≡ Meny
Fotograf Stefan Tell

Ett sätt jag sparat tid på

spara-tid-i-urval-av-bilder-till-kund

Det finns många sätt att göra sitt jobb snabbare, många handlar om att bara bli snabbare på det man gör. Sen finns det andra sätt som mer handlar om att ändra sitt sätt att jobb.

Ta urvalsprocessen av bilder t ex, eller gallring, eller ”gå igenom onödigt många bilder i datorn för att slänga alla som är nästan likadana”. Med digitalkameror försvann lite av begränsningen i att behöva se till att varje bild blev bra, och vips står man där med minneskort fulla av bilder man aldrig hade tagit om man fotograferat med film.

Radera bilder direkt i kameran

När jag fotograferar personalporträtt, vilket jag gör rätt ofta, varierar det oerhört mycket från person till person, men också beroende på vilken kund det är hur många bilder jag tar per anställd.

Personalfotografering kan bli flera minneskort fulla av nästan identiska bilder för att man vill ge personen man fotograferar alla chanser att bli bra på bild, tar man det sedan multiplicerat med åttio anställda blir fem bilder extra per anställd genast 400 RAW-filer som ska importeras, processas och man ska gå igenom.

Där är ”radera direkt i kameran” ett ovärderligt trick som jag försöker göra så mycket jag bara kan medan jag fotograferar (ibland för att personen säger ”usch, den kan du ta bort direkt, eller för att jag tänker ”usch, den tar jag bort direkt”). Eller så tar jag mig tid i en paus för att hitta blinkningar, dubletter och allt annat jag med största sannorlikhet skulle radera senare i datorn.

Då kan antalet bilder snabbt krympa med 50% om man jobbar snabbt. Och det sparar tid i datorn efteråt. Hur lång tid tar det att importera dubbelt så många bilder, hur lång tid tar det för Lightroom att göra förhandsvisningar av dubbelt så många bilder, och hur tråkigt är det inte att vänta och sedan gå igenom dubbelt så många bilder?

Eller så gör man precis tvärt om

Förut satte jag någon slags stolthet i att visa upp så få porträtt det bara gick till kunder så de fick det så enkelt för sig som möjligt. Tyvärr är det samtidigt lite problem med det arbetssättet.

Ibland kunde jag bestämma mig för att varje person skulle få fem eller sex eller åtta bilder att välja på vardera. Vissa fick man rensa rätt hårt, andra fick åtta stycken identiska bilder.

Sen kommer problematiken med att man kanske tar bort någon bild de kanske gillade medan jag tyckte var för skuggig eller konstig vinkel på, porträtt är ju en smaksak.

I något fall återkom kunden och undrade var de där bra bilderna de hade sett i kameran tagit vägen?

Hårddiskar är billiga

För att komma till poängen med att göra tvärt om.

Numera gör jag det betydligt enklare för mig, och ingen har direkt klagat. Jag tar bort bilder som inte går att använda (om jag inte redan hunnit radera dem i kameran) och visar upp resten för kunden.

Det kan bli femtio snarlika bilder på en person, men det återspeglar också hur det var i studion. De ville att jag skulle ta femtio snarlika bilder, så jag gjorde det.

Genom att inte lägga så mycket tid på att gallra urvalet sparar jag numera så mycket tid att jag knappt vet hur mycket det är. Otroligt mycket kan jag i alla fall säga.

Visst, hårddiskarna fylls upp snabbare och det tar längre tid för Lightroom att göra urvalsgallerier, men min tid sparar jag. Och det är värt mycket på alla möjliga sätt.

Fördelar och nackdelar

Hade jag frågat mig själv för något år sedan vad jag tyckte om den här taktiken skulle jag nog fnyst och tyckt jag var lat och inte gjorde mitt jobb gentemot kunden.

(och gjorde deras jobb med urval jobbigare)

Men jag tycker fördelarna uppväger nackdelarna.

Jag jobbar snabbare och kan snabbare få iväg ett urval till kunden. Visst, de får fler att välja mellan, men det är något som uppskattas också.

Nu råkar jag inte radera deras favoritbild heller.

Några undantag, eller många

Värt att notera är att det här är ett arbetssätt jag mest applicerar på stora personalfotograferingar, gäller det pressbilder eller andra typer av porträtt till reportage m.m. ser jag en stor poäng att inte späda ut känslan genom att ha med för mycket som ser likadant ut.

Sen blir det också enklare att visa arbetsinsatsen för beställaren som kanske inte var med på fotograferingen. Apropå frågan ”Tvåtusen kronor för ett porträtt?!?” som dyker upp ibland.

Jag är glad att jag tog det här beslutet när jag gjorde det. Att hårddiskarna fylls snabbare och att datorn får arbeta mer är helt okej eftersom jag kan göra mitt jobb mer effektivt under tiden.

Men det skadar såklart inte att begränsa urvalet när man kan, t ex i fotostudion eller rensa på minneskortet direkt.

Hur gör du förresten? Skriv gärna en kommentar.

Comments on this entry are closed.

  • Michael Levin 26 oktober, 2015, 12:27

    Hej Stefan,
    Jag tycker att du gör helt rätt, d.v.s NU.
    Tidigare har jag själv tänkt att jag ska välja ut, för att förenkla för kunden och även för att jag tänkt att skicka ”många” bilder känns oproffsigt eller nåt sånt men det tycker jag inte längre. (så länge de håller hög kvalitet och inte är föööör många bilder)
    Det var nyligen jag själv bytte tankesätt.

    Att välja bort de bilder som helt enkelt inte ska finnas går ju snabbt, och att sen snabbare kunna skicka iväg bilder till kund för att själv få välja. Får man då tillbaka ett svar snabbt så är bilderna ofta levererade och fakturerade innan man tidigare hade hunnit bli klar med urvalsprocessen och dessutom är båda parter nöjda.

    Det senaste jobbet jag hade precis innan jag gick över till detta var att jag skulle fota ”naturliga bilder i kontorsmiljö på fem personer som inte skulle ha ett möte utan bara umgås”. :)
    Det gick jättebra, vi fotade i nästan 1 timma och jag tog ca 350 bilder totalt.
    Vi valde ut 5 bilder på plats, från kameran. (de önskade inte fler)
    Jag levererade dessa.
    Fick frågan ”Är detta allt som vi fick ut av nästan en timma?”
    Jag svarade: -Nej, självklart inte och laddade upp alla 350 bilder där de själva kunde titta och välja ut.
    Fick ett väldigt snabbt svar tillbaka: De här första fem bilderna blir jättebra.

    Det visade väl egentligen att de inte orkade gå igenom alla, men också att de bilder jag (tillsammans med dem) valt ut från början var bra.
    Då tänkte jag att det inte är så farligt att skicka bilder men samtidigt att de stillar deras funderingar samt underlättar för mig väldigt mycket om jag inte behöver välja ut, färdigställa och leverera och SEN få frågan.
    För att gå tillbaka, att välja ut ”några till” och fixa för att skicka och sen få till svar att man kör med de första är helt onödigt.
    Det finns säkert många olika sätt men detta passar i alla fall mig, just nu. =)

    Tack för att du fortsätter med bra inlägg.

    Ha det gott!

    • Stefan Tell 27 oktober, 2015, 00:11

      Tack,
      det är ju just det. Att visa upp mycket har sina poänger på många sätt, annars blir det lätt som du säger, att de väljer en bild och tänker att ”det var ju enkelt”. Sen går det otroligt mycket fortare och det är värt otroligt mycket. För alla inblandade.

  • Jan Bulér 27 oktober, 2015, 07:58

    Det är lite liknande sätt som jag jobbar på när jag är ute på sportfotouppdrag och det är snabb bildleverans till byrån som gäller.

    Dock raderar jag inte bilder på kortet utan låser de som verkar intressanta. Sen använder jag Photo Mechanic för att snabbt bara läsa in låsta bilder i t ex en periodpaus. Gör sen ett snabbt urval från dessa, redigerar och skickar och är sen redo för nästa period/halvlek.

    Fördelen med att låsa istället för att radera är att bilderna finns kvar på minneskorten och att jag kan gå tillbaka till dem efter matchen om der skulle behövas. T ex om det hänt något speciellt senare i matchen så kan jag leta fram en bild på inblandade spelare.

    Kanske inte riktigt samma situation som vid exempelvis personalfoto men det är så många sportfotografer jobbar.

    • Stefan Tell 27 oktober, 2015, 09:46

      Jan, låsa bilderna är såklart lite tryggare på många sätt. Det hade ju varit förnämligt om kameror (Nikon för min del) hade lite mer funktioner på den här biten idag. T ex att dölja bilder eller stjärnmarkera. Det är ju rätt skönt att snabbt kunna sortera i kameran för att se om man har ett bra urval, t ex visa kunden direkt vilka som blev bra och dölja resten.

  • David Bicho 27 oktober, 2015, 16:58

    Samma här. Jag levererar stora urvalskartor och ser enbart fördelar. Vad gäller hårddiskutrymme så finns det egentligen bara ett problem, och det är när man hamnar i ”skarven” mellan 2 hårddiskar så man har aktiva projekt på två hårddiskar åt gången. Ibland fler. Det är meckigt.

    Jag har löst det genom att fysiskt separera råfiler från arbetsfiler. Jag har alltså hårddiskar som enbart innehåller råfiler. De blir fulla fort. Hårddiskarna med ”resten” blir inte på långa vägar fulla lika fort, och det fina i kråksången är det är nästan uteslutande dessa diskar man behöver jobba mot. Här ligger alltså alla lågupplösta urvalskartor, alla arbetsfiler, alla bearbetade versioner etc och även alla lightroomkataloger (eftersom jag jobbar med en separat katalog per kund).

    Behöver jag dra fram en ny högupplöst bild från en ”gammal” kontaktkarta så pekar Lightroom-katalogen på rätt hårddisk med råfilerna och det är därför lätt att hitta. Bara å plugga i den disken å köra.

    • David Bicho 22 maj, 2018, 13:04

      Ramlade på denna artikel och tyckte den var lysande, och tänkte skriva en kommentar. Så ser jag att jag redan gjort det, och detta för 3 år sen :). Tänkte att det kanske är intressant att veta att jag fortfarande jobbar på samma sätt – levererar urvalskartor med i princip alla bilder. Tid är allt.

  • David Bicho 22 maj, 2018, 13:10

    Jag använder Smugmug för urvalskartor, och funderar på hur man smidigast GDPRifierar detta? Urvalskartor av företagsgigg är ju både megakommersiellt samtidigt som det inte finns något uttalat medgivande att de skall ligga på nätet. Företagsporträtt har ju ett uppenbart medgivande, eller i alla fall kännedom om sin medverkan men när man fotograferar event/lifestyle/miljöbilder åt företag så kan det vara väldigt mycket folk med på bild som knappt reflekterat över vad som hänt när man fotograferar. Fortfarande lika mega-kommersiellt, fortfarande lika mycket lagrad personuppgift. Känns som att detta är en gråzon som kan komma att kosta någon 20 miljoner euro eller vad det nu va böteslappen dikterar.