≡ Meny
Fotograf Stefan Tell

Mitt vanligaste porträtt

Tjusigt porträtt av dam med fint blänk i ögonen. Fotograf Stefan Tell

Om en robot skulle gå igenom mina porträtt och göra någon slags modell för hur de ser ut i snitt skulle det bli något i den här stilen. Ett lite tajtare än bröstporträtt, kanske att jag har fotograferat med mer luft omkring från början men sedan beskurit ner till det här formatet.

En variant i halvfigur hade sett ut ungefär såhär.

Ibland går jag närmare och ibland lite längre ifrån. För fotografering av flera personer vid samma tillfälle eller till samma ändamål, t ex personalfotografering, brukar jag ta ett eller två steg tillbaka för att få lite mån att beskära.

Mycket i det här inlägget blev saker som har att göra med att ta porträtt av många olika personer med olika utseenden, men ändå få till någon slags röd tråd för att de ska se bra ut ihop. Hade det varit individuella porträtt till andra sammanhang tar jag ut svängarna aningens mer och gör något speciellt, men när jag håller mig till någon slags mall stämmer följande saker in på rätt många av dem.

Ungefär såhär brukar det se ut, om jag kör på ett vinnande koncept, eller kanske bara tar det säkra före det osäkra. Det är såklart kul att göra något mer avancerat än såhär rätt ofta, men som grundrecept där det är få som inte blir bra fungerar den här ljussättningen i 99 fall av 100. Eller mer.

Helkroppsbilder av folk som har total kroppskontroll, då blir det bra.

Helkroppsporträtt, helst inte

Anledningen till att jag sällan rekommenderar helkroppsporträtt för t ex personalfoto är att jag inte tycker de är värst användbara. Ovana fotomodeller blir lite nervösa och vet inte var de ska göra av sina händer eller fötter.

Ska helkroppsbilderna användas till annat än i en lista med porträtt eller så kan de såklart vara användbara, men då hellre i en miljö, där man inte bara ser en kroppsform som ser obekväm ut.

Halvkropp och lite till, stanna ovanför knäna, det tycker jag funkar.

Sen är det lite trist om kunderna använder helkroppsbilderna och beskär ner dem till ansiktsporträtt, inte så roligt när den man fotograferat koncentrerat sig på att stå bra och samtidigt se glad ut, då blir det lite halvhjärtat.

Bättre att ta porträtt till det som de ska användas till, dvs koncentrera sig på rätt utsnitt och försöka se allt att bli bra som behöver synas, och skippa hur skorna ser ut t ex. Är det i en miljö är det en helt annan sak, men i studion tycker jag såhär.

Porträtt som är ganska likt det översta, med hårljus och allt.

Lite vinkel på ansiktet

Jag brukar nästan alltid be de jag fotograferar att vrida lite på huvudet, de flesta utseenden blir mer intressanta då. Porträtt rakt framifrån har sina poänger, men generellt tycker jag att huvuden ska se ut som de är tredimensionella, då blir alla delar bättre i harmoni med varandra.

Oftast förbereder jag en ljussättning från antingen vänster eller höger, vad gäller huvudljuset. Oftare från vänster, sett från kameran, än höger tror jag nog. Kanske beror på att jag är är högerhänt? Kanske beror på att jag tycker det känns mer naturligt, jag vet faktiskt inte, men så är det nog?

I de få fall när vissa tycker att de har en bättre sida får jag antingen anpassa mig efter det och ändra ljussättningen eller ta en diskussion om det verkligen är på det viset. Ibland kan man prova en variant, ibland vill de inte. Men det händer rätt sällan.

Fotografera porträtt lite uppifrån ger automatiskt fint ljus i ögonen.

Upp med hakan, lite åtminstone

Det säger jag nog rätt ofta, ”upp med hakan”, och det är inte främst för dubbelhakornas skull utan mer för att få in ljus i ögonen. Sen att dubbelhakan slätas ut lite på det sättet är bara en bonus. Men det extra liv som mer blänk i ögonen ger tycker jag förbättrar bilden såpass att jag alltid säger det.

Sen har vissa fått lära sig att man ska trycka ner hakan lite mot bröstet och se mystisk ut, men då får de prova det som alternativ och se om de gillar de skuggiga ögonhålorna. Det brukar sällan göra folk mer sympatiska på bild.

Huvudsaken att personen på bild är nöjd med sin bild så är jag nöjd, om inte kunden har väldigt specifika önskemål. Men då ska nog de vara noga med att kommunicera detta med sin personal innan de skickas till fotostudion.

Undantaget som bekräftar regeln, porträtt rakt framifrån kan såklart bli bra.

Huvud kontra kropp och axlar

För ansiktsporträtt och även bröstporträtt tycker jag det finns en stor vinst med att vrida på huvudet lite gentemot den vinkel överkroppen har. Ganska klassiskt, men det funkar. Och det bästa med det är att folk inte ser ut som laboratorieassistenten i Mupparna, har som alltid sprängs.

Att huvudet fortsätter från halsen som fortsätter från axlarna vet nog alla, men det behöver inte se ut som en lång cylinder. Har man inte extremt tydlig benstruktur i ansiktet kan det blir lite trist om allt har samma vinkel.

Det här kanske är ett extremt exempel, men det blir intressant med kurvor.

Målet med ”vrid på huvudet litegrann” är att det ska bli en sväng från halsen till käkpartiet, då känns de mer som olika delar och ser mer intressanta ut. Tycker jag. Vrider man lite för mycket och kanske har mer hud eller haka kan det dock bli ett problem med veck och sånt, men det får man avgöra från person till person.

Huvudsaken att skuggorna och formerna fungerar ihop.

Du lutar ditt huvud åt sidan

Det här är en sak som kan fungera på bild, men värt att se upp med. En grov generalisering är att män otroligt sällan gör det. Kvinnor gör det betydligt oftare. Någon sa att det kan bero på att man ser ut att lyssna om man lägger huvudet på sned. Vilket skulle betyda att män aldrig vill se ut som det. Konstigt. Vad vet jag?

Det här med att luta huvudet kan såklart se bra ut, men återigen, om bilderna ska användas tillsammans med andra bilder på t ex en kontaktsida, borde inte alla se snarlika ut för enkelhetens skull?

Om man inte absolut vill undvika det, dvs. Kan såklart också vara roligt.

Jag tycker att det finns en poäng med att man följer en mall, mycket för att det är lättare att göra om samma ljussättning vilket är uppskattat hos många kunder med nyanställda som behöver porträtteras löpande. Har man ingen mall kommer man leverera väldigt olika typer av bilder hela tiden, och då kan de lika gärna anlita olika fotografer för varje tillfälle. Det vore ju tråkigt.

Slutet på inlägget

Jag slutar här eftersom jag inte riktigt kommer ihåg vad jag hade tänkt komma fram till. Kanske var det att jag tar väldigt många bilder som följer en mall, men när jag letar efter exempel på bilder som skulle stärka den tesen hittar jag mest en massa undantag som bekräftar regeln.

Mitt vanligaste porträtt kanske inte är så vanligt? Ändå.

En sak har nog i alla fall huvuddelen av mina porträtt, och det är blänk i ögonen på den jag fotograferar. Det är väldigt sällan jag inte har med en catchlight någonstans, även om ögonhålorna ligger i skugga så vill jag gärna få in ett litet glimmer.

Just det här arbetet med detta inlägg är ett uppslag till ett kommande, nämligen att kolla igenom gamla bilder då och då. Man lär sig rätt mycket på det. Men det får som sagt bli ett annat inlägg.

8 comments… add one
  • Tomas Gillberg 25 april, 2013, 09:18

    Bra o intressant Stefan!
    Du tar upp en sak som jag tycker är mer än vanligt och det är att rigga huvudljuset från en specifik sida som vana. Stämmer bra. Många människor är medvetna om vilken sida de framställs bäst på och av nån konstig anledning alltid tvärtom mot vad du ställt huvudljuset. :-)
    Vi är nog alla lite vanemänniskor och har standardsetups i skallen.
    Vilken typ av företagsporträtt föredrar du om vi snackar ljussättning om du nu måste välja?
    Ibland funkar ju det men inte alltid då snabba puckar gäller.

  • Alex Ehn 25 april, 2013, 09:38

    Bra post!

  • Jonas 25 april, 2013, 09:57

    Mycket bra inlägg, roligt att du kommit igång igen!

  • Stig Albansson 25 april, 2013, 10:01

    Tack Stefan, som vanligt en mycket bra, informativ och intressant artikel..!

  • Urban Bäcklund 25 april, 2013, 19:36

    Väldigt bra inlägg. Intressant att läsa hur en professionell fotograf tänker runt detaljerna i ett porträtt. Skulle vara intressant om du gjorde något liknande runt porträtt med glasögon.

  • Anders Hansén 28 april, 2013, 09:04

    Håller med om det mesta. Inte minst tankarna kring separation av kroppsdelar och former.

    Tycker att bilden rakt framifrån fungerar på grund av att det är en ”tuffare” ljussättning – som hjälper till att framhäva och separera former när inte posen gör det. (Plus att modellen utstrålar precis rätt känsla för ett pang-på-porträtt.)

    Favoriten är ändå gridspot(?)-porträttet med halskurvan. Oljemålningskvalité! Bravo! :-)

  • Stefan Tell 8 maj, 2013, 13:38

    Tack för alla kommentarer, glömde bara att svara.

    Ska försöka rannsaka mig själv lite mer för att få ur mig sånt man knappt tänker på att man tänker. Tyst kunskap, tror jag det brukar kallas. Lite som att försöka lära ut hur man knyter sina skor, det kräver lite tankeverksamhet att komma på hur man formulerar det vettigt.

    Glasögon ska jag samla ihop något om, de förekommer ju rätt ofta och måste hanteras på något sätt. Alla tycker ju inte som jag, att det inte gör så mycket om de blänker ibland, så man får hitta sätt att komma runt det.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.