Idag var det dags. Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) skulle delas ut till 2010 års pristagare, Kitty Crowther och pristagarveckan (som egentligen är 10 dagar) är slut för detta år. Allt detta skedde på Konserthuset i Stockholm, med inbjudna gäster från hela världen och fullt med bokfolk.
ALMA-pristagaren 2010, Kitty Crowther och Drottning Silvia
Mitt uppdrag för i år var inte bara att ta ett porträtt där Kitty fick posera med H.M. Drottning Silvia (egentligen skulle prinsessan Madeleine delat ut priset med det ändrades i sista stund), utan att också fotodokumentera hela evenemanget som var blandat med tal, högläsning, sång och mingel.
Tityo
Titiyo var där och sjöng en sång, uppbackad av en stor orkester såklart. Det ser ju väldigt snyggt ut när man är där, men hela kvällen kändes som en kamp mellan kameran och de som hade skött ljussättningen på evenemanget.
Titiyo igen
Jag fotograferade de flesta bilderna på scen med en Nikon D700 och ett 70-200/2.8 VRII plus en telekonverter (x 1.7 = 119-340 mm) för att vi satt på högt upp och långt bort från scenen. Att försöka lita på ljusmätningen i kameran har jag givit upp på evenemang som dessa. Det blir fel alldeles för ofta.
Kennet Johansson , generaldirektör för Kulturrådet
Då exponerar jag hellre manuellt och provfotograferar på nytt varje gång som ljussättningen ändras (vilket den gör väldigt ofta). Då slipper man bli ”lurad” (eller snarare kameran) av det mörker som är i lokalen och de väldigt starka ljusa partier som finns här och där.
Larry Lempert, ALMA. Judith Drews, IO. Josselin & Germain från Pastel
Plus att bilderna blir lättare att hantera i efterhand om de är exponerade på samma sätt under t ex ett och samma tal. Annars är det lätt att kameran kompenserar för att ett ansikte eller en vit skjorta ena bilden är i skugga och andra vänd direkt mot ljuset. För ögat känns det rätt lika, men i kameran är det stor skillnad.
Marit Bergman med kör från Adolf Fredriks musikskola
Att köra centrumvägd mätning eller spotmätning tycker jag tyvärr inte heller fungerar på den här typen av evenemang. Sitter man så långt ifrån är det en så pytteliten del av bilden som ska bli bra (eftersom det mesta är mörkt) att det går fortare att kolla exponeringen löpande och justera därefter.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth
För att inte tala om vitbalans. Där är det oftast enklast att köra på Auto och sen justera i datorn till det som passar bäst. T ex bilden ovanför på Marit Bergman och kören (den blåaktiga), den kan man göra lite som man vill med eftersom det inte finns någon korrekt/neutral färg i den.
Det mesta är ju färgglada spotlights, så balanserar man för en av dem, kommer andra delar av bilden att dra iväg åt något annat håll. Nu har i alla fall en liten bit av hennes armar något som liknar en hudton, så då får resten av färgerna bli någon slags dekorfärg, och det var väl vad de hade tänkt.
Jag tog några få bilder med ett 24-70-objektiv (det skulle jag ändå använda senare till mingelfotografering och sånt), men det var mest för att få med hela scenen på några bilder. För det mesta skedde allt kring en eller två personer, så då fungerade teleobjektiv + telekonverter bäst. Det blir oftast ändå så i efterhand att jag väljer bort de som har för mycket luft. De kanske känns bra när man fotograferar men blir rätt trista och oanvändbara om man tar för många.
Lindy Larsson sjunger Brel
Det uppträdande som blev bäst på bild var nog fjäderdansen med tillhörande sånt. Här hade det varit roligt att vara lite längre fram och fotograferat underifrån, för att kunna få med några svepande rörelser, men det blev rätt bra ändå.
Lindy Larsson och dansare
Eftersom jag hade plats på balkong högt upp med några andra fotografer och filmare (sittplats) tog jag med ett stativ för enkelhetens skull. Trots VR och hög ISO kändes det skönt att inte behöva slänga så många bilder pga skakningsoskärpa. Fotografen bredvid mig körde på ett enbensstativ/monopod, så det gick uppenbarligen också bra.
Själva prisutdelningen var snabbt avklarad. Vips, och så försvann de in i mörkret igen. Man förstår varför pressfotografer så ofta fotograferar evenemang som detta ungefär som en sportfotograf skulle ha gjort det. Lika bra att kunna välja mellan 30 nästan likadana bilder, än att missa bilden helt. Det smattrade rätt bra.
Sen var det dags för Kittys tacktal. Hon hade nästan tappat rösten tidigare på dagen, så det var nästan ren tur att hon ens kunde prata. Men det var ett väldigt bra tal, som vanligt, och sen var ceremonin klar för min del
Eftersom jag har fungerat som en slags hovfotograf för ALMA hade de sett till att jag var en av tre fotografer som skulle smyga ut innan sista uppträdandet var slut. Då var det dags för fotografering med Drottning Silvia och Kitty Crowther.
En ganska odramatisk affär, vi fick stå i en korridor och vänta på att alla skulle samlas, sen hade vi max en minut på oss att ta några bilder. Sen var det tack för oss. Det blev en ganska enkel men ospännande blixtbild där jag lät kameran bestämma det mesta.
För första gången förstod jag i vilka sammanhang det kan vara skönt att ha ett externt batteri till kamerablixten (ett sånt där tungt med sladd man har i fotovästen). Fast något sånt har jag aldrig känt något behov av, förrän nu. Hur snabba batterier man än har känns det som en evighet innan blixten har laddat klart för en ny bild, så det blev en och annan svart bild mellan de som fungerade.
Sen skingrades alla och jag fortsatte med mingelfotografering, men eftersom det mest är glada människor med vinglas känns de inte så spännande att visa upp.
När det var klart var det direkt hem, äta lite och sen importera allt i Lightroom. Jag hade försökt rensa lite i kameran mellan olika uppträdanden för att slippa behöva gå igenom alltför många bilder. Men det tog ändå ett tag att göra urval, justera bilder, beskära vissa och sen ladda upp dem till kunden.
Totalt levererade jag 100 bilder, fotograferade under ett par timmar. Rätt kul som omväxling till mer arrangerade bilder där man kanske levererar ett par stycken, eller max 10 åt gången.
Det jag borde göra nu är en fotobok till Kitty Crowther, jag har ju ingen direkt brist på bilder och det vore synd om de skulle bli liggande.
{ 2 trackbacks }
{ 0 comments… add one now }