Studioporträtt med ljusets konstiga kant

Bland det roligaste med ljussättning, eller kanske åtminstone det mest kreativa, är att ta något som kanske varit ett problem man har fått hantera och istället göra det till själva ljuset. Eller effekten.

När jag använder ljusmodifierare på blixtarna, vilket är i princip alltid, brukar jag vrida och vända på blixten (tillsammans med softboxen, eller paraplyet, eller vad jag nu använder) tills ljuset ser ut som jag vill. Ofta har jag någon slags idé jag försöker förverkliga, men ibland händer något oväntat som sen blir grejen.

Just den här fotograferingen, eller åtminstone porträttet ovan på Filippa Widlund, är snarare resultatet av en sidoeffekt jag sett många gånger men försökt få bort. Nu gjorde jag tvärtom.

Såhär använder jag alltid min stora 150 cm Profoto softbox Octa, med inre diffusionsduken på men utan den yttre. Jag började använda den med båda lager diffusion, men sen tog jag av den yttre för att få lite mer krispighet i ljuset och så har den sedan använts.

Fördelarna är att jag gillar det här ljuset bättre, det har lite mer en karaktär jag gillar helt enkelt, plus att den blir lättare att hantera då man slipper fippla med den yttre duken som kanske ramlar av när man monterar ner den i väskan.

Nackdelen är som de fina små händerna pekar ut i bilden ovan, att den inre diffusionsduken inte sluter helt tätt mot kanterna, det finns små springor runt hela softboxen där det kommer ut odiffuserat ljus direkt från blixten, och det är ganska mycket skarpare än det som finns i mitten.

Det ljuset kommer alltid ut från en viss vinkel och man ser direkt om det träffar bakgrunden, och kan kompensera för det. Antingen genom att vrida blixten och softboxen aningens eller genom att flagga bort det ljuset. Vad jag gör av det brukar variera.

Den här fotograferingen var det väldigt avsiktligt, Filippa fick ställa sig vid vår nymålade vägg i fotostudion, som nu är fint neutralt grå, och jag ställde blixten bredvid, vinklad så spilljuset som kom ut genom klipporna bildade ett fint mönster på väggen samtidigt som det gav ett fint porträttljus i ansiktet. Upplättningen kommer från vår vita rundfond på vänster sida om kameran.

Här är ett exempel på porträtt från lite tidigare under fotograferingen där vi hade en röd pappersbakgrund och jag lät vinkeln på softboxen vara precis så att ljusglappet hamnade på bakgrunden. I vanliga fall om jag vill få en jämn ton på bakgrunden ser jag till att vinkeln inte är så. Eller ställer något i vägen så jag slipper få spillet där.

Och till sist ett porträtt där det där spillet från softboxen inte syns i bild, men däremot en skugga från den svarta vikvägg som står höger om Filippa sett från kameran.

Egentligen borde man ha en modell som är expert på att stå blixtstilla och göra såhär med alla ljusmodifierare för att hitta vinklar som ger exakt det finaste ljuset. För det är ju lätt att bara använda det man är bekväm och bra med på exakt de sätt man är van att göra saker på.

Fast det varierar ju såklart så otroligt mycket med modell och bakgrund och andra ljuskällor att det skulle vara meningslöst. Bättre att prova sig fram litegrann varje dag för att upptäcka nya sätt att använda sig av gamla saker. Det är ju kul att bli överraskad också.