Vissa gillar att vara med på bild, andra skyr det som pesten och är väldigt tydliga med det (men kanske ändå innerst inne gillar att det finns bilder som visar att de har varit på ställen eller har sett annorlunda ut tidigare i livet?).
Själv är jag inte den som automatiskt blir bra på bild (min personliga åsikt, andra kanske tycker precis tvärtom?), om man ska utgå från termen ”fotogenisk” som många brukar ta upp när det finns en kamera med i sammanhanget.
Jag har inget tandkrämsleende jag kan slå på utan att anstränga mig, sen har jag nog vissa vinklar som funkar bättre och viss ljussättning som jag gillar bättre än andra, men så är det nog för alla.
”Det är väl så jag ser ut”
En klassisk kommentar i porträttstudion, kanske den vanligaste, näst efter ”jag går hellre till tandläkaren” som jag har fått höra väldigt ofta (sen brukar de kanske bli nöjda ändå, och ont gjorde det inte).
Jag ser ut som jag gör, och för varje år som går gillar jag det mer och mer, sen har jag defintivt inte lika lätt att få fram ett fint leende som t ex min fru eller mina barn. Men det spelar ingen roll.
Ett leende är ett billigt sätt att förbättra sitt utseende
Ett klassiskt citat jag inte riktigt vet vem som först sa, och orkar inte riktigt googla efter ”a smile is a cheap way of improving your looks” eller något i den stilen som originalet lyder.
Men så är det ju, alla kan le, lite i alla fall. Eller inte. Det blir porträtt även utan leende, man behöver kanske inte se arg eller plågad ut, om man inte vill att det ska se så ut. Sen är kanske vissa snyggare när de inte ler, om det är snyggheten som är målet?
Jag har nog valt taktiken att kapitulera helt, som fotograf och alltid den i familjen/släkten som oftast har med kamera är jag samtidigt den som är med minst på bild. Hellre vara med på bild än inte, oavsett om jag blir ”snygg” eller inte.
Efter tusentals testbilder i studion medan man arrangerar ljussättningen inför en fotografering åt någon kund har jag tusentals testbilder där jag mest står och ser lite sur ut. Jag borde ha sparat dem och gjort en utställning, men så smart var jag inte.
Öva porträtt, vänj dig vid ditt ansikte
Lite som fotomodeller som gärna bör ha koll på vinklar och leta efter ljuset och såklart en massa andra saker, kan man själv fundera på vad man gillar i de porträtt av en själv man gillar.
Är det minen, eller vinkeln, eller ljussättningen?
För min egen del har jag ett ganska assymetriskt ansikte (som ungefär alla i hela världen har), lite tunnare hår på vissa ställen, sned näsa (den var ännu snedare förut innan jag opererade den), kanske inte dubbelhaka men i alla fall inte världens tydligaste käklinje under hakan och ett leende som sällan visar så många tänder.
Lägg sen till lite hålögdhet i perioder (småbarnsår eller tilltagande ålder?) plus rödflammiga kinder, en lite platt profil och otroligt olika utseende beroende på vilken sida jag fotograferas från.
Men det spelar ingen roll. Inte för mig längre i alla fall.
Var inte för hård mot dig själv
Det tror jag är det bästa man kan göra, inte tänka att man ska se ut som på den där bilden från midsommar 2005 när man var solbränd och utvilad och yngre och glad.
Nu är jag glad, ser äldre ut, det är 2016, jag ser ut såhär och gillar det. Ibland ler jag, ibland inte. Och jag kan alltid ta ett nytt porträtt, ungefär som att man kan klippa sig om ett tag om den senaste frisyren inte blev som man hade tänkt.
För mig har nyckeln varit att vilja gilla mitt porträtt, att anstränga mig för att det ska bli ett bra porträtt och acceptera att det blir som det blir utifrån förutsättningarna. Kan man påverka dem positivt, bra. Kan man inte det, gör det bästa av saken.
Gamla läsare av den här bloggen kan finna en liten förklaring till varför jag är med mer mitt gamla ansikte nu än för några år sedan, och här har ni svaret.
Jag gillar mina porträtt, nästan alla av dem. För att jag vill det.
