Under våren kör bemannings-, och rekryteringsföretaget Amendo med hjälp av reklambyrån BKC Sthlm en annonskampanj i Veckans Affärer där undertecknad stått för porträttfotograferingen.

Totalt fotograferade jag (hittills) sju fotomodeller från Amendo, eller snarare sex stycken av deras konsulter och en från kontoret som fick vara modeller. Och det gjorde de bra. Väldigt bra, alla blev otroligt fina, tycker jag. Klicka här för lite större bilder på sex av de som fotograferades.

Själva grundidén är väldigt enkel, och bra. Visa upp personerna som gör att Amendo är ett ungt och framåt företag med personalen som kommer vara framtidens beslutsfattare. Ungefär så. Glada, trevliga personer helt enkelt.

Mitt uppdrag var som sagt porträtten, och för detta fotograferade jag alla sju under två dagar i min lilla studio plus lite olika tavelramar som skulle vara med i annonserna (syns kanske rätt tydligt på annonsen ovan?).

Tavelramarnas fotografering var otroligt odramatisk. Jag och Håkan (AD) satte upp en svart pannå på väggen nära ett fönster plus en grej som tavelramarna kunde hänga på. Mest för att få ett enkelt och naturligt ljus på det hela, ungefär som det skulle vara om en tavelram hängde på en svart vägg nära ett stort fönster. Här syns det inte, men i annonserna kan man skönja att det finns en liten toning och en liten skugga på ena sidan. Tillräckligt för att det inte ska se helt artificiellt ut.

Efter att jag hade fotograferat några tavelramar och reklambyrån hade valt ut sina favoritporträtt retuscherade jag bilderna lite lätt. Väldigt lätt kan jag faktiskt säga. De flesta bilderna är mer eller mindre oretuscherade, mest konverterade till svartvitt i Photoshop med lite justeringar för att det skulle bli riktigt bra.

I en tid när nästan alla säger ”det där kan väl du fixa i Photoshop” är det otroligt skönt att leverera bilder som i princip är orörda. Huvudsaken är att de är bra, och några rynkor har ju alla, så varför inte?

När väl byrån fått de högupplösta bilderna i sin famn monterade de ihop porträtt med tavelram och gjorde lite olika annonser av dem, helsidor, uppslag och lite annat.

AD var Håkan Smith, original fixades av Janna Pettersson och produktionsledare var Sofia Sunnerlöf. Kamera var Nikon D700 och favoritporträttobjektivet 85mm/1.4. Blandade blixtar och ljusmodifierare från Profoto, som vanligt.

En separat genomgång av ljussättningen för denna porträttfotografering får jag återkomma med, men i korthet var det min nya favorit, en clamshell snett framifrån plus olika många blixtar på bakgrund och hår.

Bricmate har jag fotograferat för tidigare, mest produktfotografering hittills, men nu var det dags att dokumentera deras monter på Nordbygg-mässan ute i Älvsjö. En rätt stor mässa kan jag nog säga.

Mitt uppdrag var egentligen rätt enkelt, åk dit med en kamera och fotografera montern så att det finns bilder på hur fin den blev. Ungefär.

Jag har fotograferat montrar på mässor tidigare, dels för att visa hur de såg ut eftersom de plockas ned i delar när mässan är klar, och dels ibland för att visa vilken stor succé det var med alla besökare.

Vissa gånger har det varit för mässmonterbyggare, t ex mina vänner på Looft. Och ibland har det varit direkt för en utställande kund. Eftersom Looft hade byggt två av montrarna (Intergate och Comfort) passade jag på att fotografera dem när jag ändå var på plats.

Förrädiskt svårt ljus på mässor

Tycker jag igen efter att ha varit där nyligen. Av någon anledning kommer i princip allt ljus från strålkastare av något slag, små spotlights som fräter ut alla ytor de träffar. Och ofta kommer mycket av ljuset rakt uppifrån, bara hårda ljuskällor överallt.

Det ser rätt ljust ut när man är på en mässa, men använder man inte kamerablixten kommer de flesta ansikten att ha väldigt mörka och djupa skuggor i ögonhålorna. Eller så är allt lätt rödtonat av ljus som studsat på en knallröd matta eller montervägg.

Och alla typer av ljus

Beroende på vilken hall montern är i kommer det också vara olika mycket allmänljus, vissa hallar har lite lysrör hög upp i taket som hjälper till lite, men merparten av allt ljus kommer från de stora armaturerna som hänger i trossen ovanför varje monter. Så det varierar. Och det gör också färgtemperaturen, så man får färgkorrigera och vitbalansera efter det som känns mest rätt, eller minst fel. Det kommer alltid finnas lite stick av grönt, blått, gult eller rött i någon del av bilden, antingen direkt eller via reflektion.

Ta med ett stativ

Det brukar vara enklast så, även om det kanske inte är så mycket till hjälp när man fotograferar folk i montrarna. Men för att få aningens roligare bilder av montrarna sett utifrån, eller ”livet” i montern, så brukar lite långa slutartider kunna ge en känsla av rörelse. Då spelar det heller inte så stor roll om någon råkar gå förbi framför kameran medan man fotograferar. Vilket de alltid gör.

Golvet brukar dock inte alltid vara det mest stabila, så det är inte alltid säkert att bilderna blir skarpa om folkmassor har passerat nära stativet. Men de flesta kameror har ju en display nuförtiden, så det brukar inte vara något problem.

Svårt för kameran

Förutom det omöjliga för kameran att få till en hygglig vitbalans när det är miljarder olika ljuskällor och färgade ytor så är det minst lika svårt om man förlitar sig på att ljusmätningen ska fungera som den borde. Med alla blanka ytor och skarpa ljuskällor och mörka skuggor är det mer tur än skicklighet om kameran får till exponeringen rätt, med det går ju också att kolla enkelt.

De översta två bilderna är tagna i C-hallen som har ett lägre tak med färre lampor, och resten i A-hallen som känns ganska ljus och luftig i jämförelse. Allt är fotograferat med en Nikon D700, vissa bilder med ett 24-70/2.8 för att få lite vidvinkel och några med ett 35/2.0 för att få lite kortare skärpedjup och mysig bokeh när bakgrunden verkligen inte tillförde något.

Man borde kunna hitta kunder där

På vägen till mässan tänkte jag, som jag alltid gör när jag går på mässor (rätt sällan dvs), att man borde kolla upp möjliga kunder och uppdrag här. Fast efter några minuter bland stressad monterpersonal och jäktiga mässbesökare gav jag som vanligt upp. Visst, många företag är på samma plats, men de har rätt mycket annat de vill göra än att prata jobb med en fotograf.

Men man kan ju alltid skriva ner de som verkar intressanta. Problemet är väl bara att efter mässan vill de först vila ut, sen sammanfatta, sen följa upp. Och efter mässan är de kanske rätt osugna på att planera in nya kostnader. En mässa är ju en rätt kostsam marknadsföringsåtgärd.

En annan tanke jag har haft är att fotografera så många montrar man bara orkar, och sen kontakta dem för att se om de vill köpa några bilder. Men, även det har stannat på idéstadiet. Det låter liksom inte så roligt.

Vi får se, kanske nästa år.

ALMA-juryns ordförande Larry Lempert berättar att Kitty Crowther vunnit

För andra året i rad är jag inhyrd som någon slags hovfotograf (eller kanske snarare husfotograf) för ALMA, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens Minne. Världens största barn- och ungdomslitteraturpris med en prissumma på 5 miljoner kronor. Enligt DN ska vinnaren Kitty Crowther köpa ett torp i Sverige.

2009 fotograferade jag porträtt av jurymedlemmarna i ALMAs jury (blogginlägg om hur jag gjorde här). Lite tidigare under året var jag med under pristagarveckan då 2009 års vinnare, palestinska Tamerinstitutet var på besök i Stockholm och hade lite olika framträdanden inbokade (t ex prisutdelning i Konserthuset med Kronprinsessan Victoria).

ALMA-juryn på rad

Mitt uppdrag denna gång, 24 mars, var att följa med en buss till Vimmerby där juryn hade samlats tillsammans med tv, radio och journalister från några tidningar. En bussresa som tog lite längre tid än planerat för att polisen hade någon slags avspärrning före Södertälje.

Ulla Rhedin från ALMA-juryn berättar om Kitty Crowthers böcker

Väl framma var det ett hektiskt schema, jag skulle fotografera lite av omgivningarna (som jag tyvärr inte riktigt hann med), fotografera köket i Astrid Lindgrens barndomshem, fotografera presskonferensen som även sändes direkt till den stora bokmässan i Bologna, fotografera vissa nyckelpersoner lite mer, en barnkör och minglet.

Jag brukar vara van vid att kunna välja mina slagfält lite, men nu var det bokat att presskonferensen skulle vara i ett mörkt filmrum där tv-teamen hade satt upp lampor. Men lite solljus kom in från de stora fönstren på ena sidan, så det var ju bra (om man struntar i att det blev en härlig blandning av färgtemperatur på de olika ljuskällorna).

Kerstin Brunnberg, styrelseordförande i Kulturrådet i förgrunden

Stefan Casta (ALMA-juryn) & Kulturrådets styrelseordförande Kerstin Brunnberg

En barnkör från Vimmerby sjöng lite sånger

Det minglades bland jurymedlemmar och andra inbjudna

När jag var klar med fotograferingen var det dags för att snabbredigera några bilder som ALMA snabbt ville få upp på webben som pressbilder.Det borde inte varit någon stress om vi hade kommit i tid, intalar jag mig.

Jag måste erkänna att jag precis köpt en bärbar dator som fungerar (den förra krävde nätsladd och tog hundra år på sig för att öppna en fil), men brukar ha lite mer tid på mig än tio minuter för att hitta bilder som fungerar, är tillräckligt skarpa (teleobjektiv i ett mörkt rum är inte ett garanterat sätt att få användbara bilder, hur mycket ISO eller VR man än har).

Sen skulle bilderna läggas upp på min ftp-server och länken skulle mailas till en kille på Kulturrådet som (kanske var i Bologna, vet ej faktiskt) i sin tur skulle lägga upp bilderna på ALMAs webbplats.

Inte mitt vanliga arbetssätt, men det gick bra det också. Kommer troligtvis inte sadla om till pressfotograf, men ett uppdrag som detta lite då och då är väldigt roligt. Bara inget går fel, då vore det såklart väldigt jobbigt, oavsett hur mycket backup man än har. Tiden är ju alltid jobbigaste faktorn.

Synd bara att jag missade lunchen, men jag fick MER och bullar på bussen hem, och väl på plats där var allt väldigt lugnt och bekvämt.

Läs mer om prisvinnaren och ALMA-priset på SvD, Sydsvenskan, DN, GöteborgsPosten eller på diverse olika bloggar.

Det här är ingen ny bild på Stina Wirsén. Femina behövde en bild till ett reportage om en av Sveriges bästa illustratörer i min mening, och hittade denna på min webb från en fotografering jag gjorde för typ tre år sedan för bokförlaget Bonnier Carlsen och deras katalog. Så de köpte rättigheten att använda den, vilket såklart är väldigt roligt. Händer mig väldigt sällan.

Det roliga med att ha en rätt omfattande webbportfolio, tycker jag, är att det finns så många ingångar för företag att hitta mig. Även om man inte alltid tycker att bilderna håller. Men just denna är jag barnsligt förtjust i fortfarande, även om den inte alls är en sån bild jag skulle ha tagit idag.

Ett enkelt porträtt med två blixtar

Bilden är tagen på den tiden jag faktiskt bara ägde två studioblixtar, hade köpt ”Sverigepaketet” från Kameradoktorn tidigare och det innehöll just två blixtar, två paraplyer och två stativ. Plus en väska.

Och bokförlaget ville ha bilder till katalogen som var nästan kolsvarta i bakgrunden för att kunna lägga text lite överallt på sidan. Så vad gör man med två blixtar?

Jag använde den ena Profoto Compact 300 med en mellanstor softbox som huvudljus högt upp på ett stativ ganska nära modellen, och den andra med ett svart paraply bakom/ovanför för att ge ett hårljus och separera personen aningens från bakgrunden.

Det som är lite klurigt att visa med ett diagram som bara visar hur det såg ut från ovan är att förklara var blixten med paraplyet egentligen stod. För det minns jag rätt tydligt. Det var inte så högt i tak, och på den tiden hade jag inte mina bakgrunder uppsatta på autopoles (för att spara golvutrymme) utan de hängde på en bakgrundshållare/stång som i sin tur hängde på två stativ.

Krångel i små utrymmen

För att ljuset bakifrån skulle ”komma åt” modellen sänkte jag bakgrunden så mycket det gick utan att rullen syntes i bild, och ställde stativet med blixten bakom bakgrunden med paraplyet ovanför, så det ”tittade” ner på bakhuvudet och håret.

Det hade såklart varit enklare att ha lite mer takhöjd, eller åtminstone ett bomstativ med motvikt för att slippa krångla, men det här var vad jag hade att arbeta med.

Sen kunde man såklart ha ställt stativet med blixten bakom modellen, och helt enkelt retuscherat bort det i Photoshop efteråt. Då skulle man inte se hur skynklig bakgrunden var.

Inte så erfaren, men ändå ok

Men, ibland är det rätt skönt att gå tillbaka till gamla bilder och se hur man kunde ha förbättrat det med de kunskaper och erfarenheter jag har idag. Fast det är fortfarande en bra bild, och jag gillar den skarpt. Så då gör inte alla dessa halvmissar något. Sen skadar det inte att ha en person som blir väldigt bra på bild och uppenbarligen tyckte att det var lite kul.

Fotograferad med en Nikon D2x, ett 17-55 mm/2.8 Nikkor-objektiv och konverterad till svartvitt i Photoshop. Det fanns lite ljusare nyanser i den svarta bakgrunden, men dem tog jag bort för att få den att fungera i layouten.

Bilden ska vara med i senaste numret av Femina som sagt, som jag tyvärr inte sett än. Ska försöka hitta tidningen innan den försvinner från butikshyllorna. Alltid kul att bli publicerad.