång med en moln av damm efter sig. På några bilder hjälpte det till med för att få en lite disigare och rökigare bakgrund. Sen måste jag erkänna att bilden ovan inte har någon som helst vinjettering tillagd i Lightroom medan den ovanför har ganska mycket sånt för att skapa olika känsla och slutresultat.

Låt modellen sitta kvar

Här använde jag mig av samma teknik som vid trädet, dvs lät Jacqueline sitta kvar men flyttade mig själv och blixten. Resultatet blev en lite annan bakgrund och ett lite annat porträtt.

Medljus eller motljus i porträtt

Motljus är oftast fint i porträtt, men nackdelen när det är så otroligt soligt är just att det blir en så ljus bakgrund för det mesta.

Eftersom det var svårt att komma åt kajen på andra sidan, plus att det skulle tagit för mycket tid att också gå dit, provade jag några bilder med solen i ryggen på mig.

Resultatet blir lite färg i himlen men kanske lite rörigare bakgrund här. Plus en modell som tvingas kisa lite.

Just för denna bild hade det varit en poäng med någon slags flaggning av solljuset, men det hanns tyvärr inte med.

Några porträtt i bil

Med BMW som sponsor sedan många år tillbaka ser vi alltid till att fotografera årets pristagare i och kring sponsorbilen.

Tidspressen plus renoveringen av Skeppsholmen tillät tyvärr inte någon mer förflyttning, så det här fick bli de sista bilderna innan de skulle åka iväg till nästa evenemang i kalendern.

Vis av erfarenhet från tidigare år förlitar jag mig inte bara på solen när dessa porträtt ska göras. Sen tar det inte många sekunder att ställa en blixt någonstans.

Man får bara vara lite försiktig med vinklarna när man fotograferar en mörk och blank bil, men det är ju samtidigt kul att se sig själv i reflektionerna på lacken.

Här blev det lite knivigt, så som bilen var parkerad. Jag hade gärna fått solen från ett annat håll, och kanske en bakgrund genom bilrutan som var lite mer tacksam.

Efter några försök med blixt och blixtparaply insåg jag att det här gjordes enklare med ett rent blixthuvud, så paraplyet togs bort. Sen fick jag experimentera lite med vinklar för att få in ljus mellan nackstöden från blixten som stod framför bilen och lyste in genom framrutan. På den sista bilden ser man även chaffören, vilket här var mer tur än skicklighet, men lite kul.

Tionde året som ALMA-fotograf

Jag har som sagt gjort detta många gånger nu, och fått äran att fotografera väldigt många trevliga och välförtjänta vinnare.

Det började med Tamerinstitutet för mig 2009 och har sedan fortsatt med Kitty Crowther, Shaun Tan, Guus Kuijer, Isol, Barbro Lindgren, PRAESA, Meg Rosoff, Wolf Erlbruch och nu Jacqueline Woodson.

När jag nu letade fram länkarna till gamla pressbilder jag fotograferat åt tidigare pristagare slog det mig hur jag ändå har utvecklats. Rätt kul att se på ett så långt samarbete.

De första åren förlitade jag mig på en kamera och kanske en reflexskärm, de var nog säkert med en vanlig kamerablixt i kameraväskan, men den satt alltid på kameran. Ingen Off-Camera Flash så långt ögat nådde.

Det var nog först med Shaun Tan jag började med blixtljus utomhus, då hade jag köpt min första batteridrivna blixt, en Profoto AcuteB 600R som utlöstes med en Pocket Wizard.

När det några år senare var dags för Barbro Lindgren att vinna experimenterade, Strobist-style, med Speedlights. Exakt varför jag valde en sådan framför min AcuteB minns jag inte.

Året efter, när PRAESA tog emot priset hade jag en Profoto B2 som var otroligt mycket smidigare, men då blåste det rätt mycket tyvärr.

Resterande har det varit B1 eller B2 hela vägen.

Efter så många år som fotograf med smidig utrustning där jag i princip alltid tar med mig någon form av blixtljus känner jag att jag måste hitta tillbaka till en kombination där jag får tvinga mig att fotografera i befintligt ljus oftare.

Det skadar som sagt aldrig med variation i bildleveranserna.

/Stefan

0 comments… add one

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.