Studioporträtt med indirekt ljus

För det mesta fotograferar jag med en direkt ljussättning, dvs att jag riktar studioblixtarna mot eller ungefär i den riktning modellen finns. Men ute i verkligheten finns det så många fina exempel på när det indirekta ljuset blir så fasansfullt fint, och det skulle jag vilja försöka återskapa i porträtt någon gång.

Det ser så enkelt ut när solen träffar en blank fasad eller ett fönster och studsar ner ljus i skuggan så det ser väldigt fint ut, men att försöka göra något liknande i en mindre fotostudio utan en egen sol är lättare sagt än gjort.

Solen lyckas göra det med en ljuskälla, men jag fick ta till två studioblixtar för att ens få det att fungera. Två Profoto D1 250 Air och en väldigt stor reflexskärm senare lyckades jag få till porträttet ovan.

Ljussättningsdiagram, indirekt ljus i studion

Tanken jag har varit lite besatt av på sistone är att ha ett så hårt ljus jag kan uppbringa som sedan studsar i den största silverfärgade reflexskärm jag har. Det borde kunna landa i närheten av den känsla studsat solljus ger. Tänkte jag,

Grejen var att det inte alls blev så.

Ljuset bakifrån mig på testbilderna kommer från en Profoto D1 med en Magnumreflektor på. Rätt hårt och mycket ljus i vanliga fall.

Framför modellen (här fick jag vara trist testmodell som vanligt) monterade jag min jättestora reflexskärm, en Chimera-ram med silverfärgat material på, som är runt 2 x 2 meter stor.

Studioblixten sitter fäst på en Autopole med en Superclamp och riktad ganska rakt mot reflexskärmen, inte riktad vare sig upp eller ner. Reflexskärmen däremot riktade jag lite neråt.

Eftersom fotostudion inte är världens största kan jag inte garantera hur mycket av ljuset som kommer från det reflekterade ljuset via reflexskärmen och hur mycket som har studsat på de vita väggarna. Lite har uppenbarligen hittat till den vita rundfonden, och ljuset kan bara komma från blixten eftersom alla lampor i rummet var släckta.

Vinkeln är såklart väldigt viktig

Spontant kändes den första testbilden rätt meningslös, inget var rätt.

Att vrida reflexskärmen närmare så ljuset skulle studsat rätt mot ansiktet var lite knivigt, speciellt som den lätt hamnade framför kameran då och skymde bilden. Inte optimalt.

Istället för att försöka få till vinkeln rätt direkt placerade jag ut den andra blixten bakom mig, till höger från kameran sett.

Eftersom den syntes av objektivet använde jag ett 20 graders raster för att minska ljuset direkt in i kameran, det ljus som träffade modellen (mig) blev hårt och en ful blänkande fläck på huvudet.

Nu kändes däremot vinkel bättre, det var lättare att få en ljuskälla som inte behövde passera mig innan den träffade reflexskärmen, inte avsiktligt i alla fall.

Efter lite trixande började det likna något, blixten flyttades närmare modellen (jag igen) och aningens lite ljus kom direkt som kantljus. Plus lite dimmig överstrålning direkt in i objektivet.

Men, fortfarande fel vinkel och alldeles för lite ljus som jag ville ha det. Jag hade tänkt mig att det skulle reflekteras otroligt skarpt och starkt ljus, men så blev det inte.

Hade jag använt en 2 x 2 meter stor plåtbit kanske det hade underlättat, nu är den silvriga men rätt knottriga ytan något som troligtvis sprider/diffuserar/mjukar ut ljuset mer än jag hade anat.

Så upplever jag inte den här typen av reflexskärmar när jag använder dem på mer vanliga sätt för upplättning. Då kan det både bli för skarpt och för starkt ibland.

Den slutliga lösningen blev att jag placerade blixten i maghöjd framför mig istället, bara för att få till det reflekterade ljuset på rätt sätt.

Idén var först att det skulle komma bakifrån och sedan lysa upp ansiktet, men det var för många saker som gjorde att det uppenbarligen inte funkade för mig, inte utan att skärma av en massa.

Det skulle ju bli ett ansiktsporträtt, så om det stod en blixt i midjehöjd med raster gjorde inte så mycket, det skulle inte spilla över något ljus direkt in i kameran från den vinkeln.

Nu blev det som sagt två ljuskällor jag använde, istället för bara en enda som var min urspungliga tanke. Varför jag inte helt enkelt bara stängde av blixten längst bak och försökte vidare med en blixt vet jag inte. Ville kanske inte riva upp den enda del av ljussättningen som faktiskt fungerade som den skulle?

Såhär såg det ut i fotostudion, från sidan av där jag fotograferade ifrån. Blixten studsar i den jättestora reflexskärmen och ljuset kommer ner i ansiktet, inte precis som jag hade tänkt, men ungefär.

Sett från bakom kameran såg det ut såhär, en Magnum-reflektor till vänster och en Zoom-reflektor med raster till höger, det stora mörka är reflexskärmen.

På det hela taget är jag rätt nöjd, min kollega Fripp som jag delar kontor med kom förbi och var en betydligt med engagerad testmodell än jag någonsin kan vara.

Ljuset från den här ljussättningen blev rätt fint tycker jag, men det skulle gå att göra den mycket bättre. Till nästa gång har jag några saker jag skulle vilja förbättra.

Vad borde jag ha gjort istället?

Om jag hade haft en fresnel-lins eller något mycket hårdare ljus kanske det hade gått lättare med den ursprungliga placeringen av den första blixten, den som nu hade en Magnum-reflektor. Med lite avskärmning och en aningens högre placering, så att ljuset bakifrån inte frätte ut håret och gjorde en gloria, kunde det kanske ha lyckats.

Men, med befintlig utrustning borde jag kanske ha placerat blixten bakifrån lite närmare, och monterat reflexskärmen på ett smidigare sätt. Nu fäste jag den på ett bomstativ vilket låste justeringsmöjligheterna aningens.

Jag har ju betydligt större bomstativ, så varför jag låste mig vid det här där mittsektionen inte går att hissa upp så jättehögt vet jag inte. Det begränsade vinkeln och höjden betydligt och gjorde att jag till slut fick studsa ljuset underifrån för att få den vinkel jag var ute efter. Ungefär.

Hålla fast vid idén

Sen borde jag som sagt stängt av en av blixtarna och fortsatt experimentera med bara en blixt, det var ju själva vitsen med min idé. Nu låste jag mig lite för mycket vid att kantljuset bakifrån såg bra ut och tvingade allt annat att arbeta efter det.

Nästa gång ska jag nog prova att sätta reflexskärmen på två stativ med de där smarta Manfrotto-fästena på varsin sida så jag kan vinkla skärmen så den hamnar ovanför kameran. Ljuset tänkte jag sätta på en bom (den här gången får nog mitt gigantiska Avenger-stativ komma till användning) bakom modellen och sedan flagga av ljuset med något så det inte träffar modellens huvud/hår bakifrån och förstör allt.

Men, som sagt, det var ett kul experiment. Och en rätt nyttig lektion att man kanske inte ska låsa sig så fort vid en komponent.

Sen är det här något jag gör alldeles för sällan, visst testar jag olika ljussättningar inför fotograferingar, men att provlaga recept utan att ens ha ett uppdrag eller kund är något jag borde göra betydligt oftare. Lite då och då kommer man på nya variationer som man sedan kan använda till riktiga jobb.

Förutom blixtar och bomstativ som var för korta använde jag min nya Nikon D800 till detta, tillsammans med mitt väldigt gamla 85mm/1.4. Slutartiden blev 1/200, ISO 100 och bländaren slutade på f/3.5.

Ovan är en detaljbild på 100% av ett öga, och blänket ser ju väldigt fint ut där tycker jag. Är fortfarande fascinerad över hur mycket detaljer det finns i bildfilerna från den där kameran, sen har jag inte riktigt vant mig vid hur otroligt mycket långsammare det går att få fram förhandsgranskning av bilder i Lightroom 4.

Men, det är ju inte kamerans fel.