Sara Stridsberg är en svensk författare och ledamot i Svenska Akademien, plus att hon är född samma år som jag. Det saknas inte direkt bra porträtt av henne, men jag klurade lite på vad jag tyckte man kunde komplettera med och gjorde en smart plan.
Jag gillar att vara förberedd, så min första ”setup” var klar innan hon kom. Det är den du ser resultatet av ovan. Efter vi hade utforskat den till fullo gjorde jag lite ändringar och fortsatte.
Bakom kulisserna i studion
Såhär såg det ut när jag fotograferade porträtt av Sara Stridsberg. Som vanligt inte speciellt snofsigt men väldigt funktionellt.
Huvudljuset som oftast var en Profoto B1 (kanske D1, minns inte riktigt) med en 150 cm softbox Octa och mjukraster. Från vänster men kraftigt upplättad av ett stort Deep Umbrella nästan bakom mig och kameran för att ta ner kontrasten.
Tingeltangel som dekor
Jag hade något som kanske kan vara en sån där sak man hänger i dörröppningar hemma för att få lite mer discokänsla liggandes. Kan ha köpts på Ikea, Jula, Clas Ohlson eller något sånt ställe. Den kändes perfekt för att få in lite annat i förgrund eller bakgrund.
Bokeh i förgrunden
Jag hängde upp den på ett stativ så det gick att flytta runt glimret efter behov. Några gånger provade jag att ha den framför Sara och fotografera genom och några gånger som en del av bakgrunden eller för att skapa mjuka skuggmönster.
Just det här är något jag måste påminna mig om att göra oftare, ha något på stativ som tar bryter upp ljuset. Det måste inte alltid vara ren rekvisita eller rök, det går utmärkt med lite tyg eller som i det här fallet, lite tingeltangel.
En smal bakgrund
Något som alltid är smart att ha är smala bakgrundspapper. Att byta färg på bakgrunden om man har de där superbreda, nästan tre meter, är inget man gör i ett nafs. De smalare bakgrunderna på 1,3 meter däremot går väldigt fort att byta och då gör man det.
När jag fotograferar porträtt brukar jag ofta förbereda två stativ med en ihoprullad bakgrund som jag snabbt kan dra fram. Som i bilden ovan med någon slags rostfärgad/brun sak.
Sen kan man alltid prova utan bakgrund men med lite saker som hänger, det gör att det känns aningens mindre platt. I bilden ovan har jag samma blixt bakom Sara på högersidan som tidigare gjorde bakgrunden blå men nu utan färgfilter.
Lite ljus på de silvriga hängande cirklarna blev en bra bakgrund. Jag hade dock hoppats på lite mer direktljus som reflekterades in i objektivet för sköna ljuseffekter, men det blev inte riktigt så.
Dags för dörröppningstricket
Ibland önskar jag att det fanns ett hus med massor av dörröppningar, då skulle jag kunnat fotografera alla mina porträtt där. Jag får dock nöja mig med att använda den vi har, men det går fortfarande att klämma ut lite variation ur den.
Mer exempel på porträtt i dörröppningar här förresten.
Här lät jag blixtsändaren sitta kvar på kameran och använde solljuset som naturligt huvudljus och blixtljuset inne i studion som bakgrundsljus. Det kan vara lite pyssligt att balansera det när dagsljuset varierar med moln och sånt, men det är det värt.
Ljusblänken i hennes ögon kommer från solen som studsar på fasaderna utanför studion, och det lite kallare ljuset från studion.
Skulle jag ha haft det här som huvudtema för fotograferingen hade jag kanske ha ökat kontrasten i porträtten med svarta flaggor lite.
Utsnitt och sånt
Sen är det alltid fascinerande att utforska hur bildens utsnitt förändrar upplevelsen av ljuset. Här är det inga större förändringar som har gjorts, mest byte från stående till liggande format och mer saker runt omkring i bilden.
Sara står troligtvis aningens närmare dörren som hjälper till att öka kontrasten på ena kinden, men för att allt inramas av lite mörkare toner blir hudtonerna lite mer kontrastrika. Eller jag upplever det så i alla fall.
Den här typen av fotograferingar där resultatet av den första ljussättningen justeras lite och sedan övergår i nästa som sedan justeras lite och övergår i nästa osv osv är bland det bästa jag vet.
Det tar lite tid att komma på vad jag ska börja med för att den uppställningen av blixtar och rekvisita ska kunna förvandlas till nästa ljussättning på bästa sätt. Men det brukar lösa sig.
För många år sedan kunde jag fastna i en ljussättning jag hade klurat ut, och sedan sitta med bilderna i datorn och inse att alla ser nästan exakt likadana ut. Det kämpar jag stenhårt för att det inte ska bli nuförtiden, mycket roligare att leverera variation, tycker jag.
